Dödens budbärare - Saga av Bröderna Grimm

Förr i tiden färdades en jätte på en stor väg, när plötsligt en okänd man sprang upp framför honom och ropade: ”Stanna, inte ett steg längre!”

”Vadå!” ropade jätten, ”en varelse som jag kan krossa mellan mina fingrar vill blockera min väg? Vem är du, att du vågar tala så djärvt?”

”Jag är Döden”, svarade den andre. ”Ingen gör motstånd mot mig, och även du måste lyda mina befallningar.” Men jätten vägrade och började kämpa mot Döden. Det var en lång och våldsam strid, till slut fick jätten övertaget och slog ner Döden med knytnäven så att han föll vid en sten. Jätten gick sin väg, och Döden låg där besegrad och så svag att han inte kunde resa sig igen.

”Vad ska man göra nu”, sa han, ”om jag blir liggande här i ett hörn? Ingen kommer att dö nu i världen, och den kommer att bli så full av människor att de inte har plats att stå bredvid varandra.”

Under tiden kom en ung man längs vägen, som var stark och frisk, sjöng en sång och tittade sig omkring åt alla håll. När han såg den halvsvimmade, gick han medlidsamt fram till honom, reste upp honom, hällde upp en stärkande klunk ur sin flaska åt honom och väntade tills han kom tillbaka. ”Vet du”, sa främlingen, medan han reste sig, ”vem jag är, och vem det är du har hjälpt upp på benen igen?”

”Nej”, svarade ynglingen, ”jag känner dig inte.”

”Jag är Döden”, sade han. ”Jag skonar ingen och kan inte göra något undantag med dig, men för att du ska se att jag är tacksam lovar jag dig att jag inte ska överfalla dig oväntat, utan skicka mina budbärare till dig innan jag kommer och hämtar dig.”

”Nåväl”, sa ynglingen, ”det är något vunnet att jag ska veta när du kommer, och i alla fall vara säker från dig så länge.”

Sedan fortsatte han sin väg och var lättsam, och njöt av det och levde utan tankar. Men ungdom och hälsa varade inte länge, snart kom sjukdomar och sorger, som plågade honom om dagen och tog ifrån honom vilan om natten. ”Dö skall jag inte”, sade han till sig själv, ”ty Döden kommer att sända sina budbärare innan dess, men jag önskar att dessa eländiga sjukdomsdagar vore över.”

Så snart han kände sig frisk igen började han återigen leva glatt. Så en dag knackade någon honom på axeln. Han såg sig omkring, och Döden stod bakom honom och sade: ”Följ mig, stunden för din bortgång från denna värld har kommit.”

”Vad”, svarade mannen, ”vill du bryta ditt ord? Lovade du mig inte att du skulle skicka dina budbärare till mig innan du själv kom? Jag har inte sett några!”

”Tystnad!” svarade Döden. ”Har jag inte sänt den ena budbäraren efter den andra till dig? Kom inte febern och slog dig, skakade dig och kastade dig omkull? Har inte yrseln förvirrat ditt huvud? Har inte gikt ryckt till i alla dina lemmar? Sjungde inte dina öron? Bet inte tandvärken i dina kinder? Var det inte mörkt framför dina ögon? Och dessutom, har inte min egen bror Sömnen påmint dig varje natt om mig? Ligg du inte om natten som om du redan vore död?”

Mannen kunde inte svara; han gav efter för sitt öde och gick sin väg med Döden.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys