Lästid: 8 min
En gammal greve bodde en gång i Schweiz, som hade en ende son, men han var dum och kunde inte lära sig någonting. Då sa fadern: ”Hör här, min son, jag kan inte få in något i ditt huvud, låt mig försöka som jag vill. Du måste gå härifrån, jag ska ge dig i en berömd mästares vård, som ska se vad han kan göra med dig.” Ynglingen skickades till en främmande stad och stannade ett helt år hos mästaren. Vid slutet av denna tid kom han hem igen, och hans far frågade: ”Nå, min son, vad har du lärt dig?” ”Fader, jag har lärt mig vad hundarna säger när de skäller.” ”Herre, förbarma dig över oss!” ropade fadern; ”är det allt du har lärt dig? Jag ska skicka dig till en annan stad, till en annan mästare.” Ynglingen togs dit och stannade ett år hos denna mästare också.
När han kom tillbaka frågade fadern igen: ”Min son, vad har du lärt dig?” Han svarade: ”Fader, jag har lärt mig vad fåglarna säger.” Då föll fadern i raseri och sade: ”Åh, du förlorade man, du har förbrukat den dyrbara tiden och inte lärt dig någonting; skäms du inte för att träda fram inför mina ögon? Jag ska skicka dig till en tredje mästare, men om du inte lär dig någonting den här gången heller, kommer jag inte längre att vara din far.” Ynglingen stannade ett helt år hos den tredje mästaren också, och när han kom hem igen och hans far frågade: ”Min son, vad har du lärt dig?” svarade han: ”Kära far, jag har i år lärt mig vad grodorna kväker.” Då föll fadern i den mest rasande vrede, sprang upp, kallade dit sitt folk och sade: ”Den här mannen är inte längre min son, jag driver ut honom och befaller er att ta honom ut i skogen och döda honom.” De förde ut honom, men när de borde ha dödat honom, kunde de inte göra det av medlidande, utan släppte honom, och de skar av ögonen och tungan på en hjort för att kunna bära dem till den gamle mannen som ett tecken.
Ynglingen vandrade vidare och kom efter en tid till en fästning där han bad om ett nattlogi. ”Ja”, sade slottsherren, ”om du vill tillbringa natten där nere i det gamla tornet, gå dit; men jag varnar dig, det är med fara för ditt liv, för det är fullt av vilda hundar, som skäller och ylar utan uppehåll, och vid vissa tider måste man ge dem en man, som de genast slukar.”
Hela trakten var i sorg och bestörtning på grund av dem, och ändå kunde ingen göra något för att stoppa detta. Ynglingen var dock utan rädsla och sa: „Låt mig bara gå ner till de skällande hundarna och ge mig något som jag kan kasta till dem; de kommer inte att skada mig.“ Som han själv ville ha det, gav de honom lite mat till de vilda djuren och ledde honom ner till tornet. När han gick in skällde inte hundarna på honom, utan viftade vänligt på svansarna runt honom, åt vad han satte fram för dem och skadade inte ett hårstrå på hans huvud. Nästa morgon, till allas förvåning, kom han ut igen oskadd och oskadd och sade till slottsherren: „Hundarna har på sitt eget språk avslöjat för mig varför de bor där och bringar ont över landet. De är förtrollade och är skyldiga att vaka över en stor skatt som finns nere i tornet, och de kan inte få någon ro förrän den tas bort, och jag har likaså lärt mig av deras retorik hur det ska göras.“ Då jublade alla som hörde detta, och slottsherren sade att han skulle adoptera honom som en son om han lyckades med det. Han gick ner igen, och eftersom han visste vad han hade att göra, gjorde han det noggrant och tog med sig en kista full av guld. Vildhundarnas ylande hördes inte längre; de var försvunna, och landet var befriat från oron.
Efter en tid fick han för sig att resa till Rom. På vägen passerade han ett träsk där ett antal grodor satt och kväkte. Han lyssnade på dem, och när han blev medveten om vad de sade blev han mycket fundersam och ledsen. Till slut anlände han till Rom, där påven just hade dött, och det var stor svårighet att utse vem de skulle utse till hans efterträdare.
Till slut kom de överens om att den person som skulle utses till påve skulle utmärkas av något gudomligt och mirakulöst tecken. Och just som det var bestämt gick den unge greven in i kyrkan, och plötsligt flög två snövita duvor på hans axlar och förblev sittande där. Prästarna kände igen tecknet därifrån och frågade honom genast om han ville bli påve. Han var obeslutsam och visste inte om han var värdig detta, men duvorna rådde honom att göra det, och till slut sa han ja. Sedan blev han smord och invigd, och så uppfylldes det han hade hört från grodorna på sin väg, vilket hade gjort så stor intryck på honom, att han skulle bli Hans Helighet påven. Sedan var han tvungen att sjunga en mässa och visste inte ett ord av den, men de två duvorna satt ständigt på hans axlar och sa allt i hans öra.

Information för vetenskaplig analys
Nyckeltal | Värde |
|---|---|
| Nummer | KHM 33 |
| Översättningar | EN, ZH, ES, FR, RU, CZ, PT, JA, DE, VI, TR, IT, PL, NL, RO, EL, HU, DA, FI, BE, BG, SK |
| Läsbarhetsindex enligt Björnsson | 34,6 |
| Antal tecken | 4.655 |
| Antal bokstäver | 3.626 |
| Antal meningar | 39 |
| Antal ord | 885 |
| Genomsnittligt antal ord per mening | 22,69 |
| Ord med fler än 6 bokstäver | 105 |
| Andel långa ord | 11,9% |
| Typ-token-kvot (TTR) | 0,389 |
| Glidande medelvärde för typ-token-kvot (MATTR) | 0,811 |
| Mått på textuell lexikal mångfald (MTLD) | 89,6 |
| Hapax legomena | 217 |
| Genomsnittlig ordlängd | 4,10 |
| Median för meningslängd | 22,0 |
| 90:e percentilen för meningslängd | 35,2 |
| Andel direkt tal | 34,6% |
| Meningskomplexitet | 1,90 |
| Konnektorer | 0 |
| Referentiell kohesion | 0,032 |
| Kandidater för figurer/namn | Min (2), Rom (2) |
| Samförekomstnätverk för figurer | inga |
| Motiv-/taggkandidater | Bröderna Grimm |




