Vår Frus barn - Saga av Bröderna Grimm

Nära en stor skog bodde en vedhuggare med sin hustru, som hade ett enda barn, en liten flicka på tre år. De var dock så fattiga att de inte längre hade dagligt bröd och visste inte hur de skulle skaffa mat åt henne. En morgon gick vedhuggaren sorgset ut till sitt arbete i skogen, och medan han högg ved stod plötsligt framför honom en lång och vacker kvinna med en krona av lysande stjärnor på huvudet, som sade till honom: „Jag är jungfru Maria, moder till barnet Jesus. Du är fattig och behövande, bring ditt barn till mig, jag ska ta henne med mig och vara hennes moder och ta hand om henne.“

Vedhuggaren lydde, förde sitt barn och gav henne till Jungfru Maria, som tog henne med sig upp till himlen.”

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

Där gick det bra för barnet, åt sockerkakor och drack söt mjölk, och hennes kläder var av guld, och de små änglarna lekte med henne. Och när hon var fjorton år gammal kallade Jungfru Maria på henne en dag och sa: ”Kära barn, jag ska nu företa en lång resa, så ta i ditt förvar nycklarna till himmelens tretton dörrar. Tolv av dessa kan du öppna och se härligheten som finns inom dem, men den trettonde, som denna lilla nyckel tillhör, är förbjuden dig. Se upp för att öppna den, annars kommer du att orsaka elände.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

Flickan lovade att vara lydig, och när Jungfru Maria var borta började hon undersöka himmelrikets boningar. Varje dag öppnade hon en av dem, tills hon hade gått runt de tolv. I var och en av dem satt en av apostlarna mitt i ett stort ljus, och hon gladdes åt all prakt och prakt, och de små änglarna som alltid följde henne gladde sig med henne. Sedan återstod bara den förbjudna dörren, och hon kände en stor längtan att veta vad som kunde dölja sig bakom den, och sade till änglarna: „Jag ska inte helt öppna den, och jag ska inte gå in i den, men jag ska låsa upp den så att vi bara kan se lite genom öppningen.“

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

”Åh nej”, sa de små änglarna, ”det vore en synd. Jungfru Maria har förbjudit det, och det kan lätt orsaka din olycka.”

Sedan var hon tyst, men begäret i hennes hjärta stillades inte, utan gnagde där och plågade henne och lät henne inte få någon ro. Och en gång när alla änglarna hade gått ut, tänkte hon: „Nu är jag alldeles ensam, och jag skulle kunna kika in. Om jag gör det kommer ingen någonsin att få veta.“

Hon sökte upp nyckeln, och när hon hade fått den i handen, stoppade hon den i låset, och när hon hade stoppat in den, vred hon även om den. Då sprang dörren upp, och hon såg där Treenigheten sitta i eld och prakt. Hon stannade där en stund och betraktade allt med förundran; sedan rörde hon vid ljuset lite med fingret, och hennes finger blev helt gyllene. Genast föll en stor skräck över henne. Hon stängde dörren våldsamt och sprang iväg. Hennes skräck ville inte heller ge upp, lät henne göra vad hon kunde, och hennes hjärta slog oavbrutet och ville inte vara stilla; guldet stannade också kvar på hennes finger och ville inte försvinna, lät henne gnugga det och tvätta det aldrig så mycket.

Det dröjde inte länge förrän Jungfru Maria kom tillbaka från sin resa. Hon kallade flickan fram och bad om att få tillbaka himmelens nycklar. När flickan gav henne knippet, såg Jungfrun henne i ögonen och sade: ”Har du inte också öppnat den trettonde dörren?”

”Nej”, svarade hon. Sedan lade hon handen på flickans hjärta och kände hur det slog och slog, och såg mycket väl att hon hade struntat i sin order och öppnat dörren.

Sedan sade hon ännu en gång: ”Är du säker på att du inte har gjort det?”

”Ja”, sade flickan för andra gången. Då märkte hon fingret som hade blivit gyllene av att vidröra himmelens eld, och såg väl att barnet hade syndat, och sade för tredje gången: ”Har du inte gjort det?”

”Nej”, sa flickan för tredje gången.

Då sade Jungfru Maria: ”Du har inte lytt mig, och dessutom har du ljugit, du är inte längre värdig att vara i himlen.”

Då föll flickan i djup sömn, och när hon vaknade låg hon på jorden nedanför, mitt i en ödemark. Hon ville skrika, men hon kunde inte få fram något ljud. Hon sprang upp och ville springa iväg, men vart hon än vände sig, hölls hon ständigt tillbaka av täta törnehäckar som hon inte kunde bryta sig igenom.

I öknen, där hon var fängslad, stod ett gammalt ihåligt träd, och detta måste vara hennes boning. In i detta kröp hon när natten kom, och här sov hon. Även här fann hon ett skydd mot storm och regn, men det var ett eländigt liv, och bittert grät hon när hon mindes hur lycklig hon hade varit i himlen och hur änglarna hade lekt med henne.

Rötter och vilda bär var hennes enda föda, och efter dessa sökte hon så långt hon kunde. På hösten plockade hon upp de fallna nötterna och löven och bar dem ner i gropen. Nötterna var hennes föda på vintern, och när snö och is kom kröp hon bland löven som ett stackars litet djur som hon inte skulle frysa till. Det dröjde inte länge förrän hennes kläder var sönderrivna, och den ena biten efter den andra föll av henne.

Så snart solen sken varmt igen gick hon ut och satte sig framför trädet, och hennes långa hår täckte henne på alla sidor som en mantel.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

Så satt hon år efter år och kände världens smärta och elände. En dag, när träden återigen var klädda i frisk grönska, jagade landets kung i skogen och följde efter ett rådjur, och när det hade flytt in i snåret som omslöt denna del av skogen, steg han av sin häst, slet sönder buskarna och högg sig en stig med sitt svärd.

När han äntligen hade trängt sig igenom såg han en underbart vacker flicka sitta under trädet; och hon satt där och var helt täckt av sitt gyllene hår ner till fötterna. Han stod stilla och tittade på henne full av förvåning, sedan talade han till henne och sade: „Vem är du? Varför sitter du här i öknen?“

Men hon svarade inte, för hon kunde inte öppna munnen.

Kungen fortsatte: ”Vill du följa med mig till mitt slott?”

Sedan nickade hon bara lite. Kungen tog henne i sina armar, bar henne till sin häst och red hem med henne, och när han kom fram till det kungliga slottet lät han klä henne i vackra kläder och gav henne allt i överflöd. Även om hon inte kunde tala var hon ändå så vacker och charmig att han började älska henne av hela sitt hjärta, och det dröjde inte länge förrän han gifte sig med henne.

Efter ungefär ett år födde drottningen en son. Därefter uppenbarade sig Jungfru Maria för henne om natten när hon låg ensam i sin säng och sade: ”Om du säger sanningen och erkänner att du låste upp den förbjudna dörren, skall jag öppna din mun och ge dig tillbaka ditt tal, men om du fortsätter att synda och envist förnekar, skall jag ta ditt nyfödda barn med mig.”

Då fick drottningen tillåtelse att svara, men hon förblev hård och sade: ”Nej, jag öppnade inte den förbjudna dörren.” Och Jungfru Maria tog det nyfödda barnet ur sina armar och försvann med det. Nästa morgon, när barnet inte fanns att hitta, viskades det bland folket att drottningen var en mansätare och hade dödat sitt eget barn. Hon hörde allt detta och kunde inte säga något emot det, men kungen ville inte tro det, för han älskade henne så mycket.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

När ett år hade gått födde drottningen återigen en son, och om natten kom Jungfru Maria åter till henne och sade: ”Om du erkänner att du öppnade den förbjudna dörren, skall jag ge dig tillbaka ditt barn och lösa din tunga; men om du fortsätter i synd och förnekar det, skall jag ta med mig även detta nya barn.”

Då sade drottningen återigen: ”Nej, jag öppnade inte den förbjudna dörren”; och Jungfrun tog barnet ur sina armar och tog med henne till himlen. Nästa morgon, när även detta barn hade försvunnit, förklarade folket högljutt att drottningen hade slukat det, och kungens rådsmän krävde att hon skulle ställas inför rätta. Kungen älskade henne emellertid så innerligt att han inte ville tro det och befallde rådsmännen under dödsstraff att inte säga mer om det.

Året därpå födde drottningen en vacker liten dotter, och för tredje gången uppenbarade sig Jungfru Maria för henne om natten och sade: ”Följ mig.”

Hon tog drottningen i handen och ledde henne till himlen, och visade henne där sina två äldsta barn, som log mot henne och lekte med världens boll. När drottningen jublade över synen, sade Jungfru Maria: ”Är ditt hjärta ännu inte mjuknat? Om du erkänner att du öppnade den förbjudna dörren, skall jag ge dig tillbaka dina två små söner.”

Men för tredje gången svarade drottningen: ”Nej, jag öppnade inte den förbjudna dörren.”

Sedan lät Jungfrun henne återigen sjunka ner till jorden och tog likaledes från henne hennes tredje barn.

Nästa morgon, när förlusten rapporterades, ropade allt folket högljutt: ”Drottningen är en människoätare! Hon måste dömas”, och kungen kunde inte längre hålla tillbaka sina rådsmedlemmar. Därefter hölls en rättegång, och eftersom hon inte kunde svara och försvara sig, dömdes hon till att brännas levande.

Bild: Oskar Herrfurth (1862-1934)

Veden samlades ihop, och när hon var fastbunden vid bålet och elden började brinna runt omkring henne, smälte stolthetens hårda is, hennes hjärta rördes av ånger och hon tänkte: ”Om jag bara kunde bekänna före min död att jag öppnade dörren.”

Då kom hennes röst tillbaka till henne, och hon ropade högt: ”Ja, Maria, jag gjorde det.” Och genast föll regn från himlen och släckte eldslågorna, och ett ljus bröt fram över henne, och Jungfru Maria steg ner med de två små sönerna vid sin sida och den nyfödda dottern i sina armar.

Hon talade vänligt till henne och sade: ”Den som ångrar sin synd och erkänner den, är förlåten.” Sedan gav hon henne de tre barnen, löste sin tunga och skänkte henne lycka för hela hennes liv.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys