Vargen och de sju små barnen - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en gammal get som hade sju små killingar och älskade dem med all en mors kärlek till sina barn. En dag ville hon gå in i skogen och hämta mat. Så hon kallade på alla sju och sa: „Kära barn, jag måste gå in i skogen, var på er vakt mot vargen; om han kommer in kommer han att sluka er all hud, hår och allt. Den uslingen förklär sig ofta, men ni kommer att känna igen honom direkt på hans grova röst och hans svarta fötter.“

Barnen sa: ”Kära mamma, vi ska ta väl hand om oss själva; du kan gå härifrån utan någon oro.”

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

” Sedan bräkte den gamla och gick sin väg med lugnt sinne.

{Obs: Lyssna på ljudboken Vargen och de sju barnen plus hundratals andra sagoljudböcker på Fairytalez Ljudapp för Apple och Android enheter}

Det dröjde inte länge förrän någon knackade på husdörren och ropade: ”Öppna dörren, kära barn; er mor är här och har med sig något till var och en av er.”

Men de små barnen visste att det var vargen, på den bryska rösten.

”Vi vill inte öppna dörren”, ropade de, ”du är inte vår mor. Hon har en mjuk, behaglig röst, men din röst är grov; du är vargen!”

Sedan gick vargen till en butiksägare och köpte sig en stor klump krita, åt den och mjuknade rösten med den. Sedan kom han tillbaka, knackade på husdörren och ropade: ”Öppna dörren, kära barn, er mor är här och har tagit med sig något till var och en av er.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

Men vargen hade lagt sina svarta tassar mot fönstret, och barnen såg dem och ropade: ”Vi öppnar inte dörren, vår mor har inte svarta fötter som ni: ni är vargen.”

Sedan sprang vargen till en bagare och sa: ”Jag har skadat mina fötter, gnid in lite deg över dem åt mig.” Och när bagaren hade gnidit in sina fötter sprang han till mjölnaren och sa: ”Strö lite mjöl över mina fötter åt mig.”

Mjölnaren tänkte för sig själv: ”Vargen vill lura någon” och vägrade; men vargen sa: ”Om du inte gör det, ska jag sluka dig.” Då blev mjölnaren rädd och gjorde sina tassar vita åt honom. Sannerligen är människor sådana.

Så gick nu stackaren för tredje gången till husdörren, knackade på den och sade: ”Öppna dörren för mig, barn, er kära lilla mamma har kommit hem och har tagit med sig något från skogen till var och en av er.”

De små barnen ropade: ”Visa oss först dina tassar så att vi kan veta om du är vår kära lilla mamma.” Sedan stack han in sina tassar genom fönstret, och när barnen såg att de var vita, trodde de att allt han sa var sant och öppnade dörren.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

Men vem skulle komma in om inte vargen!

De var skräckslagna och ville gömma sig. En hoppade under bordet, den andre ner i sängen, den tredje ner i spisen, den fjärde in i köket, den femte in i skåpet, den sjätte under tvättbaljan och den sjunde ner i urskåpet. Men vargen hittade dem alla, och använde ingen större ceremoni; en efter en svalde han ner dem i halsen. Den yngste i urskåpet var den enda han inte hittade.

När vargen hade stillat sin aptit gick han iväg, lade sig under ett träd på den gröna ängen utanför och började sova. Strax därefter kom den gamla geten hem igen från skogen. Åh, vilken syn hon såg där!

Husdörren stod vidöppen. Bord, stolar och bänkar var nerkastade, tvättfatet låg sönderslaget och täcken och kuddarna var dragna från sängen. Hon sökte sina barn, men de fanns ingenstans. Hon ropade dem vid namn, en efter en, men ingen svarade.

Till slut, när hon kom till den yngsta, ropade en mjuk röst: ”Kära mamma, jag är i urlådan.” Hon tog ut killingen, och den berättade för henne att vargen hade kommit och ätit upp alla de andra. Då kan du föreställa dig hur hon grät över sina stackars barn.

Till slut gick hon ut i sin sorg, och den yngsta killingen sprang med henne. När de kom till ängen låg vargen där vid trädet och snarkade så högt att grenarna skakade. Hon tittade på honom från alla håll och såg att något rörde sig och kämpade i hans mättade kropp.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

”Åh, herregud”, sade hon, ”är det möjligt att mina stackars barn, som han har svalt till sin kvällsmat, fortfarande kan leva?”

Sedan var killingen tvungen att springa hem och hämta sax, nål och tråd, och geten skar upp monstrets mage, och knappt hade hon gjort ett enda snitt förrän en liten killing stack ut huvudet, och när hon skar vidare hoppade alla sex ut en efter en, och levde alla fortfarande och hade inte lidit någon skada alls, för i sin girighet hade monstret svalt ner dem hela.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

Vilken glädje det var!

Sedan omfamnade de sin kära mor och hoppade som en skräddare på hans bröllop. Modern sa dock: ”Gå nu och leta efter några stora stenar, så fyller vi det elaka odjurets mage med dem medan han fortfarande sover.”

Sedan släpade de sju barnen dit stenarna med all hast och stoppade så många som möjligt i hans mage; och modern sydde ihop honom igen i största hast, så att han inte märkte någonting och inte en enda gång rörde sig.

När vargen äntligen hade sovit ut reste han sig upp, och eftersom stenarna i magen gjorde honom mycket törstig ville han gå till en brunn för att dricka. Men när han började gå och röra sig, stötte stenarna i magen mot varandra och skallrade. Då ropade han:

„Det som mullrar och tumlar“ Mot mina stackars ben? Jag trodde det var sex barn, Men det är inget annat än stora stenar.”

Och när han kom till brunnen och böjde sig över vattnet och just skulle dricka, fick de tunga stenarna honom att falla i och det fanns ingen hjälp, utan han var tvungen att drunkna eländigt.

När de sju killingarna såg det, kom de springande till platsen och ropade högt: „Vargen är död! Vargen är död!“ och dansade av glädje runt brunnen med sin mor.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys