Fiskaren och hans fru - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en fiskare som bodde med sin fru i en eländig koja nära havet, och varje dag gick han ut och fiskade. Och en gång när han satt med sitt spö och tittade på det klara vattnet, gick hans lina plötsligt ner, långt ner, och när han drog upp den igen, tog han fram en stor flundra. Då sa flundran till honom: „Hör, du fiskare, jag ber dig, låt mig leva, jag är egentligen ingen flundra, utan en förtrollad prins. Vad hjälper det dig att döda mig? Jag skulle inte vara god att äta, sätt mig i vattnet igen och låt mig gå.“

”Kom igen”, sa fiskaren, ”det behövs inte så många ord om den, en fisk som kan prata borde jag ändå släppa taget om.” Med det satte han tillbaka den i det klara vattnet, och flundran sjönk till botten och lämnade en lång strimma av blod efter sig. Sedan reste sig fiskaren och gick hem till sin fru i kryllan.

Bild: Paul Hey (1867 – 1952)

”Make”, sade kvinnan, ”har du inte fångat något i dag?”

”Nej”, sa mannen, ”jag fångade en flundra, som sa att han var en förtrollad prins, så jag släppte honom igen.”

”Önskade du dig ingenting först?” sa kvinnan.

”Nej”, sa mannen, ”vad ska jag önska mig?”

”Åh”, sa kvinnan, ”det är väl svårt att behöva bo alltid i den här smutsiga kojan; du kanske hade önskat dig en liten stuga åt oss. Gå tillbaka och ring honom. Säg att vi vill ha en liten stuga, det kommer han säkert att ge oss.”

”Åh”, sa mannen, ”varför skulle jag gå dit igen?”

”Jaså”, sa kvinnan, ”du fångade honom ju, och du släppte honom igen; han kommer säkert att göra det. Gå genast.” Mannen ville fortfarande inte riktigt gå, men ville inte motsätta sig sin hustru och gick till havet.

När han kom dit var havet helt grönt och gult, och inte längre så slätt; så han stod och sade:

„Flundra, flundra i havet, Kom hit till mig, ber jag dig; För min fru, gode Ilsabil, Testamenten är inte som jag skulle vilja ha hennes vilja.”

Då kom flundran simmande till honom och sade: ”Nå, vad vill hon då?”

”Ah”, sa mannen, ”jag fick tag på dig, och min fru säger att jag verkligen borde ha önskat mig något. Hon tycker inte om att bo i en usel koja längre; hon skulle vilja ha en stuga.”

”Gå då”, sade flundran, ”hon har den redan.”

När mannen gick hem, var hans fru inte längre i kojan, utan istället stod en liten stuga, och hon satt på en bänk framför dörren. Sedan tog hon honom i handen och sade till honom: ”Kom bara in, titta, är det inte mycket bättre nu?”

Så gick de in, och där fanns en liten veranda, och en vacker liten salong och sovrum, och ett kök och skafferi, med de finaste möbler, och utrustat med de vackraste saker gjorda av plåt och mässing, allt vad som behövdes. Och bakom stugan fanns en liten gård med höns och ankor, och en liten trädgård med blommor och frukt.

”Titta”, sa hustrun, ”det är inte så fint!”

”Ja”, sa mannen, ”och så måste vi alltid tänka, nu kommer vi att leva helt nöjda.”

”Vi ska fundera på det”, sa hustrun. Med det åt de något och gick och la sig.

Allt gick bra i en vecka eller två veckor, och sedan sa kvinnan: ”Hör du, min man, den här stugan är alldeles för liten för oss, och trädgården och gården är små; flundran kunde lika gärna ha gett oss ett större hus. Jag skulle vilja bo i ett stort stenslott; gå till flundran och säg åt honom att ge oss ett slott.”

”Åh, hustru”, sa mannen, ”stugan är alldeles utmärkt; varför skulle vi bo i ett slott?”

”Vadå!” sa kvinnan; ”gå bara dit, det kan flundran alltid göra.”

”Nej, fru”, sa mannen, ”flundran har just gett oss stugan, jag vill inte åka tillbaka så snart, det kan göra honom arg.”

”Gå”, sa kvinnan, ”han kan göra det ganska lätt, och kommer att bli glad att göra det; gå bara du till honom.”

Mannens hjärta blev tungt, och han ville inte gå. Han sa till sig själv: ”Det är inte rätt”, och ändå gick han. Och när han kom till havet var vattnet alldeles purpurfärgat och mörkblått, och grått och tjockt, och inte längre så grönt och gult, men det var fortfarande tyst. Och han stod där och sa

„Flundra, flundra i havet, Kom hit till mig, ber jag dig; För min fru, gode Ilsabil, Testamenten är inte som jag skulle vilja ha hennes vilja.”

„Nå, vad vill hon då?“ sa flundran.

”Ack”, sa mannen, halvt förskräckt, ”hon vill bo i ett stort stenslott.” ”Gå dit då, hon står framför dörren”, sa flundran.

Sedan gick mannen iväg, i avsikt att gå hem, men när han kom dit fann han ett stort stenpalats, och hans fru stod just på trappan när han gick in, och hon tog honom i handen och sa: „Kom in.“

Så gick han in med henne, och i slottet fanns en stor sal belagd med marmor, och många tjänare, som öppnade dörrarna på vid gavel; och väggarna var alla ljusa med vackra omhängen, och i rummen fanns stolar och bord av rent guld, och kristallkronor hängde från taket, och alla rum och sovrum hade mattor, och mat och vin av högsta kvalitet stod på alla borden så att de nästan rasade samman under det.

Bakom huset fanns också en stor gårdsplan med stall för hästar och kor och de allra finaste vagnarna; det fanns också en stor och magnifik trädgård med de vackraste blommor och fruktträd, och en park på en hel halv mil, där det fanns hjortar, rådjur och harar och allt som kunde önskas.

Bild: Paul Hey (1867 – 1952)

”Kom igen”, sa kvinnan, ”är det inte vackert?”

”Ja, sannerligen”, sa mannen, ”låt det nu ske; så ska vi bo i detta vackra slott och vara nöjda.”

”Vi ska fundera över det”, sa kvinnan, ”och sova över det.” Därefter gick de och lade sig.

Nästa morgon vaknade hustrun först, och det var just gryning, och från sin säng såg hon det vackra landskapet som låg framför sig. Hennes man sträckte fortfarande på sig, så hon stack honom i sidan med armbågen och sa: ”Res dig upp, min man, och titta bara ut genom fönstret. Hör du, kan vi inte vara kung över hela det landet? Gå till flundran, vi ska vara kung.”

”Åh, hustru”, sa mannen, ”varför skulle vi vara kung? Jag vill inte vara kung.”

”Nå”, sa hustrun, ”om du inte vill bli kung, så blir jag det. Gå till flundran, för jag ska bli kung.”

”Åh, hustru”, sa mannen, ”varför vill du bli kung? Jag tycker inte om att säga det till honom.”

”Varför inte?” sade kvinnan; ”gå till honom nu; jag måste bli kung!”

Så gick mannen, och var ganska olycklig eftersom hans fru ville bli kung. ”Det är inte rätt; det är inte rätt”, tänkte han. Han ville inte gå, men ändå gick han.

Och när han kom till havet, var det alldeles mörkgrått, och vattnet vällde upp underifrån och luktade ruttet. Sedan gick han och ställde sig vid det och sade:

„Flundra, flundra i havet, Kom hit till mig, ber jag dig; För min fru, gode Ilsabil, Testamenten inte som jag skulle vilja ha hennes vilja”

„Nå, vad vill hon då?“ sa flundran.

”Ack”, sa mannen, ”hon vill bli kung.”

„Gå till henne; hon är redan kung.“

Så gick mannen, och när han kom till palatset, hade slottet blivit mycket större och hade ett stort torn och praktfulla utsmyckningar, och vaktposten stod utanför dörren, och där fanns en mängd soldater med keteltrummor och trumpeter. Och när han gick in i huset, var allt av äkta marmor och guld, med sammetsöverdrag och stora gyllene tofsar. Då öppnades dörrarna till salen, och där var gården i all sin prakt, och hans hustru satt på en hög tron ​​av guld och diamanter, med en stor guldkrona på huvudet och en spira av rent guld och juveler i handen, och på båda sidor om henne stod hennes hovtjejer i rad, var och en av dem alltid ett huvud kortare än den förra.

Sedan gick han och ställde sig framför henne och sade: ”Ah, hustru, och nu är du kung.”

”Ja”, sa kvinnan, ”nu är jag kung.” Så stod han och tittade på henne, och när han hade tittat på henne så en stund, sa han: ”Och nu när du är kung, låt allt annat vara, nu vill vi inte ha något mer.” ”Nej, make”, sa kvinnan ganska oroligt, ”jag tycker att tiden går så tungt, jag orkar inte längre; gå till flundran, jag är kung, men jag måste också bli kejsare.” ”Ack, hustru, varför vill du bli kejsare?” ”Make”, sa hon, ”gå till flundran. Jag vill bli kejsare.” ”Ack, hustru”, sa mannen, ”han kan inte göra dig till kejsare; jag får inte säga det till fisken. Det finns bara en kejsare i landet. En kejsare, flundran, kan inte göra dig till kejsare! Jag försäkrar dig, det kan han inte.”

”Vadå!” sa kvinnan, ”jag är kungen, och du är ingenting annat än min man; vill du gå nu? Gå genast! Om han kan bli kung kan han bli kejsare. Jag ska bli kejsare; gå genast.” Så han tvingades gå. När mannen gick blev han dock orolig i sinnet och tänkte för sig själv: ”Det kommer inte att sluta väl; det kommer inte att sluta väl! Kejsaren är för skamlös! Flundran kommer till slut att bli uttröttad.”

Med det nådde han havet, och havet var alldeles svart och tjockt och började koka upp underifrån, så att det kastade upp bubblor, och en så skarp vind blåste över det att det stelnade, och mannen blev rädd. Sedan gick han och ställde sig bredvid det och sade:

„Flundra, flundra i havet, Kom hit till mig, ber jag dig; För min fru, gode Ilsabil, Testamenten är inte som jag skulle vilja ha hennes vilja.” ”Nå, vad vill hon då?” sade flundran. ”Ack, flundra”, sade han, ”min fru vill bli kejsare.” ”Gå till henne”, sade flundran; ”hon är redan kejsare.” Så gick mannen, och när han kom dit var hela palatset gjort av polerad marmor med alabasterfigurer och gyllene ornament, och soldater marscherade framför dörren och blåste i trumpeter och cymbaler och trummor; och i huset gick baroner, grevar och hertigar omkring som tjänare. Sedan öppnade de dörrarna för honom, som var av rent guld. Och när han kom in satt hans hustru på en tron, som var gjord av ett enda stycke guld och var drygt två mil hög; och hon bar en stor gyllene krona som var tre alnar hög och besatt med diamanter och karbunkler, och i ena handen hade hon spiran och i den andra den kejserliga klotet; och på båda sidor om henne stod gardets män i två rader, var och en mindre än den framför honom, från den största jätten, som var drygt två mil hög, till den allra minsta dvärgen, lika stor som mitt lillfinger. Och framför den stod ett antal prinsar och hertigar.

Då gick mannen och ställde sig bland dem och sade: ”Hustru, är du kejsare nu?” ”Ja”, sade hon, ”nu är jag kejsare.” Sedan stod han och tittade noga på henne, och när han hade tittat på henne så en stund sade han: ”Åh, hustru, var nöjd nu när du är kejsare.” ”Make”, sade hon, ”varför står du där? Nu är jag kejsare, men jag vill också bli påve; gå till flundran.” ”Ack, hustru”, sade mannen, ”vad önskar du dig inte? Du kan inte bli påve; det finns bara en i kristenheten; han kan inte göra dig till påve.” ”Make”, sade hon, ”jag vill bli påve; gå genast, jag måste bli påve just idag.” ”Nej, hustru”, sade mannen, ”jag tycker inte om att säga det till honom; det skulle inte duga, det är för mycket; flundran kan inte göra dig till påve.” ”Make”, sade hon, ”vilket nonsens! Om han kan göra en kejsare kan han göra en påve. Gå direkt till honom. Jag är kejsare, och du är ingenting annat än min make; vill du gå genast?”

Då blev han rädd och gick; men han var alldeles svimfärdig och huttrade och skakade, och hans knän och ben darrade. Och en kraftig vind blåste över landet, och molnen flög, och mot kvällen blev allt mörkt, och löven föll från träden, och vattnet steg och dånade som om det kokade och plaskade på stranden; och i fjärran såg han skepp som avfyrade kanoner i sitt svåra behov, kasta och kasta sig på vågorna.

Bild: Paul Hey (1867 – 1952)

Och ändå fanns det mitt på himlen fortfarande en liten gnutta blått, fastän det på alla sidor var lika rött som i en kraftig storm. Så, full av förtvivlan, gick han och stod i stor skräck och sa: „Flundra, flundra i havet, Kom hit till mig, ber jag dig; För min fru, gode Ilsabil, „Testamenten är inte som jag skulle vilja ha hennes vilja.“ „Nå, vad vill hon då?“ sa flundran. „Ack,“ sa mannen, „hon vill bli påve.“ „Gå till henne då,“ sa flundran; „hon är redan påve.“

Så gick han, och när han kom dit såg han vad som verkade vara en stor kyrka omgiven av palats. Han trängde sig igenom folkmassan. Inuti var dock allt upplyst av tusentals och åter tusentals ljus, och hans fru var klädd i guld, och hon satt på en mycket högre tron ​​och hade tre stora gyllene kronor på sig, och runt omkring henne fanns mycken kyrklig prakt; och på båda sidor om henne fanns en rad ljus, av vilka det största var lika högt som det allra högsta tornet, ner till det allra minsta köksljuset, och alla kejsare och kungar var på knä framför henne och kysste hennes sko. ”Hustru”, sa mannen och tittade uppmärksamt på henne, ”är du nu påve?” ”Ja”, sa hon, ”jag är påve.” Så stod han och tittade på henne, och det var precis som om han tittade på den ljusa solen. När han hade stått och tittat på henne så en kort stund sa han: ”Åh, hustru, om du är påve, låt det vara bra!” Men hon såg stel ut som en stolpe och rörde sig inte eller visade några livstecken. Då sade han: ”Hustru, nu när du är påve, var nöjd, du kan inte bli något större nu.” ”Jag ska fundera över det”, sade kvinnan.

Därefter gick de båda till sängs, men hon var inte nöjd, och girigheten lät henne inte sova, för hon funderade ständigt på vad som återstod för henne att bli.

Mannen sov gott och djupt, ty han hade sprungit omkring mycket under dagen; men kvinnan kunde inte somna alls, utan kastade sig från ena sidan till den andra hela natten, ständigt funderande på vad mer hon hade kvar att vara, men oförmögen att komma ihåg något annat. Till slut började solen gå upp, och när kvinnan såg gryningens röda färg satte hon sig upp i sängen och tittade på den.

Och när hon genom fönstret såg solen gå upp, sade hon: ”Kan inte jag också beordra solen och månen att gå upp?”

”Make”, sade hon och stack honom i revbenen med armbågarna, ”vakna! gå till flundran, för jag vill vara som Gud.”

Mannen sov fortfarande halvt, men han blev så förskräckt att han ramlade ur sängen. Han trodde att han hade hört fel, gnuggade sig i ögonen och sade: ”Ack, hustru, vad säger du?”

”Make”, sa hon, ”om jag inte kan beordra solen och månen att gå upp, och måste titta på och se solen och månen gå upp, så står jag inte ut med det. Jag kommer inte att veta vad det innebär att ha ännu en lycklig stund, om jag inte kan få dem att gå upp själv.”

Sedan tittade hon så förskräckligt på honom att han fick rysningar och sade: ”Gå genast; jag vill bli som Gud.”

”Ack, hustru”, sa mannen och föll på knä inför henne, ”skäddflundran kan inte göra det; han kan göra en kejsare och en påve; jag ber dig, fortsätt som du är och bli påve.”

Då föll hon i raseri, och hennes hår flög vilt runt hennes huvud, och hon ropade: ”Jag står inte ut med detta, jag står inte ut längre; vill du gå?”

Sedan tog han på sig byxorna och sprang iväg som en galning. Men utanför rasade en stor storm, och den blåste så hårt att han knappt kunde hålla fötterna; hus och träd välte, bergen darrade, klippor rullade ner i havet, himlen var becksvart, och det åskade och blixtrade, och havet kom in med svarta vågor höga som kyrktorn och berg, och alla med kammar av vitt skum på toppen. Sedan grät han, men kunde inte höra sina egna ord,

„Flundra, flundra i havet, Kom hit till mig, ber jag dig; För min fru, gode Ilsabil, Testamenten är inte som jag skulle vilja ha hennes vilja.”

”Nå, vad vill hon då?” sade flundran. ”Ack”, sade han, ”hon vill vara som Gud.”

„Gå till henne, så finner du henne tillbaka i den smutsiga kojan.“

Och där lever de fortfarande, just nu.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys