De tre gröna kvistarna - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en eremit som bodde i en skog vid foten av ett berg och tillbringade sin tid med bön och goda gärningar. Varje kväll bar han, till Guds ära, två hinkar vatten upp på berget. Många djur drack av det, och många växter blev vederkvickta av det, ty på höjderna ovanför blåste en stark vind ständigt, som torkade ut luften och marken, och de vilda fåglarna som fruktar mänskligheten rör sig där och söker med sina skarpa ögon efter en dryck.

Och eftersom eremiten var så from, gick en Guds ängel, synlig för hans ögon, upp med honom, räknade hans steg, och när arbetet var slutfört, gav han honom hans mat, alldeles som den gamle profeten på Guds befallning matades av korpen. När eremiten i sin fromhet redan hade uppnått en hög ålder, hände det sig att han en gång på avstånd såg en stackars syndare föras till galgen. Han sade nonchalant för sig själv: „Där, den där får sin lön!“ På kvällen, när han bar vattnet uppför berget, dök inte ängeln som brukade följa med honom upp, och gav honom inte heller någon mat.

Då blev han förskräckt och rannsakade sitt hjärta och försökte tänka på hur han kunde ha syndat, eftersom Gud var så vred, men han upptäckte det inte. Sedan varken åt eller drack han, kastade sig ner på marken och bad dag och natt. Och medan han en dag grät bittert i skogen, hörde han en liten fågel sjunga vackert och ljuvligt, och då blev han ännu mer oroad och sade: „Hur glatt du sjunger, Herren är inte vred på dig.“

Åh, om du bara kunde berätta för mig hur jag kan ha förolämpat honom, så att jag kan göra bot, och då skulle också mitt hjärta glatas igen.” Då började fågeln tala och sade: ”Du har gjort orätt, genom att du har dömt en stackars syndare som leddes till galgen, och för det är Herren vred på dig. Han ensam sitter i domen. Men om du vill göra bot och ångra dina synder, kommer han att förlåta dig.”

Då stod ängeln bredvid honom med en torr gren i handen och sade: ”Du skall bära den torra grenen tills tre gröna kvistar spirar upp ur den, men om natten när du vill sova skall du lägga den under ditt huvud. Du skall tigga ditt bröd från dörr till dörr och inte stanna mer än en natt i samma hus. Det är den botgöring som Herren ålägger dig.”

Då tog eremiten träbiten och gick tillbaka till världen, som han inte hade sett på så länge. Han åt och drack ingenting annat än vad han fick vid dörrarna; många böner blev dock inte hörda, och många dörrar förblev stängda för honom, så att han ofta inte fick en smula bröd.

En gång när han hade gått från dörr till dörr från morgon till kväll, och ingen hade gett honom något, och ingen ville ge honom husrum för natten, gick han ut i en skog och fann slutligen en grotta som någon hade byggt, och en gammal kvinna satt i den. Då sade han: „Goda kvinna, håll mig hos dig i ditt hus i natt;“ men hon sade: „Nej, jag vågar inte, även om jag önskade, jag har tre söner som är onda och vilda, om de kommer hem från sin plundring och hittar dig, skulle de döda oss båda.“ Eremiten sade: „Låt mig stanna, de kommer inte att skada varken dig eller mig,“ och kvinnan blev medlidsam och lät sig övertalas. Då lade sig mannen ner under trappan och lade träbiten under huvudet. När den gamla kvinnan såg honom göra det, frågade hon om orsaken till det, varpå han berättade att han bar träbiten med sig som botgöring och använde den som kudde om natten, och att han hade förolämpat Herren, eftersom han, när han hade sett en stackars syndare på väg till galgen, hade sagt att han fick sin lön. Då började kvinnan gråta och ropade: „Om Herren straffar ett enda ord så här, hur ska det då gå mina söner när de träder fram inför honom till doms?“

Vid midnatt kom rånarna hem och rasade till. De gjorde upp en eld, och när den hade lyst upp grottan och de såg en man ligga under trappan, blev de rasande och ropade till sin mor: ”Vem är mannen? Har vi inte förbjudit någon som helst att bli lurad?”

Då sade modern: ”Låt honom vara, det är en stackars syndare som sonar sitt brott.”

Rövarna frågade: ”Vad har han gjort?” ”Gubbe”, ropade de, ”berätta för oss om dina synder.”

Den gamle mannen reste sig upp och berättade för dem hur han med ett enda ord hade syndat så att Gud var vred på honom, och hur han nu sonade detta brott. Rövarna blev så starkt rörda i sina hjärtan av denna berättelse att de blev chockerade över sitt liv fram till denna tid, reflekterade och började med innerlig ånger göra bot för det. Eremiten, efter att ha omvänt de tre syndarna, lade sig återigen för att sova under trappan. På morgonen fann de honom dock död, och ur den torra veden som hans huvud låg på hade tre gröna kvistar vuxit upp på höjden. Således hade Herren återigen tagit emot honom i sin nåd.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys