Björnskinn - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en ung karl som tog värvning som soldat, uppförde sig tappert och var alltid den främste när det regnade kulor. Så länge kriget varade gick allt väl, men när fred slöts fick han sin avsked, och kaptenen sa att han fick gå vart han ville. Hans föräldrar var döda, och han hade inte längre något hem, så han gick till sina bröder och bad dem att ta hand om honom och behålla honom tills kriget bröt ut igen. Bröderna var dock hårdhjärtade och sade: ”Vad skall vi göra med dig?” „Du är oss inte till någon nytta; gå och försörj dig.“ Soldaten hade ingenting kvar utom sin gevär; han tog det på axeln och gav sig ut i världen. Han kom till en vid hed, där ingenting syntes förutom en ring av träd; under dessa satte han sig sorgset ner och började fundera över sitt öde. ”Jag har inga pengar”, tänkte han, ”jag har inte lärt mig något annat yrke än att strida, och nu när de har slutit fred vill de inte ha mig längre; så jag ser i förväg att jag kommer att bli tvungen att svälta.” Plötsligt hörde han ett prassel, och när han tittade sig omkring stod en främmande man framför honom, som bar en grön rock och såg mycket ståtlig ut, men hade en hemsk kluven fot. ”Jag vet redan vad du behöver”, sa mannen; ”guld och ägodelar ska du ha, så mycket du kan tjäna på, gör vad du vill, men först måste jag veta om du är orädd, så att jag inte slösar bort mina pengar förgäves.” ”En soldat och rädsla, hur kan de två sakerna gå ihop?” svarade han; ”du kan sätta mig på prov.” ”Mycket väl då”, svarade mannen, ”se dig bakom dig.” Soldaten vände sig om och såg en stor björn, som kom morrande mot honom. ”Åh!” ropade soldaten, ”jag ska kittla dig på näsan, så att du snart tappar lusten att morra,” och han siktade på björnen och sköt den genom mynningen; den föll ner och rörde sig aldrig mer. ”Jag ser mycket väl”, sa främlingen, ”att du inte saknar mod, men det finns ytterligare ett villkor som du måste uppfylla.” ”Om det inte äventyrar min räddning”, svarade soldaten, som mycket väl visste vem som stod vid hans sida. ”Om det gör det, vill jag inte ha något med det att göra.” ”Det får du själv se till”, svarade Grönrocken; ”du skall under de kommande sju åren varken tvätta dig, kamma ditt skägg eller ditt hår, klippa dina naglar eller säga en enda paternoster.” Jag ska ge dig en rock och en kappa, som du under denna tid måste bära. Om du dör under dessa sju år, är du min; om du förblir vid liv, är du fri och dessutom rik för resten av ditt liv.” Soldaten tänkte på den stora nödsituation han nu befann sig i, och eftersom han så ofta hade gått döden till mötes, beslutade han att riskera det nu också, och gick med på villkoren. Djävulen tog av sig sin gröna rock, gav den till soldaten och sade: ”Om du har den här rocken på ryggen och stoppar handen i fickan, skall du alltid finna den full av pengar.” Sedan drog han skinnet av björnen och sade: ”Detta skall bli din mantel och även din säng, ty på den skall du sova, och i ingen annan säng skall du ligga, och på grund av denna klädsel skall du kallas björnskinn.” Efter detta försvann djävulen.

Soldaten tog på sig rocken, kände genast i fickan och fann att det verkligen var sant. Sedan tog han på sig björnskinnet och gick ut i världen och njöt av det, utan att avstå från något som gjorde honom gott och skadade hans pengar. Under det första året var hans utseende hyfsat, men under det andra började han se ut som ett monster. Hans hår täckte nästan hela ansiktet, hans skägg var som en bit grov filt, hans fingrar hade klor, och hans ansikte var så täckt av jord att om krasse hade såtts på det, skulle det ha kommit upp. Den som såg honom flydde, men eftersom han överallt gav de fattiga pengar för att be att han inte skulle dö under de sju åren, och eftersom han betalade bra för allting fann han ändå alltid skydd. Under det fjärde året gick han in i ett värdshus där värden inte ville ta emot honom och inte ens lät honom få plats i stallet, eftersom han var rädd att hästarna skulle bli rädda. Men när Björnskinn stack handen i fickan och drog fram en handfull dukater, lät sig värden övertalas och gav honom ett rum i ett uthus. Björnskinn var dock tvungen att lova att inte låta sig synas, för att inte värdshuset skulle få dåligt rykte.

Medan Björnskinn satt ensam på kvällen och innerst inne önskade att de sju åren var över, hörde han ett högt klagosång i ett grannrum. Han hade ett medlidsamt hjärta, så han öppnade dörren och såg en gammal man gråta bittert och vred sina händer. Björnskinn gick närmare, men mannen sprang upp och försökte fly från honom. Till slut, när mannen förstod att Björnskinns röst var mänsklig, lät han sig övertalas, och med vänliga ord lyckades Björnskinn så långt att den gamle mannen avslöjade orsaken till sin sorg. Hans egendom hade minskat gradvis, han och hans döttrar skulle svälta, och han var så fattig att han inte kunde betala värdshusvärden och skulle hamna i fängelse. „Om det är ditt enda problem“, sa Björnskinn, „så har jag gott om pengar.“ Han lät föra dit värdshusvärden, betalade honom och stoppade dessutom en börs full med guld i den stackars gamle mannens ficka.

När den gamle mannen såg sig befriad från alla sina bekymmer visste han inte hur han skulle vara tillräckligt tacksam. ”Kom med mig”, sa han till Björnskinn; ”mina döttrar är alla skönhetens underverk, välj en av dem åt dig till hustru. När hon hör vad du har gjort för mig, kommer hon inte att avvisa dig. Du ser faktiskt lite konstig ut, men hon kommer snart att rätta dig igen.” Detta behagade Björnskinn väl, och han gick. När den äldsta såg honom blev hon så fruktansvärt förskräckt över hans ansikte att hon skrek och sprang iväg. Den andra stod stilla och tittade på honom från topp till tå, men sedan sa hon: ”Hur kan jag acceptera en make som inte längre har en mänsklig skepnad? Den rakade björnen som en gång var här och utgav sig för att vara en man behagade mig mycket bättre, för i alla fall bar den en husarklänning och vita handskar. Om det bara vore fulhet, skulle jag kunna vänja mig vid det.” Den yngste sade emellertid: ”Kära far, det måste vara en god man som har hjälpt dig ur din nöd, så om du har lovat honom en brud för att du gjort det, måste ditt löfte hållas.” Det var synd att Björnskinns ansikte var täckt av smuts och hår, för annars hade de kanske sett hur förtjust han blev när han hörde dessa ord. Han tog en ring av sitt finger, bröt den itu och gav henne ena halvan, den andra behöll han själv. Han skrev dock sitt namn på hennes halva och hennes på sin, och bad henne att behålla sin ring noggrant, och sedan tog han avsked och sade: ”Jag måste fortfarande vandra omkring i tre år, och om jag inte återvänder då är du fri, för jag kommer att vara död. Men be till Gud att bevara mitt liv.”

Den stackars trolovade bruden klädde sig helt i svart, och när hon tänkte på sin blivande brudgum, kom tårar i hennes ögon. Endast förakt och hån föll henne över sin lott från sina systrar. ”Ta hand om dig”, sa den äldsta, ”om du ger honom din hand, kommer han att sticka sina klör i den.” ”Akta dig!” sa den andra. ”Björnar gillar sötsaker, och om han blir kär i dig, kommer han att äta upp dig.” ”Du måste alltid göra som han vill”, började den äldre igen, ”annars morrar han.” Och den andre fortsatte, ”men bröllopet kommer att bli glatt, för björnar dansar bra.” Bruden var tyst och lät sig inte plågas av dem. Björnskinn reste emellertid världen runt från en plats till en annan, gjorde gott där han kunde och gav generöst till de fattiga så att de kunde be för honom.

Till slut, när den sista dagen på de sju åren grydde, gick han återigen ut på heden och satte sig under trädringen. Det dröjde inte länge förrän vinden visslade och Djävulen stod framför honom och tittade ilsket på honom; sedan kastade han Björnskinn sin gamla rock och bad om att få tillbaka sin egen gröna. ”Vi har inte kommit så långt än”, svarade Björnskinn, ”du måste först göra mig ren.” Vare sig Djävulen gillade det eller inte, tvingades han hämta vatten och tvätta Björnskinn, kamma håret och klippa naglarna. Efter detta såg han ut som en tapper soldat och var mycket vackrare än han någonsin varit förut.

När Djävulen hade gått bort var Björnskinn ganska lättsam. Han gick in i staden, tog på sig en praktfull sammetskappa, satte sig i en vagn dragen av fyra vita hästar och körde till sin bruds hus. Ingen kände igen honom, fadern ansåg honom vara en framstående general och ledde honom in i rummet där hans döttrar satt. Han tvingades placera sig mellan de två äldsta, de hjälpte honom med vin, gav honom de bästa köttbitarna och trodde att de aldrig i hela världen hade sett en vackrare man. Bruden satt dock mittemot honom i sin svarta klänning och lyfte inte blicken eller sa ett ord. När han slutligen frågade fadern om han ville ge honom en av sina döttrar till hustru, hoppade de två äldsta upp, sprang in i sina sovrum för att ta på sig praktfulla klänningar, för var och en av dem tyckte att hon var den utvalda. Främlingen, så snart han var ensam med sin brud, tog fram sin halva av ringen och kastade den i ett glas vin som han sträckte över bordet till henne. Hon tog vinet, men när hon hade druckit det och hittat halvringen liggande längst ner, började hennes hjärta slå. Hon tog den andra halvan, som hon bar i ett band runt halsen, fogade ihop dem och såg att de två delarna passade perfekt ihop. Då sade han: „Jag är din trolovade brudgum, som du såg som björnskinn, men genom Guds nåd har jag återigen fått min mänskliga form och har återigen blivit ren.“ Han gick fram till henne, omfamnade henne och gav henne en kyss. Under tiden kom de två systrarna tillbaka i full mundering, och när de såg att den stilige mannen hade fallit för den yngstes del och hörde att han var björnskinn, sprang de ut fulla av ilska och raseri. En av dem dränkte sig i brunnen, den andra hängde sig i ett träd. På kvällen knackade någon på dörren, och när brudgummen öppnade var det Djävulen i sin gröna rock som sade: „Ser du, jag har nu fått två själar i din endas ställe!“

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys