Den stackars pojken i graven - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en fattig herdepojke vars far och mor var döda, och han placerades av myndigheterna i huset hos en rik man, som skulle föda och uppfostra honom. Mannen och hans hustru hade dock ont ​​hjärta och var giriga och ängsliga för sina rikedomar, och blev irriterade när någon stoppade en bit av deras bröd i hans mun. Den stackars unge mannen kunde göra vad han ville, han fick lite att äta, men bara så många slag desto fler.

En dag var han tvungen att vakta en höna och hennes kycklingar, men hon sprang genom en snabbväxt häck med dem, och en hök for genast ner och bar henne iväg genom luften. Pojken ropade: „Tjuv! tjuv! rackare!“ av all sin kropps styrka. Men vad hjälpte det till? Höken tog inte tillbaka sitt byte. Mannen hörde oväsendet och sprang till platsen, och så snart han såg att hans höna var borta, blev han rasande och gav pojken sådan stryk att han inte kunde röra sig på två dagar. Sedan var han tvungen att ta hand om kycklingarna utan hönan, men nu var hans svårighet större, för den ena sprang hit och den andra dit. Han trodde att han gjorde en mycket klok sak när han band ihop dem alla med ett snöre, för då skulle höken inte kunna stjäla någon av dem från honom. Men han misstog sig mycket. Efter två dagar, utmattad av springande och hunger, somnade han; Rovfågeln kom och grep tag i en av kycklingarna, och när de andra var fastbundna vid den, bar den iväg dem alla tillsammans, satte sig på ett träd och slukade dem. Bonden var just på väg hem, och när han såg olyckan blev han arg och slog pojken så obarmhärtigt att han tvingades ligga i sängen i flera dagar.

När han var på benen igen, sa bonden till honom: ”Du är för dum för mig, jag kan inte göra dig till herde, du måste gå som springpojke.” Sedan skickade han honom till domaren, till vilken han skulle bära en korg full med druvor, och han gav honom också ett brev. På vägen plågade hunger och törst den olycklige pojken så våldsamt att han åt två av druvklasarna. Han tog korgen till domaren, men när domaren hade läst brevet och räknat klasarna sa han: ”Två klasar fattas.” Pojken erkände helt ärligt att han, driven av hunger och törst, hade slukat de två som fattades. Domaren skrev ett brev till bonden och bad om samma antal druvor igen. Även dessa var pojken tvungen att ta med sig till honom med ett brev. Eftersom han återigen var så oerhört hungrig och törstig kunde han inte låta bli och åt återigen två klasar. Men först tog han brevet ur korgen, lade det under en sten och satte sig därpå för att brevet inte skulle se och förråda honom. Domaren tvingade honom emellertid återigen att ge en förklaring om de saknade klasarna. ”Åh”, sa pojken, ”hur har du fått veta det? Brevet kunde inte veta om det, för jag lade det under en sten innan jag gjorde det.” Domaren kunde inte låta bli att skratta åt pojkens enfald och skickade mannen ett brev där han varnade honom för att hålla den stackars pojken i gott skötsel och inte låta honom lida brist på mat och dryck, och också att han skulle lära honom vad som var rätt och vad som var fel.

”Jag ska snart visa dig skillnaden”, sa den hårde mannen, ”om du vill äta måste du arbeta, och om du gör något fel, kommer du att bli tillräckligt uppfostrad genom slag.”

Nästa dag gav han honom en svår uppgift. Han skulle hugga två knippen halm till mat åt hästarna, och då hotade mannen: ”Om fem timmar”, sa han, ”är jag tillbaka igen, och om halmen inte är skuren tills dess, ska jag slå dig tills du inte kan röra en lem.” Bonden gick med sin fru, tjänaren och flickan till den årliga marknaden och lämnade ingenting kvar åt pojken förutom en liten bit bröd. Pojken satte sig på bänken och började arbeta av all sin kraft. När han blev varm tog han av sig sin lilla rock och kastade den på halmen. I sin skräck för att han inte skulle bli klar i tid fortsatte han att hugga ständigt, och i sin iver, utan att märka det, högg han både sin lilla rock och halmen. Han blev medveten om olyckan för sent; det fanns ingen möjlighet att laga den. ”Ah”, ropade han, ”nu är allt över med mig! Den onde mannen hotade mig inte i onödan; om han kommer tillbaka och ser vad jag har gjort, kommer han att döda mig. Hellre än det tar jag mitt eget liv.”

Pojken hade en gång hört bondens hustru säga: ”Jag har en kruka med gift i under min säng.” Hon hade dock bara sagt det för att hålla giriga människor borta, för det fanns honung i den. Pojken kröp in under sängen, tog fram krukan och åt allt som fanns i den. ”Jag vet inte”, sa han, ”folk säger att döden är bitter, men den smakar mycket sött för mig. Det är inte konstigt att bondens hustru så ofta har längtat efter döden.” Han satte sig i en liten stol och var beredd att dö. Men istället för att bli svagare kände han sig stärkt av den näringsrika maten. ”Det kan inte ha varit gift”, tänkte han, ”men bonden sa en gång att det fanns en liten flaska fluggift i lådan där han förvarar sina kläder; det kommer utan tvekan att vara det sanna giftet och bringa döden till mig.” Det var dock inget fluggift, utan ungerskt vin. Pojken tog fram flaskan och tömde den. ”Denna död smakar också sött”, sa han, men kort därefter, när vinet började tränga in i hans hjärna och bedöva honom, trodde han att hans slut närmade sig. ”Jag känner att jag måste dö”, sa han, ”jag ska gå till kyrkogården och leta efter en grav.” Han stapplade ut, nådde kyrkogården och lade sig i en nygrävd grav. Han förlorade förståndet mer och mer. I närheten fanns ett värdshus där ett bröllop hölls; när han hörde musiken inbillade han sig att han redan var i paradiset, tills han till slut förlorade allt medvetande. Den stackars pojken vaknade aldrig mer; hettan från det starka vinet och den kalla nattdaggen berövade honom livet, och han låg kvar i graven där han hade lagt sig.

När bonden hörde nyheten om pojkens död blev han skräckslagen, och rädd för att ställas inför rätta. Hans ångest tog ett sådant grepp om honom att han föll svimfärdig till marken. Hans fru, som stod på härden med en stekpanna med hett fett, sprang till honom för att hjälpa honom. Men lågorna slog mot stekpannan, hela huset fattade eld, på några timmar låg det i aska, och resten av de år de hade att leva tillbringade de i fattigdom och elände, plågade av samvetskval.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys