Rapunzel - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en man och en kvinna som länge förgäves hade önskat sig ett barn. Till slut hoppades kvinnan att Gud skulle uppfylla hennes önskan. Dessa människor hade ett litet fönster på baksidan av sitt hus, från vilket en ståtlig trädgård kunde ses, full av de vackraste blommor och örter. Den var dock omgiven av en hög mur, och ingen vågade gå in i den eftersom den tillhörde en trollkvinna, som hade stor makt och var fruktad av hela världen.

En dag stod kvinnan vid det här fönstret och tittade ner i trädgården, när hon såg en rabatt som var planterad med den vackraste rapunzeln, och den såg så fräsch och grön ut att hon längtade efter den och fick den största lust att äta lite av den.

Denna längtan ökade för varje dag, och eftersom hon visste att hon inte kunde få något av den, tynade hon fullständigt bort och såg blek och olycklig ut. Då blev hennes man orolig och frågade: ”Vad är det som fattas dig, kära hustru?”

”Åh”, svarade hon, ”om jag inte kan få tag på lite av ramionen, som står i trädgården bakom vårt hus, att äta, så kommer jag att dö.”

Mannen, som älskade henne, tänkte: ”Förr än jag låter min fru dö, ska jag själv ge henne lite av slampan, vad det än kostar mig.”

I kvällens skymning klättrade han ner över muren in i trollkvinnan, tog hastigt tag i en näve raps och tog den till sin fru. Hon gjorde genast en sallad av den och åt den med stor njutning. Hon tyckte dock så mycket om den att hon nästa dag längtade efter den tre gånger så mycket som tidigare. Om han skulle få någon vila måste hennes man återigen gå ner i trädgården.

I kvällens dunk satte han sig därför ner igen; men när han hade klättrat nerför muren blev han fruktansvärt rädd, ty han såg trollkvinnan stå framför honom.

”Hur kan du våga dig”, sa hon med ilsken blick, ”att stiga ner i min trädgård och stjäla min ramajon som en tjuv? Du ska få lida för det!”

”Ah”, svarade han, ”låt barmhärtigheten ta rättvisans plats, jag bestämde mig bara för att göra det av nödvändighet. Min fru såg din rampion från fönstret och kände en sådan längtan efter den att hon skulle ha dött om hon inte hade fått lite att äta.

”

Då lät trollkvinnan sin ilska mildras och sade till honom: ”Om det är som du säger, så låter jag dig ta så mycket rampon du vill, bara jag ställer ett villkor: du måste ge mig det barn som din hustru kommer att föda; det ska behandlas väl, och jag ska ta hand om det som en mor.”

Mannen i sin skräck samtyckte till allt, och när kvinnan hade förts till sängs, dök trollkvinnan genast upp, gav barnet namnet Rapunzel och tog det med sig.

Rapunzel växte upp till det vackraste barnet under solen. När hon var tolv år gammal stängde trollkvinnan in henne i ett torn som låg i en skog och varken hade trappor eller dörr, men högst upp fanns ett litet fönster. När trollkvinnan ville gå in, placerade hon sig under detta och ropade:

„Rapunzel, Rapunzel, Släpp ner ditt hår för mig.”

Rapunzel hade magnifikt långt hår, fint som spunnet guld, och när hon hörde trollkvinnan röst lossade hon sina flätade lockar, virade dem runt en av krokarna i fönstret ovanför, och sedan föll håret tjugo alnar ner, och trollkvinnan klättrade upp förbi det.

Bild: Paul Hey (1867 – 1952)

Efter ett eller två år hände det sig att kungens son red genom skogen och gick förbi tornet. Då hörde han en sång, som var så förtjusande att han stannade och lyssnade. Det var Rapunzel, som i sin ensamhet fördrev sin tid med att låta sin ljuva röst genljuda.

Kungasonen ville klättra upp till henne och letade efter tornporten, men ingen fanns där.

Han red hem, men sången hade så djupt berört hans hjärta att han varje dag gick ut i skogen och lyssnade på den. En gång när han stod så bakom ett träd såg han att en trollkvinna kom dit, och han hörde hur hon ropade:

„Rapunzel, Rapunzel, Släpp ner håret.

Sedan lät Rapunzel ner sina hårflätor, och trollkvinnan klättrade upp till henne.

”Om det är stegen man går uppför på, så ska jag för en gångs skull pröva lyckan”, sa han, och nästa dag när det började skymma gick han till tornet och ropade:

„Rapunzel, Rapunzel, Släpp ner håret.

Omedelbart föll håret ner och kungens son klättrade upp.

Först blev Rapunzel fruktansvärt rädd när en man, som hennes ögon aldrig tidigare skådat, kom till henne; men kungasonen började tala till henne alldeles som en vän och berättade för henne att hans hjärta hade varit så upprört att det inte hade låtit honom få någon ro, och att han hade varit tvungen att träffa henne.

Då förlorade Rapunzel sin rädsla, och när han frågade henne om hon ville ta honom till make, och hon såg att han var ung och stilig, tänkte hon: ”Han kommer att älska mig mer än gamla Dame Gothel gör”; och hon sa ja och lade sin hand i hans.

Hon sade: ”Jag följer gärna med dig, men jag vet inte hur jag ska komma ner. Ta med dig ett härva siden varje gång du kommer, så ska jag väva en stege med det, och när den är klar ska jag gå ner, och du ska ta mig på din häst.”

De kom överens om att han fram till dess skulle komma till henne varje kväll, för den gamla kvinnan kom på dagen. Trollkvinnan anmärkte ingenting om detta, förrän Rapunzel en gång sa till henne: ”Säg mig, Fru Gothel, hur det kommer sig att du är så mycket tyngre för mig att dra upp än den unge kungasonen, han är hos mig på ett ögonblick.”

”Ah! du onda barn”, ropade trollkvinnan, ”vad hör jag dig säga! Jag trodde att jag hade skilt dig från hela världen, och ändå har du bedragit mig!”

I sin ilska grep hon tag i Rapunzels vackra flätor, lindade dem två gånger runt sin vänstra hand, grep en sax med den högra, och klipp, klipp, de klipptes av, och de vackra flätorna låg på marken. Och hon var så obarmhärtig att hon tog stackars Rapunzel till en öken där hon var tvungen att leva i stor sorg och elände.

Samma dag som hon kastade ut Rapunzel fäste trollkvinnan på kvällen hårflätorna som hon hade klippt av vid kroken i fönstret, och när kungasonen kom och ropade:

„Rapunzel, Rapunzel, Släpp ner ditt hår, hon lät håret falla.

Kungasonen steg upp, men han fann inte sin käraste Rapunzel däruppe, utan trollkvinnan, som tittade på honom med onda och giftiga blickar.

”Aha!” ropade hon hånfullt, ”Du skulle vilja hämta din käraste, men den vackra fågeln sitter inte längre och sjunger i boet; katten har fått den och kommer att klia ut dina ögon också. Rapunzel är förlorad för dig; du kommer aldrig att se henne igen.”

Kungasonen var utom sig av smärta, och i sin förtvivlan hoppade han ner från tornet. Han undkom med livet i behåll, men törnen som han föll i genomborrade hans ögon. Sedan vandrade han helt blind omkring i skogen, åt ingenting annat än rötter och bär, och gjorde ingenting annat än att klaga och gråta över förlusten av sin käraste hustru.

Så vandrade han omkring i elände i några år, och kom slutligen till öknen där Rapunzel, med tvillingarna hon hade fött, en pojke och en flicka, levde i elände. Han hörde en röst, och den verkade så bekant för honom att han gick mot den, och när han närmade sig kände Rapunzel igen honom och föll om hans hals och grät.

Bild: Paul Hey (1867 – 1952)

Två av hennes tårar fuktade hans ögon och de blev klara igen, och han kunde se med dem som förut. Han ledde henne till sitt rike där han mottogs med glädje, och de levde länge efteråt, lyckliga och nöjda.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys