Ferdinand den troende - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en man och en kvinna som, så länge de var rika, inte hade några barn, men när de var fattiga fick de en liten pojke. De kunde dock inte hitta någon gudfar åt honom, så mannen sa att han bara skulle gå till en annan plats för att se om han kunde få en där. Medan han gick möttes han av en fattig man, som frågade vart han skulle. Han sa att han skulle se om han kunde få en gudfar, att han var fattig, så ingen skulle stå som gudfar för honom. ”Åh”, sa den fattige mannen, ”du är fattig, och jag är fattig; jag ska vara gudfar för dig, men jag är så sjuk att jag inte kan ge barnet någonting. Gå hem och säg till barnsköterskan att hon ska komma till kyrkan med barnet.”

När de alla kom till kyrkan tillsammans var tiggaren redan där, och han gav barnet namnet Ferdinand den Trogne.

När han skulle ut ur kyrkan sa tiggaren: ”Gå nu hem, jag kan inte ge dig något, och du borde inte heller ge mig något.” Men han gav en nyckel till barnsköterskan och sa att när hon kom hem skulle hon ge den till fadern, som skulle ta hand om den tills barnet var fjorton år gammalt, och sedan skulle han gå ut på heden där det fanns ett slott som nyckeln skulle passa i, och att allt som fanns däri skulle tillhöra honom. När barnet var sju år gammalt och hade blivit mycket stort, gick han en gång för att leka med några andra pojkar, och var och en av dem skröt om att han hade fått mer av sin gudfar än den andre; men barnet kunde ingenting säga och blev förargad, gick hem och sa till sin far: ”Fick jag ingenting alls av min gudfar då?” ”Ja, ja”, sa fadern, ”du hade en nyckel – om det står ett slott på heden, gå bara dit och öppna det.” Sedan gick pojken dit, men inget slott syntes eller hördes talas om.

Efter ytterligare sju år, när han var fjorton år gammal, gick han dit igen, och där stod slottet. När han öppnade det, fanns det ingenting därinne förutom en häst – en vit. Pojken blev så glad över att han hade en häst att han steg upp på den och galopperade tillbaka till sin far. ”Nu har jag en vit häst, och jag ska resa”, sa han. Så gav han sig av, och medan han var på väg låg en penna på vägen. Först tänkte han att han skulle plocka upp den, men sedan tänkte han igen för sig själv: ”Du borde lämna den där; du hittar lätt en penna där du ska, om du behöver en.”

Medan han red iväg ropade en röst efter honom: ”Ferdinand den Trogne, ta den med dig.” Han såg sig omkring, men såg ingen, sedan gick han tillbaka igen och plockade upp den. När han hade ridit en bit längre, passerade han en sjö, och en fisk låg på stranden, kippade efter andan, så han sa: ”Vänta, min kära fisk, jag ska hjälpa dig att komma ner i vattnet,” och han tog tag i den i stjärtfenan och kastade den i sjön.

Då stack fisken upp huvudet ur vattnet och sade: ”Eftersom du har hjälpt mig ur dyn ska jag ge dig en flöjt. När du behöver något, spela på den, så ska jag hjälpa dig, och om du någonsin låter något falla i vattnet, spela bara, så ska jag räcka ut det till dig.”

Sedan red han iväg, och då kom en man till honom och frågade vart han skulle. ”Åh, till nästa plats.”

Vad hette han då? ”Ferdinand den Trogne.”

”Så! då har vi nästan samma namn, jag kallas Ferdinand den Otrogne.”

Och de gav sig båda av till värdshuset på närmaste plats. Nu var det olyckligt att Ferdinand den Trogne visste allt som den andre någonsin hade tänkt och allt han skulle göra; han visste det med hjälp av alla möjliga onda konster. Det fanns emellertid i värdshuset en ärlig flicka, som hade ett ljust ansikte och uppförde sig mycket vackert. Hon förälskade sig i Ferdinand den Trogne eftersom han var en stilig man, och hon frågade honom vart han skulle. „Åh, jag reser bara runt“, sa han.

Då sa hon att han borde stanna där, ty kungen i det landet ville ha en medhjälpare eller en ryttare, och han borde träda i hans tjänst. Han svarade att han inte riktigt kunde gå till någon sådan och erbjuda sig. Då sade flickan: ”Åh, men det ska jag snart göra för dig.”

Och så gick hon direkt till kungen och berättade för honom att hon kände till en utmärkt tjänare åt honom. Han var mycket nöjd med det och lät hämta Ferdinand den Trogne till sig och ville göra honom till sin tjänare. Han däremot tyckte hellre om att vara en förbipasserande ryttare, för där hans häst var, där ville han också vara, så kungen gjorde honom till en förbipasserande ryttare. När Ferdinand den Otrogne fick veta det, sade han till flickan: ”Vadå! Ska du hjälpa honom och inte mig?” ”Åh”, sade flickan, ”jag ska hjälpa dig också.”

Hon tänkte: ”Jag måste hålla mig till den mannens vän, för han är inte att lita på.” Hon gick till kungen och erbjöd honom som tjänare, och kungen var villig. När kungen mötte sina herrar på morgonen, klagade han alltid och sa: ”Åh, om jag bara hade min kärlek till mig.” Ferdinand den Trogne var dock alltid fientlig mot Ferdinand den Trogne. Så en gång, när kungen klagade så, sa han: ”Ni har uteliggaren, skicka iväg honom för att hämta henne, och om han inte gör det, måste hans huvud huggas av.” Då skickade kungen bud efter Ferdinand den Trogne och berättade för honom att det fanns, på den här eller den där platsen, en flicka han älskade, och att han skulle föra henne till sig, och om han inte gjorde det skulle han dö.

Ferdinand den Trogne gick in i stallet till sin vita häst och klagade och sörjde: „Åh, vilken olycklig man jag är!“ Då ropade någon bakom honom: „Ferdinand den Trogne, varför gråter du?“ Han såg sig omkring men såg ingen och fortsatte att sörja: „Åh, min kära lilla vita häst, nu måste jag lämna dig; nu måste jag dö.“ Då ropade någon ännu en gång: „Ferdinand den Trogne, varför gråter du?“ Då blev han för första gången medveten om att det var hans lilla vita häst som ställde den frågan. „Kan du tala, min lilla vita häst; kan du göra det?“ Och återigen sa han: „Jag ska gå till den här platsen och till den där, och jag ska hämta bruden; kan du säga mig hur jag ska göra det?“ Då svarade den lilla vita hästen: ”Gå till kungen och säg att om han ger dig vad du behöver, så ska du skaffa henne åt honom. Om han ger dig ett skepp fullt med kött och ett skepp fullt med bröd, så kommer det att lyckas. Stora jättar bor vid sjön, och om du inte tar med dig något kött åt dem, kommer de att slita dig i bitar, och där finns de stora fåglarna som skulle plocka ögonen ur ditt huvud om du inte hade något bröd åt dem.” Då lät kungen alla slaktare i landet slakta och alla bagare baka, så att skeppen skulle fyllas. När de var fulla sa den lilla vita hästen till Ferdinand den Trogne: ”Stig nu upp på mig och gå med mig ombord på skeppet, och när jättarna kommer, säg:

och när fåglarna kommer, skall du åter säga:

då skall de inte göra dig något, och när du kommer till slottet skall jättarna hjälpa dig. Gå sedan upp till slottet och ta med dig ett par jättar. Där ligger prinsessan och sover; du får dock inte väcka henne, utan jättarna måste lyfta upp henne och bära henne i hennes säng till skeppet.” Och nu skedde allt som den lilla vita hästen hade sagt, och Ferdinand den Trogne gav jättarna och fåglarna vad han hade fört med sig åt dem, och det gjorde jättarna villiga, och de bar prinsessan i hennes säng till kungen.

Och när hon kom till kungen, sa hon att hon inte kunde leva, hon måste ha sina skrifter, de hade lämnats kvar i hennes slott. Då, på initiativ av Ferdinand den Trogne, kallades Ferdinand den Trogne till sig, och kungen sa till honom att han måste hämta skrifterna från slottet, annars skulle han dö. Sedan gick han återigen in i stallet och beklagade sig och sa: „Åh, min kära lilla vita häst, nu ska jag gå iväg igen, hur ska jag göra det?“

Då sa den lilla vita hästen att han bara skulle lasta skeppen fulla igen. Så hände det igen som det hade hänt förut, och jättarna och fåglarna blev mätta och gjordes mjuka av maten. När de kom till slottet, sa den vita hästen till Ferdinand den Trogne att han måste gå in, och att på bordet i prinsessans sovrum låg skrifterna. Och Ferdinand den Trogne gick in och hämtade dem. När de var på sjön, lät han sin penna falla i vattnet; då sa den vita hästen: „Nu kan jag inte hjälpa dig alls.“ Men han kom ihåg sin flöjt och började spela på den, och fisken kom med pennan i munnen och gav den till honom. Så tog han skrifterna till slottet, där bröllopet firades.

Drottningen älskade emellertid inte kungen för att han inte hade någon näsa, men hon skulle mycket gärna ha älskat Ferdinand den Trogne. En gång, när alla hovets herrar var samlade, sa drottningen att hon kunde utföra magiska konster, att hon kunde hugga av vem som helsts huvud och sätta på det igen, och att en av dem borde försöka. Men ingen av dem ville vara den första, så Ferdinand den Trogne, återigen på initiativ av Ferdinand den Otrogne, företog sig det och hon högg av hans huvud och satte på det igen åt honom, och det läkte ihop direkt, så att det såg ut som om han hade en röd tråd runt halsen.

Då sade kungen till henne: ”Mitt barn, var har du lärt dig det?” ”Ja”, sade hon, ”jag förstår konsten; ska jag bara prova den på dig också?” ”Åh, ja”, sade han. Men hon högg av hans huvud och satte inte på det igen; utan låtsades att hon inte kunde få på det och att det inte skulle hålla sig fast. Sedan begravdes kungen, men hon gifte sig med Ferdinand den Trogne.

Han red emellertid alltid på sin vita häst, och en gång när han satte sig på den, sa den till honom att han skulle gå ut på heden som han kände till och galoppera tre varv runt den. Och när han hade gjort det, reste sig den vita hästen upp på bakbenen och förvandlades till en kungason.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys