De tre små fåglarna - Saga av Bröderna Grimm

För ungefär tusen år sedan eller mer fanns det i detta land ingenting annat än små kungar, och en av dem som bodde på Keuterberg var mycket förtjust i jakt. En gång när han red ut från sitt slott med sina jägare, vaktade tre flickor sina kor på berget, och när de såg kungen med alla sina följeslagare, pekade den äldsta flickan på honom och ropade till de två andra flickorna: „Hilloa! hilloa! Om jag inte får den där, vill jag inte ha någon.“ Då svarade den andra flickan från andra sidan kullen och pekade på den som stod på kungens högra sida: „Hilloa! hilloa! Om jag inte får den där, vill jag inte ha någon.“ Och sedan pekade den yngsta på den som stod på vänster sida och ropade: „Hilloa! hilloa! Om jag inte får honom, vill jag inte ha någon.“ Dessa var dock de två ministrarna. Kungen hörde allt detta, och när han kom tillbaka från jakten lät han hämta de tre flickorna till sig och frågade dem vad de hade sagt igår på berget. De ville inte berätta det för honom, så kungen frågade den äldsta om hon verkligen ville ta honom till make? Då sa hon „Ja“, och de två ministrarna gifte sig med de två systrarna, för de var alla tre ljusa och vackra i ansiktet, särskilt drottningen, som hade hår som lin. Men de två systrarna hade inga barn, och en gång när kungen var tvungen att gå hemifrån inbjöd han dem att komma till drottningen för att muntra upp henne, för hon skulle snart föda ett barn. Hon hade en liten pojke som hade med sig en klarröd stjärna till världen. Då sa de två systrarna till varandra att de skulle kasta den vackra pojken i vattnet. När de hade kastat honom i (jag tror det var i Weser), flög en liten fågel upp i luften, som sjöng:

När de två hörde det blev de livrädda och sprang iväg i all hast. När kungen kom hem berättade de för honom att drottningen hade blivit befriad från en hund. Då sa kungen: „Vad Gud gör, är väl gjort!“ Men en fiskare som bodde nära vattnet fiskade upp den lille pojken igen medan han fortfarande levde, och eftersom hans fru inte hade några barn uppfostrade de honom. När ett år hade gått gick kungen återigen iväg, och drottningen fick en annan liten pojke, som de falska systrarna också tog och kastade i vattnet. Då flög en liten fågel upp igen och sjöng:

Och när kungen kom tillbaka berättade de för honom att drottningen ännu en gång hade fött en hund, och han sade återigen: ”Vad Gud gör, är väl gjort.” Fiskaren fiskade dock upp även denna ur vattnet och uppfostrade honom.

Sedan reste kungen återigen iväg, och drottningen fick en liten flicka, som de falska systrarna också kastade i vattnet. Då flög återigen en liten fågel upp i höjden och sjöng:

Och när kungen kom hem berättade de för honom att drottningen hade blivit befriad från en katt. Då blev kungen vred och beordrade att hans fru skulle kastas i fängelse, och där hölls hon inspärrad i många långa år.

Under tiden hade barnen vuxit upp. En gång gick den äldste ut med några andra pojkar för att fiska, men de andra pojkarna ville inte ha honom med sig och sa: ”Gå din väg, hittebarn.”

Då blev han mycket orolig och frågade den gamle fiskaren om det var sant? Fiskaren berättade för honom att han en gång, när han fiskade, hade dragit upp honom ur vattnet. Pojken sa att han skulle gå ut och söka upp sin far. Fiskaren bad honom dock att stanna, men han lät sig inte hindras, och till slut gick fiskaren med på det. Sedan fortsatte pojken sin väg och vandrade i många dagar tillsammans, och till slut kom han till ett stort vatten vid vilket en gammal kvinna stod och fiskade. „God dag, mor“, sa pojken.

”Tack så mycket”, sa hon.

„Du kommer att fiska tillräckligt länge innan du fångar något.“

”Och du ska leta länge nog innan du hittar din far. Hur ska du ta dig över vattnet?” sade kvinnan.

„Gud vet.“

Då tog den gamla kvinnan honom upp på ryggen och bar honom igenom den, och han sökte länge, men kunde inte hitta sin far.

När ett år hade gått gav sig den andre pojken ut för att söka upp sin bror. Han kom till vattnet, och alla klarade sig med honom precis som med hans bror. Och nu fanns ingen hemma utom dottern, och hon sörjde sina bröder så mycket att hon till slut också bad fiskaren att låta henne ge sig av, för hon ville ge sig av och söka upp sina bröder. Sedan kom hon likaledes till det stora vattnet och sade till den gamla kvinnan: „God dag, mor.“

”Tack så mycket”, svarade den gamla kvinnan.

”Må Gud hjälpa dig med ditt fiske”, sade flickan. När den gamla kvinnan hörde det blev hon mycket vänlig, bar henne över vattnet, gav henne en trollstav och sade till henne: ”Gå, min dotter, alltid framåt längs den här vägen, och när du kommer till en stor svart hund, måste du gå förbi den tyst och djärvt, utan att varken skratta eller titta på den. Då kommer du till ett stort högt slott, på vars tröskel du måste låta trollstaven falla och gå rakt igenom slottet och ut igen på andra sidan. Där kommer du att se en gammal fontän från vilken ett stort träd har vuxit, på vilken en fågel hänger i en bur som du måste ta ner. Ta likaså ett glas vatten ur fontänen, och gå tillbaka med dessa två saker samma väg. Ta upp trollstaven igen från tröskeln och ta den med dig, och när du går förbi igen slår hunden honom i ansiktet med den, men se till att du slår honom, och kom sedan bara tillbaka hit till mig.” Flickan fann allt precis som den gamla kvinnan hade sagt, och på vägen tillbaka fann hon sina två bröder som hade sökt varandra över halva världen. De gick tillsammans till den plats där den svarta hunden låg på vägen; hon slog den i ansiktet, och den förvandlades till en vacker prins som följde med dem till floden. Där stod den gamla kvinnan fortfarande. Hon gladde sig mycket över att se dem igen, och bar dem över hela vattnet, och sedan gick även hon sin väg, för nu var hon fri. De andra gick dock till den gamle fiskaren, och alla var glada över att de hade funnit varandra igen, men de hängde fågeln på väggen.

Men den andre sonen kunde inte slå sig ner hemma, utan tog sitt armborst och gick på jakt. När han var trött tog han sin flöjt och spelade musik. Kungen var dock också på jakt, hörde det och gick dit, och när han mötte ynglingen sa han: „Vem har gett dig tillåtelse att jaga här?“

„Åh, ingen.“

„Vem tillhör du då?“

„Jag är fiskarens son.“

„Men han har inga barn.“

„Om du inte vill tro, kom med mig.“

Det gjorde kungen och frågade fiskaren, som berättade allt för honom, och den lilla fågeln på väggen började sjunga,

Då blev de alla skräckslagna, och kungen tog fågeln, fiskaren och de tre barnen med sig tillbaka till slottet och beordrade att fängelset skulle öppnas och hans hustru skulle föras ut igen. Hon hade dock blivit ganska sjuk och svag. Då gav dottern henne lite av vattnet från källan att dricka, och hon blev stark och frisk. Men de två falska systrarna brändes, och dottern gifte sig med prinsen.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys