Hans igelkotten - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en bondman som hade pengar och jord i överflöd, men hur rik han än var, så saknades en sak i hans lycka – han hade inga barn. Ofta när han gick in i staden med de andra bönderna hånade de honom och frågade varför han inte hade några barn. Till slut blev han arg, och när han kom hem sa han: ”Jag vill ha ett barn, om det så är en igelkott.” Sedan fick hans hustru ett barn, det var en igelkott i överkroppen och en pojke i underkroppen, och när hon såg barnet blev hon förskräckt och sa: ”Se, där har du dragit olycka över oss.” Då sa mannen: ”Vad kan vi göra nu? Pojken måste döpas, men vi kommer inte att kunna skaffa en gudfar åt honom.” Kvinnan sa: ”Och vi kan inte kalla honom något annat än Hans Igelkotten.”

När han döptes sa prästen: ”Han kan inte gå i någon vanlig säng på grund av sina spikar.” Så lades ett litet halmstrå bakom spisen, och Hans Igelkott lades på det. Hans mor kunde inte amma honom, för han skulle ha stuckit henne med sina pennor. Så låg han där bakom spisen i åtta år, och hans far var trött på honom och tänkte: ”Om han bara ville dö!” Han dog dock inte utan förblev liggande där. Nu hände det sig att det var en marknad i staden, och bonden skulle just gå dit och frågade sin hustru vad han skulle ta med sig hem till henne. ”Lite kött och ett par vita bullar som behövs till huset”, sa hon. Sedan frågade han tjänstekvinnan, och hon ville ha ett par tofflor och några strumpor med klockor. Till slut sade han också: ”Och vad vill du ha, Hans min igelkott?” ”Kära far”, sade han, ”ta med dig säckpipor.” När fadern kom hem igen gav han sin hustru vad han hade köpt åt henne; kött och bullar, och sedan gav han pigan tofflorna och strumporna med klockor; och slutligen gick han bakom spisen och gav Hans igelkotten säckpiporna. Och när Hans Igelkott hade fått säckpipan, sa han: ”Kära far, gå till smedjan och hämta tuppen, så rider jag iväg och kommer aldrig tillbaka.” Då blev fadern förtjust över tanken att han skulle bli av med honom och lät hämta tuppen, och när det var klart, hoppade Hans Igelkott på den och red iväg, men tog med sig svin och åsnor som han tänkte hålla i skogen. När de kom dit lät han tuppen flyga upp i ett högt träd med sig, och där satt han i många långa år och vakade över sina åsnor och svin tills hjorden var ganska stor, och hans far visste ingenting om honom. Medan han satt i trädet spelade han emellertid på sin säckpipa och spelade musik som var mycket vacker. En gång kom en kung förbi som hade gått vilse och hörde musiken. Han blev förvånad över det och skickade ut sin tjänare för att se sig omkring och se varifrån denna musik kom. Han spejade omkring, men såg ingenting annat än ett litet djur som satt uppe i trädet, vilket såg ut som en tupp med en igelkott på som gjorde den här musiken. Då sade kungen till tjänaren att han skulle fråga varför han satt där, och om han kände till vägen som ledde till hans rike. Så steg Hans igelkott ner från trädet och sa att han skulle visa vägen om kungen skrev ett borgen och lovade honom vad han än mötte på den kungliga gården, så snart han kom hem. Då tänkte kungen: ”Det kan jag lätt göra, Hans Igelkott förstår ingenting, och jag kan skriva vad jag vill.” Så tog kungen penna och bläck och skrev något, och när han hade gjort det visade Hans Igelkott honom vägen, och han kom hem säkert. Men hans dotter blev så glad när hon såg honom på avstånd att hon sprang för att möta honom och kysste honom. Då kom han ihåg Hans Igelkott och berättade för henne vad som hade hänt, och att han hade varit tvungen att lova vad som än först mötte honom när han kom hem, till ett mycket märkligt djur som satt på en tupp som om det vore en häst och spelade vacker musik, men att istället för att skriva att han skulle få vad han ville ha, hade han skrivit att han inte skulle få det. Därpå blev prinsessan glad och sa att han hade gjort bra ifrån sig, för hon skulle aldrig ha gett sig av med igelkotten.

Hans Igelkotten däremot skötte sina åsnor och grisar, och var alltid glad och satt i trädet och spelade på sin säckpipa.

Nu hände det sig att en annan kung kom resande förbi med sina följeslagare och löpare, och även han hade gått vilse och visste inte hur han skulle komma hem igen eftersom skogen var så stor. Han hörde likaså den vackra musiken på avstånd och frågade sin löpare vad det kunde vara och sa åt honom att gå och se. Sedan gick löparen under trädet och såg tuppen sitta högst upp på det och Hans Igelkott på tuppen. Löparen frågade honom vad han var där uppe? „Jag behåller mina åsnor och mina grisar, men vad önskar du dig?“ Budbäraren sa att de hade gått vilse och inte kunde komma tillbaka till sitt eget rike och frågade om han inte ville visa dem vägen. Då steg Hans Igelkott ner från trädet med tuppen och sa till den gamle kungen att han skulle visa honom vägen, om han ville ge honom för sig själv vad som först mötte honom framför hans kungliga palats. Kungen sa „Ja“ och skrev ett löfte till Hans Igelkott att han skulle få detta. När det var gjort red Hans framför honom på tuppen och pekade ut vägen, och kungen nådde sitt rike tillbaka i säkerhet. När han kom fram till gården var det stor glädje. Nu hade han en enda dotter som var mycket vacker; hon sprang för att möta honom, slog armarna om hans hals och var förtjust över att ha sin gamle far tillbaka. Hon frågade honom var i världen han hade varit så länge. Så berättade han för henne hur han hade gått vilse och nästan inte kommit tillbaka alls, men att medan han färdades genom en stor skog, hade en varelse, hälften igelkott, hälften människa, som satt grensle över en tuppe i ett högt träd och spelade musik, visat honom vägen och hjälpt honom att ta sig ut, men att han i gengäld hade lovat honom vad som helst som först mötte honom på den kungliga gården, och hur det var med henne själv, vilket gjorde honom olycklig nu. Men på detta lovade hon att hon, av kärlek till sin far, villigt skulle följa med denne Hans om han kom.

Hans Igelkott tog dock hand om sina grisar, och grisarna förökade sig tills de blev så många att hela skogen var fylld med dem. Då bestämde sig Hans Igelkott för att inte bo kvar i skogen längre och skickade bud till sin far att tömma varje stia i byn, för han kom med en så stor hjord att alla kunde döda den som ville. När hans far hörde det blev han orolig, för han trodde att Hans Igelkott hade dött för länge sedan. Hans Igelkott satte sig dock på tuppen och drev grisarna framför sig in i byn och beordrade slakten att börja. Ha! – men det blev en slakt och ett huggande som kunde ha hörts två mil bort! Efter detta sa Hans Igelkott: ”Far, låt mig få tuppen skodd en gång till vid smedjan, och sedan rider jag iväg och kommer aldrig tillbaka så länge jag lever.” Då lät fadern sko tuppen en gång till och var glad att Hans Igelkott aldrig skulle återvända igen.

Hans Igelkott red iväg till det första kungariket. Där hade kungen befallt att den som kom riden på en tupp och hade säckpipa med sig skulle skjutas på, huggas ner eller huggas av alla, så att han inte fick komma in i palatset. När Hans Igelkott kom ridande dit, trängde de sig alla fram mot honom med sina pikar, men han sporrade tuppen och den flög upp över porten framför kungens fönster och landade där, och Hans ropade att kungen måste ge honom vad han hade lovat, annars skulle han ta både hans liv och hans dotters. Då började kungen tala vackert till sin dotter och be henne att följa med Hans för att rädda sitt eget liv och sin fars. Så klädde hon sig i vitt, och hennes far gav henne en vagn med sex hästar och ståtliga följeslagare samt guld och ägodelar. Hon satte sig i vagnen och placerade Hans Igelkott bredvid henne med tuppen och säckpipan, och sedan tog de farväl och körde iväg, och kungen trodde att han aldrig skulle se henne igen. Han blev emellertid bedragen i sin förväntan, för när de var en bit från staden tog Hans Igelkott av henne hennes vackra kläder och genomborrade henne med sin igelkottsskinn tills hon blödde över hela kroppen. ”Det är belöningen för din falskhet”, sa han, ”gå din väg, jag vill inte ha dig!” och på det sättet jagade han henne hem igen, och hon blev vanärad för resten av sitt liv.

Hans Igelkott red emellertid vidare på tuppen, med sina säckpipor, till den andre kungens rike, som han hade visat vägen för. Denne hade emellertid bestämt att om någon som liknade Hans Igelkott skulle komma, skulle de visa upp vapen, ge honom lejd, ropa långt liv till honom och leda honom till kungliga palatset.

Men när kungadottern såg honom blev hon förskräckt, för han såg alldeles för konstig ut. Hon kom dock ihåg att hon inte kunde ändra sig, för hon hade gett sitt löfte till sin far. Så Hans Igelkott välkomnades av henne och giftes med henne, och han var tvungen att följa med henne till det kungliga bordet, och hon satte sig bredvid honom, och de åt och drack. När kvällen kom och de ville gå och lägga sig, var hon rädd för hans fjäderpennor, men han sa till henne att hon inte behövde frukta, för ingen skada skulle drabba henne, och han sa till den gamle kungen att han skulle utse fyra män att vaka vid dörren till kammaren och tända en stor eld, och när han kom in i rummet och skulle gå och lägga sig, skulle han krypa ur sin igelkottskinn och lämna den liggande där vid sängkanten, och att männen skulle springa snabbt till den, kasta den i elden och stanna vid den tills den var förtärd. När klockan slog elva gick han in i kammaren, slet av igelkottens skinn och lämnade den liggande vid sängen. Då kom männen och hämtade det snabbt och kastade det i elden; och när elden hade förtärt det, blev han befriad och låg där i sängen i mänsklig skepnad, men han var kolsvart som om han hade blivit bränd. Kungen skickade bud efter sin läkare som tvättade honom med dyrbara salvor och smorde honom, och han blev vit och en vacker ung man. När kungadottern såg att hon var glad, och nästa morgon vaknade de upp glada, åt och drack, och sedan var bröllopet ordentligt högtidligt firat, och Hans Igelkotten fick kungariket från den gamle kungen.

När flera år hade gått gick han med sin hustru till sin far och sa att han var hans son. Fadern förklarade dock att han inte hade någon son – han hade aldrig haft mer än en, och han hade fötts som en igelkott med taggar och hade gått ut i världen. Då gav Hans sig till känna, och den gamle fadern gladde sig och följde med honom till hans rike.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys