De tolv bröderna - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en kung och en drottning som levde lyckligt tillsammans och hade tolv barn, men de var alla pojkar. Då sade kungen till sin hustru: ”Om det trettonde barnet som du nu ska föda till världen är en flicka, ska de tolv pojkarna dö, för att hennes ägodelar ska bli stora och kungariket ska tillfalla henne ensam.”

Han lät likaledes göra tolv kistor, som redan var fyllda med spån, och i varje låg den lilla kudden för de döda, och han lät föra dem till ett låst rum, och sedan gav han drottningen nyckeln till det, och bad henne att inte tala om detta för någon.

Modern satt emellertid nu och klagade hela dagen, tills den yngste sonen, som alltid var med henne, och som hon hade döpt till Benjamin, från Bibeln, sade till henne: ”Kära mor, varför är du så ledsen?”

”Käraste barn”, svarade hon, ”jag kanske inte berättar det för dig.” Men han lät henne inte få ro förrän hon gick och låste upp rummet och visade honom de tolv kistorna som var färdigfyllda med spån.

Sedan sade hon: ”Min käraste Benjamin, din far har låtit göra dessa kistor åt dig och dina elva bröder, för om jag föder en liten flicka ska ni alla dödas och begravas i dem.”

Och medan hon grät medan hon sade detta, tröstade sonen henne och sade: ”Gråt inte, kära mor, vi ska rädda oss själva och gå härifrån.”

Men hon sade: ”Gå ut i skogen med era elva bröder, och låt en ständigt sitta i det högsta trädet som finns, och håll utkik och blicka mot tornet här i slottet. Om jag föder en liten son, ska jag hissa en vit flagga, och då får ni våga komma tillbaka, men om jag föder en dotter, ska jag hissa en röd flagga, och sedan flyga så fort ni kan, och må den gode Guden beskydda er. Och varje natt ska jag resa mig upp och be för er på vintern att ni må kunna värma er vid en eld, och på sommaren att ni inte må svimma av värmen.”

Sedan hon därför hade välsignat sina söner, gick de ut i skogen. De höll vakt i tur och ordning och satte sig på den högsta eken och blickade mot tornet. När elva dagar hade gått och turen kom till Benjamin, såg han att en flagga hissades. Det var dock inte den vita, utan den blodröda flaggan som tillkännagav att de alla skulle dö.

När bröderna hörde det blev de mycket arga och sade: ”Ska vi alla lida döden för en flickas skull? Vi svär att vi ska hämnas oss! Var vi än finner en flicka, ska hennes röda blod flöda.”

Därefter gick de djupare in i skogen, och mitt i den, där det var som mörkast, fann de en liten förtrollad hydda, som stod tom. Då sade de: ”Här ska vi bo, och du, Benjamin, som är yngst och svagast, du ska stanna hemma och sköta huset, vi andra ska gå ut och skaffa mat.”

Sedan gick de in i skogen och sköt harar, vildhjortar, fåglar och duvor, och allt som fanns att äta; detta tog de till Benjamin, som var tvungen att tillreda det åt dem för att stilla sin hunger. De bodde tillsammans i tio år i den lilla stugan, och tiden tycktes dem inte vara lång.

Den lilla dotter som deras mor drottningen hade fött var nu vuxen; hon var god till mods, vacker i ansiktet och hade en gyllene stjärna i pannan.

En gång, när det var stortvätt, såg hon tolv herrskjortor bland sakerna och frågade sin mor: ”Vem tillhör dessa tolv skjortor, för de är alldeles för små för pappa?”

Då svarade drottningen med tungt hjärta: ”Kära barn, dessa tillhör dina tolv bröder.”

Flickan frågade: ”Var är mina tolv bröder? Jag har aldrig hört talas om dem?”

Hon svarade: ”Gud vet var de är, de vandrar omkring i världen.” Sedan tog hon flickan och öppnade kammaren för henne och visade henne de tolv kistorna med spånen och kuddar till huvudet.

”Dessa kistor”, sade hon, ”var avsedda för dina bröder, men de försvann i hemlighet innan du föddes”, och hon berättade för henne hur allt hade hänt; sedan sade flickan: ”Kära mor, gråt inte, jag ska gå och söka upp mina bröder.”

Så tog hon de tolv skjortorna och gick ut, rakt in i den stora skogen. Hon gick hela dagen, och på kvällen kom hon till den förtrollade hyddan. Sedan gick hon in i den och fann en ung pojke, som frågade: „Varifrån kommer du och vart ska du?“ och blev förvånad över att hon var så vacker, bar kungliga kläder och hade en stjärna i pannan.

Och hon svarade. ”Jag är en kungadotter och söker mina tolv bröder, och jag ska vandra så långt som himlen är blå tills jag hittar dem.”

Hon visade honom också de tolv skjortorna som tillhörde dem. Då såg Benjamin att hon var hans syster och sade: ”Jag är Benjamin, din yngste bror.”

Och hon började gråta av glädje, och Benjamin grät också, och de kysste och omfamnade varandra med den största kärlek.

Men efter detta sade han: ”Kära syster, det finns fortfarande en svårighet. Vi har kommit överens om att varje jungfru vi möter ska dö, eftersom vi har varit tvungna att lämna vårt rike för en flickas skull.”

Då sade hon: ”Jag ska gärna dö, om jag på så sätt kan befria mina tolv bröder.”

”Nej”, svarade han, ”du ska inte dö, sätt dig under detta kar tills våra elva bröder kommer, och då ska jag snart sluta förlikning med dem.”

Hon gjorde så, och när det blev natt kom de andra från jakten, och deras middag var klar. Och medan de satt vid bordet och åt, frågade de: „Vad är nytt?“

Benjamin sade: ”Vet du ingenting?”

”Nej”, svarade de. Han fortsatte: ”Du har varit i skogen och jag har stannat hemma, och ändå vet jag mer än du.”

”Berätta då”, ropade de. Han svarade: ”Men lova mig att den första flickan som möter oss inte ska dödas.” ”Ja”, ropade de alla, ”hon ska förbarma sig, berätta bara för oss.”

Då sade han: ”Vår syster är här,” och han lyfte upp karet, och kungadottern kom fram i sina kungliga kläder med den gyllene stjärnan i pannan, och hon var vacker, ömtålig och ljus. Då jublade alla och föll om hennes hals och kysste och älskade henne av hela sina hjärtan.

Nu stannade hon hemma hos Benjamin och hjälpte honom med arbetet. De elva gick in i skogen och fångade vilt, hjortar, fåglar och ringduvor så att de kunde få mat, och lillasystern och Benjamin såg till att göra i ordning det åt dem. Hon letade efter ved till matlagning och örter till grönsaker och satte kastruller på elden så att middagen alltid var klar när de elva kom. Hon höll likaså ordning i det lilla huset och lade vackert vita rena täcken på de små sängarna, och bröderna var alltid nöjda och levde i stor harmoni med henne.

En gång hade de två hemma förberett en vacker fest, och när de alla var tillsammans satte de sig ner och åt och drack och var fulla av glädje. Det fanns emellertid en liten trädgård som tillhörde det förtrollade huset där tolv liljor stod, vilka också kallas studenter.

Hon ville glädja sina bröder och plockade de tolv blommorna och tänkte ge varje bror en under middagen. Men i samma ögonblick som hon plockade blommorna förvandlades de tolv bröderna till tolv korpar och flög bort över skogen, och huset och trädgården försvann likaså. Och nu var den stackars flickan ensam i den vilda skogen, och när hon såg sig omkring stod en gammal kvinna bredvid henne och sade: „Mitt barn, vad har du gjort? Varför lät du inte de tolv vita blommorna växa? Det var dina bröder, som nu för alltid har förvandlats till korpar.“

Flickan frågade gråtande: ”Finns det inget sätt att rädda dem?”

”Nej”, sade kvinnan, ”det finns bara en i hela världen, och den är så svår att du inte kan befria dem genom den, för du måste vara stum i sju år och får inte tala eller skratta, och om du talar ett enda ord, och bara en timme av de sju åren fattas, är allt förgäves, och dina bröder kommer att dödas av det enda ordet.

”

Då sade flickan i sitt hjärta: ”Jag vet med säkerhet att jag ska befria mina bröder,” och gick och sökte upp ett högt träd och satte sig i det och spann, och varken talade eller skrattade. Nu hände det sig att en kung jagade i skogen, som hade en stor greyhound som sprang till trädet där flickan satt och sprang runt den, gnällde och skällde på henne.

Då kom kungen förbi och såg den vackra kungadottern med den gyllene stjärnan i pannan, och blev så förtjust i hennes skönhet att han ropade och frågade om hon ville bli hans hustru. Hon svarade inte, utan nickade lätt. Så klättrade han själv upp i trädet, bar henne ner, satte henne på sin häst och förde henne hem. Sedan firades bröllopet med stor prakt och glädje, men bruden varken talade eller log.

När de hade levt lyckligt tillsammans i några år började kungens mor, som var en ond kvinna, förtala den unga drottningen och sade till kungen: ”Det här är en vanlig tiggarflicka som du har fört tillbaka. Vem vet vilka ogudaktiga knep hon använder sig av i hemlighet! Även om hon är stum och inte kan tala, kan hon fortfarande skratta för en gångs skull; men de som inte skrattar har dåligt samvete.” Först ville kungen inte tro det, men den gamla kvinnan envisades så länge och anklagade henne för så många onda saker, att kungen till slut lät sig övertalas och dömde henne till döden.

Och nu tändes en stor eld på gården där hon skulle brännas, och kungen stod ovanför vid fönstret och tittade på med tårfyllda ögon, eftersom han fortfarande älskade henne så mycket. Och när hon var bunden till bålet och elden slickade hennes kläder med sin röda tunga, var det sista ögonblicket av de sju åren förbi.

Då hördes ett surrande ljud i luften, och tolv korpar kom flygande mot platsen och sjönk ner, och när de nuddade jorden var de hennes tolv bröder, som hon hade befriat.

De slet sönder elden, släckte lågorna, befriade sin kära syster och kysste och omfamnade henne. Och nu när hon vågade öppna munnen och tala, berättade hon för kungen varför hon hade varit stum och aldrig hade skrattat.

Kungen gladde sig när han hörde att hon var oskyldig, och de levde alla i stor enighet till sin död. Den onda styvmodern fördes inför domaren och placerades i en tunna fylld med kokande olja och giftiga ormar, och dog en ond död.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys