Den vita ormen - Saga av Bröderna Grimm

För länge sedan levde en kung som var berömd för sin visdom över hela landet. Ingenting var dolt för honom, och det verkade som om nyheter om de mest hemliga saker kom till honom genom luften. Men han hade en märklig sedvänja; varje dag efter middagen, när bordet var dukat och ingen annan var närvarande, var en pålitlig tjänare tvungen att ge honom ytterligare en rätt. Den var dock täckt, och inte ens tjänaren visste vad som fanns i den, inte heller visste någon, för kungen tog aldrig av locket för att äta av den förrän han var helt ensam.

Detta hade pågått länge, tills tjänaren, som tagit bort fatet, en dag blev överväldigad av sådan nyfikenhet att han inte kunde låta bli att bära fatet in i sitt rum. När han noggrant hade låst dörren lyfte han upp locket och såg en vit orm ligga på fatet. Men när han såg den kunde han inte neka sig nöjet att smaka på den, så han skar av en liten bit och stoppade den i munnen. Knappt hade den rört hans tunga förrän han hörde ett underligt viskande av små röster utanför sitt fönster. Han gick och lyssnade, och lade då märke till att det var sparvarna som pladdrade med varandra och berättade för varandra om alla möjliga saker som de hade sett på fälten och i skogarna. Att äta ormen hade gett honom förmågan att förstå djurens språk.

Nu råkade det sig så att drottningen just denna dag förlorade sin vackraste ring, och misstanken om att ha stulit den föll på denna pålitliga tjänare, som fick gå överallt. Kungen beordrade att mannen skulle föras inför honom och hotade med ilskna ord att om han inte före morgondagen kunde peka ut tjuven, skulle han själv betraktas som skyldig och avrättas. Förgäves förklarade han sin oskuld; han avskedades utan något bättre svar.

I sin oro och rädsla gick han ner på gården och funderade på hur han skulle hjälpa sig ur sin oro. Nu satt några ankor tysta tillsammans vid en bäck och vilade; och medan de släta sina fjädrar med näbbarna, hade de ett förtroligt samtal med varandra. Tjänaren stod bredvid och lyssnade. De berättade för varandra om alla platser där de hade vaggat omkring hela morgonen, och vilken god mat de hade hittat; och en sa med ynklig röst: „Något ligger tungt på min mage; medan jag åt i hast svalde jag en ring som låg under drottningens fönster.“ Tjänaren grep genast tag i hennes hals, bar henne till köket och sa till kocken: „Här är en fin anka; snälla, döda henne.“ „Ja,“ sa kocken och vägde henne i sin hand; „hon har inte sparat någon möda för att göda sig och har väntat tillräckligt länge på att bli stekt.“ Så högg han av hennes huvud, och medan hon kläddes för spett, hittades drottningens ring inuti henne.

Tjänaren kunde nu lätt bevisa sin oskuld; och kungen, för att gottgöra för orättfärdigheten, lät honom be om en tjänst och lovade honom den bästa platsen vid hovet han kunde önska sig. Tjänaren vägrade allt och bad bara om en häst och lite pengar för resor, eftersom han ville se världen och resa runt lite.

När hans begäran beviljades gav han sig av, och en dag kom han till en damm där han såg tre fiskar som fastnade i vassen och kippade efter vatten. Fastän det sägs att fiskar är stumma, hörde han dem sörja över att de måste förgås så olyckligt, och eftersom han hade ett vänligt hjärta steg han av sin häst och satte tillbaka de tre fångarna i vattnet. De darrade av förtjusning, stack ut sina huvuden och ropade till honom: ”Vi ska minnas dig och återgälda dig för att du räddade oss!”

Han red vidare, och efter en stund tycktes det honom höra en röst i sanden vid sina fötter. Han lyssnade och hörde en myrkung klaga: ”Varför kan inte folk, med sina klumpiga bestar, hålla sig borta från våra kroppar? Den där dumma hästen, med sina tunga hovar, har trampat ner mitt folk utan nåd!” Så han svängde in på en sidostig och myrkungen ropade till honom: ”Vi ska minnas dig, en god gång förtjänar en annan!”

Stigen ledde honom in i en skog, och där såg han två gamla korpar stå vid sitt bo och kasta ut sina ungar. ”Borta med er, ni lata, odugliga varelser!” ropade de; ”vi kan inte hitta mat åt er längre; ni är stora nog och kan försörja er själva.”

Men de stackars unga korparna låg på marken och flaxade med sina vingar och ropade: ”Åh, vilka hjälplösa kycklingar vi är! Vi måste ställa oss själva till svars, och ändå kan vi inte flyga! Vad kan vi göra annat än att ligga här och svälta?” Så steg den gode unge mannen av och dödade sin häst med sitt svärd och gav den till dem som mat. Sedan kom de hoppande fram till den, stillade sin hunger och ropade: ”Vi ska minnas er, en god resa förtjänar en annan!”

Och nu var han tvungen att använda sina egna ben, och när han hade gått långt kom han till en stor stad. Det var ett stort oväsen och folkmassa på gatorna, och en man red fram till häst och ropade högt: „Kungadottern vill ha en make; men den som ansöker om hennes hand måste utföra en svår uppgift, och om han inte lyckas kommer han att förlora sitt liv.“ Många hade redan gjort försöket, men förgäves; ändå, när ynglingen såg kungadottern blev han så överväldigad av hennes stora skönhet att han glömde all fara, gick inför kungen och förklarade sig vara friare.

Så fördes han ut till havet, och en guldring kastades i den, inför hans åsyn; sedan beordrade kungen honom att hämta upp ringen från havets botten och tillade: „Om du kommer upp igen utan den kommer du att kastas i om och om igen tills du omkommer bland vågorna.“ Allt folket sörjde den stilige ynglingen; sedan gick de sin väg och lämnade honom ensam vid havet.

Han stod på stranden och funderade över vad han skulle göra, när han plötsligt såg tre fiskar komma simmande mot honom, och det var just de fiskarna vars liv han hade räddat. Den i mitten höll en mussla i munnen, som den lade på stranden vid ynglingens fötter, och när han hade tagit upp den och öppnat den, låg där guldringen i skalet. Full av glädje tog han den till kungen och förväntade sig att han skulle ge honom den utlovade belöningen.

Men när den stolta prinsessan insåg att han inte var hennes jämlike i börd, föraktade hon honom och krävde att han först skulle utföra en annan uppgift. Hon gick ner i trädgården och strödde med sina egna händer tio säckar fulla med hirsfrön på gräset; sedan sade hon: „I morgon bitti före soluppgången måste dessa plockas upp, och inte ett enda korn ska fattas.“

Ynglingen satte sig ner i trädgården och funderade på hur det skulle vara möjligt att utföra denna uppgift, men han kunde inte komma på någonting, och där satt han sorgset och väntade på dagens gryning, då han skulle ledas till döden. Men så snart solens första strålar sken in i trädgården såg han alla tio säckarna stå sida vid sida, helt fulla, och inte ett enda korn saknades. Myrkungen hade kommit på natten med tusentals och åter tusentals myror, och de tacksamma varelserna hade med stor flit plockat upp alla hirsfröna och samlat dem i säckarna.

Snart kom kungadottern själv ner i trädgården och blev förvånad över att se att den unge mannen hade utfört den uppgift hon hade gett honom. Men hon kunde ännu inte besegra sitt stolta hjärta och sa: ”Även om han har utfört båda uppgifterna, ska han inte bli min man förrän han har gett mig ett äpple från Livets Träd.”

Ynglingen visste inte var Livets träd stod, men han gav sig av och ville ha fortsatt för evigt, så länge hans ben bar honom, fastän han inte hade något hopp om att hitta det. Efter att ha vandrat genom tre kungadömen kom han en kväll till en skog och lade sig under ett träd för att sova. Men han hörde ett prassel i grenarna, och ett gyllene äpple föll i hans hand. Samtidigt flög tre korpar ner till honom, satte sig på hans knä och sade: „Vi är de tre unga korparna som du räddade från att svälta. När vi hade blivit stora och hört att du sökte efter det gyllene äpplet, flög vi över havet till världens ände, där Livets träd står, och har gett dig äpplet.“

Ynglingen, full av glädje, gav sig av hemåt och tog det gyllene äpplet till kungens vackra dotter, som nu inte hade några fler ursäkter kvar att hitta på. De skar Livets äpple itu och åt det tillsammans; och sedan fylldes hennes hjärta av kärlek till honom, och de levde i ostörd lycka till en hög ålder.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys