De utdansade skorna - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en konung, som hade tolf döttrar, den ena vackrare än den andra. De sofvo tillsammans i en sal, där deras sängar stodo bredvid hvarandra, och om kvällen, då de hade lagt sig, stängde konungen dörren och riglade den. Men då han om morgonen öppnade dörren, såg han att deras skor voro sönderdansade, och ingen kunde räkna ut, huru det hade gått till. Då lät konungen kungöra, att den, som kunde upptäcka hvar de hade dansat om natten, han skulle få välja sig en af dem till hustru och efter hans död bli konung; men den, som anmälde sig och ej efter tre dagar och nätter bragt sanningen i dagen, han hade förverkat sitt lif.

Det dröjde ej länge, förr än en konungason anmälde sig och erbjöd sig att våga försöket. Han blef väl emottagen, och om kvällen fördes han in i ett rum, som stötte intill prinsessornas sofrum. Där bäddades en säng åt honom, och där skulle han ge akt på dem och taga reda på hvart de gingo och dansade; och för att de ej skulle kunna smyga sig ut på någon hemlig väg, lämnades salsdörren öppen. Men då konungasonen hade lagt sig, blefvo hans ögon tunga som bly och han somnade, och då han vaknade om morgonen, hade alla tolf varit ute och dansat, ty deras skor stodo där och hade hål på sulorna. Den andra och tredje kvällen gick det på samma sätt, och hans hufvud blef därför utan försköning afhugget. Sedan kommo flera andra och anmälde sig, men alla måste plikta med sina lif.

Nu begaf det sig, att en fattig soldat, som blifvit sårad och ej mer kunde göra krigstjänst, kom i närheten af den stad, där konungen bodde. Då mötte han en gammal gumma, som frågade honom, hvart han skulle taga vägen. »Det vet jag inte själf», sade han och tilläde på skämt: »Jag skulle allt ha lust att taga reda på, hvar prinsessorna dansa sönder sina skor, och sedan bli kung.» — »Det är inte så svårt», sade gumman, »du skall bara låta bli att dricka det vin, som bjudes dig om aftonen, och låtsa, som om du sof hårdt.» Sedan gaf hon honom en kappa och sade: »Om du hänger denna på dig, så är du osynlig och kan sedan smyga dig efter de tolf.»

Då soldaten hade fått detta råd, beslöt han att göra allvar af sitt infall; han tog mod till sig, gick upp till konungen och anmälde sig som friare. Han blef lika väl emottagen som de andra, och man iklädde honom kungliga kläder. Om aftonen vid sängdags fördes han in i sidorummet, och då han skulle gå och lägga sig, kom den äldsta och bjöd honom en bägare vin; men han hade bundit en svamp under sin haka, lät vinet rinna ned däri och drack icke en droppe. Sedan lade han sig, och då han legat en stund, började han snarka, som om han låge i den djupaste sömn. Det hörde de tolf prinsessorna; de skrattade, och den äldsta sade: »Han kunde gärna ha sparat sitt lif.» Sedan stego de upp, öppnade skåp, kistor och lådor och togo fram präktiga kläder, prydde sig framför spegeln, sprungo omkring och gladde sig åt dansen. Endast den yngsta sade: »Jag vet inte huru det är fatt med mig, men jag kan inte glädja mig som ni andra, och jag är så underlig till mods; det händer oss bestämdt någon olycka.» — »Du är ett litet våp, som alltid är så rädd», sade den äldsta. »Har du glömt huru många prinsar, som redan kommit hit förgäfves? Soldaten hade jag inte ens behöft ge någon sömndryck, den slyngeln hade nog ändå sofvit som en stock.»

Då de alla voro färdiga, sågo de ännu en gång efter, om soldaten sof, men han låg där med tillslutna ögon och rörde sig ej, så att de trodde sig nu vara alldeles säkra. Då gick den äldsta till sin säng och knackade på den; genast sjönk den genom golfvet, och de stego ned genom öppningen, den ena efter den andra, och den äldsta först. Soldaten, som hade åsett allt detta, hängde skyndsamt på sig sin kappa och steg ned näst efter den yngsta. Midt i trappan trampade han på hennes klädning; då blef hon förskräckt och ropade: »Hvad är det? Hvem håller mig i klädningen?» — »Var inte så enfaldig», sade den äldsta, »du fastnade på en spik.» Då gingo de vidare, och då de kommit ända ned, stodo de i en underbart skön allé där löfven voro af blänkande silfver. Soldaten tänkte: »Det är bäst att du tar ett vårdtecken med dig», och bröt af en gren; då hördes en fruktansvärd knall från trädet. Den yngsta ropade åter: »Det går aldrig rätt till; hörde ni knallen?» Men den äldsta sade: »Det är ett glädjeskott, därför att vi snart ha befriat våra prinsar.» De kommo därefter till en allé, där alla blad voro af guld, och slutligen en tredje, där de voro af klara diamanter; i hvar och en af dessa bröt soldaten af en gren, hvarvid det hvarje gång brakade, så att den yngsta for tillsammans af förskräckelse; men den äldsta påstod som förut, att det var glädjeskott.

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

De gingo vidare och kommo till ett stort vatten; där lågo tolf små fartyg, och i hvart och ett af dem satt en vacker prins. Dessa hade väntat på de tolf prinsessorna; hvar och en tog sin, och soldaten gick ombord med den yngsta. Då sade prinsen: »Jag vet ej hur det kommer sig, fartyget är i dag vida tyngre och jag måste ro af alla krafter, om jag skall få det ur fläcken.» — »Det kommer sig däraf», svarade den yngsta prinsessan, »att vädret är så varmt; jag är också alldeles beklämd af hettan.»

Men på andra stranden låg ett präktigt upplyst slott, hvarifrån en munter musik af pukor och trumpeter skallade. De rodde dit, inträdde i slottet och hvarje prins dansade med sin käresta; men soldaten dansade äfven med, ehuru osynlig, och hvarje gång någon af dem fick en bägare vin, drack han ur den, så att den var tom, då de förde den till munnen. Äfven häröfver blef den yngsta orolig, men den äldsta tystade åter ned henne. De dansade till klockan tre om morgonen; då voro skorna utslitna, och de måste upphöra. Prinsarne rodde dem åter tillbaka öfver sjön, och soldaten satte sig nu främst hos den äldsta. Vid stranden togo de afsked af sina prinsar och lofvade dem att komma igen följande natt. Då de voro vid trappan, skyndade soldaten förut och lade sig i sin säng, och då de tolf prinsessorna kommo upp, trötta och utmattade, snarkade han redan så hårdt, att de alla hörde det och sade: »För honom äro vi säkra.» Då togo de af sig sina granna kläder, gömde dem, satte de utdansade skorna under sängarna och lade sig.

Följande morgon ville soldaten ej säga någonting; han ville iakttaga deras besynnerliga beteende ännu en gång, och han följde därför med både den andra och den tredje natten. Allting var nu liksom första gången, och de dansade ända tills skorna voro sönder. Men den tredje gången tog han till vårdtecken med sig en bägare. Då nu stunden kom, att han skulle göra räkenskap, tog han med sig bägaren och de tre grenarne och gick till konungen, men de tolf prinsessorna stodo bakom dörren och lyssnade på hvad han skulle säga. Då konungen frågade: »Hvar ha mina döttrar dansat sönder sina skor?» svarade han: »Med tolf prinsar i ett underjordiskt slott», berättade huru det gått till och tog fram vårdtecknen. Då skickade konungen efter sina döttrar och frågade dem, om soldaten hade sagt sant. När de sågo, att de voro förrådda och att det ej hjälpte att narras, måste de tillstå allt. Då frågade konungen, hvilken af dem han ville ha till gemål. Han svarade: »Jag är ej mera ung, gif mig därför den äldsta.»

Redan samma dag firades bröllopet och samtidigt därmed fick han löfte på riket efter konungens död. Men prinsarne blefvo åter förtrollade för lika många dagar som de dansat nätter med prinsessorna.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Bonden och djävulen

Räven och gässen

Den åldrade modern

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys