Halmen, kolet och bönan - Saga av Bröderna Grimm

I en by bodde en fattig gammal kvinna som hade samlat ihop en rätt med bönor och ville tillaga dem. Så hon gjorde upp en eld på sin härd, och för att den skulle brinna snabbare tände hon den med en näve sugrör. När hon hällde bönorna i pannan föll en utan att hon märkte det, och den låg på marken bredvid ett sugrör, och strax därefter hoppade ett glödande kol från elden ner till de två. Då började sugröret och sa: „Kära vänner, varifrån kommer ni hit?“ Kolet svarade: „Jag hoppade lyckligtvis ur elden, och om jag inte hade undkommit med våld skulle min död ha varit säker, jag skulle ha bränts till aska.“ Bönan sa: „Jag har också undkommit med en hel skal, men om den gamla kvinnan hade fått ner mig i pannan skulle jag ha blivit till buljong utan nåd, liksom mina kamrater.“ „Och skulle ett bättre öde ha fallit mig?“ sa sugröret. „Den gamla kvinnan har förintat alla mina bröder i eld och rök; hon grep sextio av dem på en gång och tog deras liv. Jag gled som tur var mellan hennes fingrar.“

„Men vad ska vi göra nu?“ sa kolet.

”Jag tror”, svarade bönan, ”att eftersom vi så lyckligtvis har undkommit döden, borde vi hålla ihop som goda kamrater, och för att inte en ny olycka skulle drabba oss här, borde vi ge oss iväg tillsammans och bege oss till ett främmande land.”

Förslaget behagade de två andra, och de gav sig av i sällskap. Snart kom de dock till en liten bäck, och eftersom det inte fanns någon bro eller fotplanka, visste de inte hur de skulle ta sig över den. Halmen fick en god idé och sa: „Jag ska lägga mig rakt över, och då kan ni gå över mig som på en bro.“

Halmen sträckte sig därför från ena stranden till den andra, och kolet, som var av ett impulsivt sinnelag, stapplade ganska djärvt upp på den nybyggda bron. Men när hon hade nått mitten och hört vattnet forsa under henne, blev hon trots allt rädd och stannade stilla och vågade sig inte längre. Halmen började dock brinna, splittrades i två bitar och föll ner i bäcken. Kolet gled efter henne, väste när hon kom i vattnet och andades sitt sista andetag. Bönan, som klokt nog hade stannat kvar på stranden, kunde inte annat än skratta åt händelsen, kunde inte sluta och skrattade så hjärtligt att hon brast. Det skulle ha varit över för henne också, om inte en skräddare som reste för att söka arbete hade satt sig ner för att vila vid bäcken. Eftersom han hade ett medkännande hjärta drog han fram sin nål och tråd och sydde ihop henne. Bönan tackade honom mycket vackert, men eftersom skräddaren använde svart tråd har alla bönor sedan dess en svart söm.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys