Åsnan - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en kung och en drottning som var rika och hade allt de önskade sig, men inga barn. Drottningen klagade över detta dag och natt och sade: ”Jag är som en åker där ingenting växer.”

Till slut uppfyllde Gud hennes önskan, men när barnet kom till världen såg det inte ut som ett mänskligt barn, utan var en liten åsna. När modern såg det började hennes klagan och skrik på allvar; hon sa att hon mycket hellre hade inte haft något barn alls än att ha en åsna, och att de skulle kasta den i vattnet så att fiskarna kunde sluka den.

Men kungen sade: ”Nej, eftersom Gud har sänt honom skall han bli min son och arvinge, och efter min död skall han sitta på den kungliga tronen och bära den kungliga kronan.”

Åsnan växte därför upp och blev större, och hans öron växte vackert höga och raka. Han var emellertid munter, hoppade omkring, spelade och tyckte särskilt mycket om musik, så att han gick till en berömd musiker och sa: „Lär mig din konst, så att jag kan spela luta lika bra som du.“

{Obs: Lyssna på ljudboken Åsnan plus hundratals andra sagoljudböcker på Fairytalez Ljudapp för Apple och Android enheter}

”Åh, kära lille mästare”, svarade musikanten, ”det skulle bli väldigt svårt för dig, dina fingrar är sannerligen inte lämpade för det, och är alldeles för stora. Jag är rädd att strängarna inte skulle hålla.”

Inga ursäkter var till någon nytta. Åsnan var fast besluten att spela luta; han var ihärdig och flitig, och lärde sig äntligen att göra det lika bra som husbonden själv. Den unge herren gick en gång ut och vandrade full av tankar och kom till en brunn, han tittade ner i den och i spegeln såg det klara vattnet hans åsnas skepnad. Han var så upprörd över det att han gick ut i den vida världen och tog bara med sig en trogen följeslagare. De reste upp och ner, och slutligen kom de till ett kungarike där en gammal kung regerade som hade en enda men underbart vacker dotter. Åsnan sa: „Här ska vi stanna,“ knackade på grinden och ropade: „En gäst är utan Copen, så att han kan komma in.“

Eftersom porten emellertid inte öppnades, satte han sig ner, tog sin luta och spelade på den mest ljuvliga sätt med sina två framfötter. Då öppnade dörrvakten ögonen på ett underbart sätt, sprang till kungen och sade: ”Utanför porten sitter en ung åsna som spelar luta lika bra som en erfaren mästare!” ”Låt då musikanten komma till mig”, sade kungen. Men när en åsna kom in, började alla skratta åt lutspelaren.

Och nu skulle åsnan sitta ner och äta med tjänarna. Han var dock ovillig och sade: ”Jag är ingen vanlig stallåsna, jag är en ädel åsna.”

Då sade de: ”Om det är vad du är, så sätt dig bland krigsmännen.”

”Nej”, sade han, ”jag vill sitta bredvid kungen.”

Kungen log och sade vänligt: ​​”Ja, det ska bli som du vill, lilla åsna, kom hit till mig.

” Sedan frågade han: ”Lilla åsna, hur behagar min dotter dig?”

Åsnan vände huvudet mot henne, tittade på henne, nickade och sade: ”Jag tycker om henne över all mått, jag har aldrig sett någon så vacker som hon.”

”Nå, då får du sitta bredvid henne också”, sa kungen. ”Det är precis vad jag önskar”, sa åsnan, och ställde sig bredvid henne, åt och drack och visste hur man skulle uppföra sig prydligt och prydligt.

När det ädla odjuret hade stannat länge vid kungens hov, tänkte det: ”Vad hjälper allt detta mig, jag måste ändå åka hem igen?” lät huvudet hänga sorgset och gick till kungen och bad om hans avsked.

Men kungen hade blivit förtjust i honom och sade: ”Lilla åsna, vad är det som fattas dig? Du ser sur ut som en kanna vinäger. Jag ska ge dig vad du vill ha. Vill du ha guld?”

”Nej”, sa åsnan och skakade på huvudet.

„Vill du ha juveler och dyrbara kläder?“ „Nej“

„Vill du ha halva mitt kungarike?“

”Nej, sannerligen.” Då sade kungen. ”Om jag bara visste vad som skulle göra dig nöjd. Vill du då ha min vackra dotter till hustru?”

”Åh, ja”, sa åsnan, ”jag skulle verkligen tycka om henne”, och plötsligt blev han alldeles glad och full av lycka, för det var precis vad han önskade sig. Så hölls ett stort och ståtligt bröllop. På kvällen, när bruden och brudgummen fördes in i deras sovrum, ville kungen veta om åsnan skulle uppföra sig väl och beordrade en tjänare att gömma sig där.

När de båda var inne, stängde brudgummen dörren, såg sig omkring, och eftersom han trodde att de var helt ensamma, kastade han plötsligt av sig åsnan och stod där i gestalten av en stilig yngling.

”Nu”, sade han, ”ser du vem jag är, och ser också att jag inte är ovärdig dig.”

Då blev bruden glad och kysste honom och älskade honom innerligt. När morgonen kom hoppade han upp, satte på sig djurhuden igen, och ingen kunde ha gissat vad för skepnad som dolde sig under den. Snart kom den gamle kungen. ”Åh”, ropade han, ”är den lilla åsnan glad? Men du är väl ledsen?” sa han till sin dotter, ”för att du inte har fått en riktig man till make?”

”Åh nej, kära far, jag älskar honom lika mycket som om han vore den vackraste i världen, och jag ska behålla honom så länge jag lever.”

Kungen blev förvånad, men tjänaren som hade gömt sig kom och avslöjade allt för honom. Kungen sade: ”Det kan inte vara sant.”

”Vakta dig då själv nästa natt, så får du se det med dina egna ögon; och hör, herre kung, om du skulle ta hans hud ifrån honom och kasta den i elden, skulle han bli tvungen att visa sig i sin rätta skepnad.”

”Ditt råd är gott”, sade kungen, och på natten när de sov smög han sig in, och när han kom till sängen såg han i månskenet en ädel yngling ligga där, och skinnet låg utsträckt på marken. Så tog han det bort och lät tända en stor eld utanför, kastade skinnet i det och stannade själv vid det tills allt var brunnit ner till aska.

Eftersom han emellertid var ivrig att veta hur den rånade mannen skulle bete sig, höll han sig vaken hela natten och tittade. När ynglingen hade sovit ut sig, steg han upp i morgonljuset och ville ta på sig åsnans skinn, men det fanns inte att finna. Då blev han förskräckt och, full av sorg och oro, sade han: „Nu måste jag försöka fly.“

Men när han gick ut, stod kungen där och sade: ”Min son, vart har du tagit dig så hastigt? Vad har du i åtanke? Stanna här, du är en så vacker man, du ska inte lämna mig. Jag ska nu ge dig halva mitt rike, och efter min död ska du få hela det.” ”Då hoppas jag att det som börjar så väl slutar väl, och att jag stannar hos dig”, sa ynglingen.

Och den gamle mannen gav honom halva kungariket, och ett år senare, när han dog, fick ynglingen hela riket, och efter sin fars död fick han också ett annat kungarike och levde i all prakt.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys