De sju korparna - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en man som hade sju söner, och han hade fortfarande ingen dotter, hur mycket han än önskade sig en. Till slut gav hans hustru honom återigen hopp om ett barn, och när det kom till världen var det en flicka. Glädjen var stor, men barnet var sjukligt och litet och måste döpas enskilt på grund av sin svaghet.

Fadern skickade iväg en av pojkarna i hast till källan för att hämta vatten till dopet. De andra sex följde med honom, och eftersom var och en av dem ville vara först med att fylla den, föll kannan ner i brunnen. Där stod de och visste inte vad de skulle göra, och ingen av dem vågade gå hem. Eftersom de fortfarande inte återvände blev fadern otålig och sa: „De har säkert glömt det för någon jakt, de elaka pojkarna!“ Han blev rädd att flickan skulle behöva dö utan att bli döpt, och i sin ilska ropade han: „Jag önskar att pojkarna alla förvandlades till korpar.“

Knappt hade han sagt ett ord förrän han hörde ett surrande av vingar över sitt huvud i luften, tittade upp och såg sju kolsvarta korpar flyga iväg. Föräldrarna kunde inte minnas förbannelsen, och hur ledsna de än var över förlusten av sina sju söner, tröstade de sig ändå till viss del med sin kära lilla dotter, som snart blev stark och för varje dag blev vackrare.

Länge visste hon inte att hon hade haft bröder, för hennes föräldrar var noga med att inte nämna dem inför henne, men en dag hörde hon av en slump några säga om sig själv: ”att flickan verkligen var vacker, men att hon i själva verket var skyldig till den olycka som hade drabbat hennes sju bröder.”

Då blev hon mycket orolig och gick till sin far och mor och frågade om det var sant att hon hade haft bröder, och vad som hade hänt med dem? Föräldrarna vågade nu inte längre hålla hemligheten, utan sa att det som hade hänt hennes bröder var himmelens vilja, och att hennes födelse bara hade varit en oskyldig orsak.

Men flickan lade det dagligen på hjärtat och tänkte att hon måste befria sina bröder. Hon fick ingen ro eller ro förrän hon i hemlighet gav sig av och gick ut i den vida världen för att leta upp sina bröder och befria dem, vad det än kostade. Hon tog ingenting med sig utom en liten ring som tillhört hennes föräldrar som minne, en limpa bröd mot hunger, en liten vattenkanna mot törst och en liten stol som proviant mot trötthet.

Och nu fortsatte hon ständigt framåt, långt, långt, till världens ände. Sedan kom hon till solen, men den var för varm och förskräcklig och slukade små barn. Hastigt sprang hon iväg och sprang till månen, men den var alldeles för kall, och även förskräcklig och illvillig, och när den såg barnet sa den: ”Jag känner lukten, jag känner lukten av människors kött.”

På detta sprang hon snabbt iväg och kom till stjärnorna, som var vänliga och goda mot henne, och var och en av dem satte sig på sin egen lilla stol. Men morgonstjärnan uppstod och gav henne en kycklingklubba och sade: ”Om du inte har den klubban kan du inte öppna Glasberget, och i Glasberget är dina bröder.”

Flickan tog trumpinnen, svepte den försiktigt in i en duk och gick vidare igen tills hon kom till Glasberget. Dörren var stängd, och hon tänkte ta ut trumpinnen; men när hon öppnade duken var den tom, och hon hade förlorat den goda stjärnans gåva.

Vad skulle hon nu göra? Hon ville rädda sina bröder och hade ingen nyckel till Glasberget. Den goda systern tog en kniv, högg av ett av sina små fingrar, stack in det i dörren och lyckades öppna den. När hon hade gått in kom en liten dvärg emot henne, som sade: ”Mitt barn, vad letar du efter?” ”Jag letar efter mina bröder, de sju korparna”, svarade hon.

Dvärgen sade: ”Herrkorparna är inte hemma, men om du väntar här tills de kommer, kom in.” Därefter bar den lille dvärgen in korparnas middag, på sju små tallrikar och i sju små glas, och den lilla systern åt en munsbit från varje tallrik, och från varje litet glas tog hon en klunk, men i det sista lilla glaset tappade hon ringen som hon hade tagit med sig.

Plötsligt hörde hon ett surrande av vingar och ett sus genom luften, och sedan sa den lilla dvärgen: ”Nu flyger herrkorparna hem.” Sedan kom de, och ville äta och dricka, och letade efter sina små tallrikar och glas.

Då sade den ene efter den andre: ”Vem har ätit något från min tallrik? Vem har druckit ur mitt lilla glas? Det var en mänsklig mun.” Och när det sjunde glaset kom till botten av glaset, rullade ringen mot hans mun. Då tittade han på den och såg att det var en ring som tillhörde hans far och mor, och sade: ”Gud give att vår syster får vara här, och då blir vi fria.” När flickan, som stod bakom dörren och tittade på, hörde den önskan, kom hon ut, och då återställdes alla korparna till sin mänskliga form igen. Och de omfamnade och kysste varandra och gick glatt hem.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys