Hur sex män klarade sig i världen - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en man som förstod alla slags konster; han tjänstgjorde i krig och uppförde sig väl och tappert, men när kriget var över fick han sin avsked och tre ören för sina utgifter på vägen. ”Sluta”, sa han, ”jag nöjer mig inte med det här.” Om jag bara kan träffa rätt personer, måste kungen ändå ge mig alla landets skatter.” Full av ilska gick han sedan in i skogen och såg en man stå där som hade plockat upp sex träd som om de vore sädeblad. Han sade till honom: ”Vill du vara min tjänare och följa med mig?” ”Ja”, svarade han, ”men först ska jag ta den här lilla knippan med kvistar hem till min mor”, och han tog ett av träden och lindade det runt de fem andra, lyfte knippet på ryggen och bar det bort. Sedan återvände han och följde med sin husbonde, som sade: ”Vi två borde kunna ta oss igenom världen mycket bra”, och när de hade gått en kort stund fann de en jägare som knäböjde, hade böjt på axlarna och var på väg att skjuta. Husbonden sade till honom: ”Jägare, vad ska du skjuta?” Han svarade: ”Två mil härifrån sitter en fluga på en ekgren, och jag vill skjuta ut dess vänstra öga.” ”Åh, kom med mig”, sa mannen, ”om vi tre är tillsammans borde vi verkligen kunna klara oss här i världen!” Jägaren var redo och gick med honom, och de kom till sju väderkvarnar vars segel snurrade med stor fart, och ändå blåste ingen vind varken till höger eller vänster, och inget löv rörde sig. Då sade mannen: ”Jag vet inte vad som driver väderkvarnarna, inte en fläkt rör sig,” och han gick vidare med sina tjänare, och när de hade gått två mil såg de en man sitta i ett träd som stängde ena näsborren och blåste ut genom den andra. „Herregud!“ ”Vad gör du där uppe?” Han svarade: ”Två mil härifrån finns sju väderkvarnar; titta, jag blåser i dem tills de vänder.” ”Åh, kom med mig”, sa mannen. ”Om vi ​​fyra är tillsammans, ska vi bära hela världen framför oss!” Sedan kom blåsaren ner och följde med honom, och efter en stund såg de en man som stod på ena benet och hade tagit av det andra, och lade det bredvid sig. Då sade husbonden: ”Du har ordnat det mycket bekvämt för att få vila.” ”Jag är en löpare”, svarade han, ”och för att hindra mig själv från att springa alldeles för fort har jag tagit av mig ett av benen, för om jag springer med båda, går jag snabbare än någon fågel kan flyga.” ”Åh, följ med mig.” Om vi ​​fem är tillsammans, bär vi hela världen framför oss.” Så gick han med dem, och det dröjde inte länge förrän de mötte en man som bar mössa, men hade satt den helt över ena örat. Då sa husbonden till honom: ”Varsågod, varsågod, sätt inte mössan på ena örat, du ser ut som en dåre!” ”Jag får inte ha den på mig annars”, sa han, ”för om jag ställer till rätta med hatten kommer det en fruktansvärd frost, och alla fåglar i luften fryser till is och faller döda ner på marken.” ”Åh, kom med mig”, sa husbonden. „Om vi ​​sex är tillsammans, kan vi bära hela världen framför oss.“

Nu kom de sex till en stad där kungen hade utropat att den som sprang ett lopp med sin dotter och vann segern skulle bli hennes man, men den som förlorade segern skulle förlora sitt huvud. Då presenterade sig mannen och sa: „Jag låter dock min tjänare springa för mig.“ Kungen svarade: „Då måste också hans liv satsas, så att både hans och ditt huvud är inriktade på segern.“ När detta var avgjort och säkrat, spände mannen det andra benet på löparen och sa till honom: „Var nu smidig och hjälp oss att vinna.“ Det var bestämt att den som först hämtade lite vatten från en avlägsen brunn skulle segra. Löparen fick en kanna, och kungadottern en också, och de började springa samtidigt, men i ett ögonblick, när kungadottern hade kommit en liten bit, kunde människorna som tittade på inte se mer av löparen, och det var precis som om vinden hade visslat förbi. På kort tid nådde han brunnen, fyllde sin kanna med vatten och vände tillbaka. Halvvägs hem blev han dock överväldigad av trötthet och ställde ner sin kanna, lade sig ner och somnade. Han hade dock gjort en kudde av en hästskalle som låg på marken, så att han kunde ligga illa till mods och snart vakna igen.

Under tiden hade kungadottern, som också kunde springa mycket bra – lika bra som vilken vanlig dödlig som helst – nått brunnen och skyndade tillbaka med sin kanna full av vatten, och när hon såg löparen ligga där och sova blev hon glad och sa: ”Min fiende är överlämnad i mina händer”, tömde sin kanna och sprang vidare. Och nu skulle allt ha varit förlorat om inte jägaren hade haft tur stått högst upp på slottet och sett allt med sina skarpa ögon. Då sa han: ”Kungadottern kommer fortfarande inte att segra över oss”; och han laddade sitt gevär och sköt så skickligt att han sköt bort hästskallen under löparens huvud utan att skada honom. Då vaknade löparen, hoppade upp och såg att hans kanna var tom och att kungadottern redan var långt före. Han tappade dock inte modet utan sprang tillbaka till brunnen med sin kanna, hämtade vatten igen och var fortfarande hemma igen, tio minuter före kungadottern. ”Se!” sa han, ”jag har inte rört på mig förrän nu, det förtjänade inte att kallas löpning förut.”

Men det smärtade kungen, och ännu mer hans dotter, att hon skulle föras bort av en så vanlig, upplöst soldat; så de rådslog med varandra hur de skulle bli av med honom och hans följeslagare. Då sade kungen till henne: „Jag har tänkt ut ett sätt; var inte rädda, de kommer inte tillbaka igen.“ Och han sade till dem: „Ni skall nu hålla er glada tillsammans och äta och dricka,“ och han ledde dem till ett rum som hade ett golv av järn, och dörrarna var också av järn, och fönstren var bevakade med järngaller. Det fanns ett bord i rummet täckt med utsökt mat, och kungen sade till dem: „Gå in och njut.“ Och när de var inne beordrade han att dörrarna skulle stängas och låsas. Sedan skickade han efter kocken och befallde honom att göra upp en eld under rummet tills järnet blev glödhett. Detta gjorde kocken, och de sex som satt vid bordet började känna sig ganska varma, och de trodde att värmen orsakades av maten; men när det blev ännu värre och de ville ut och fann att dörrar och fönster var reglade, insåg de att kungen måste ha en ond avsikt och ville kväva dem. ”Det ska han dock inte lyckas med”, sa den med mössan. ”Jag ska låta en frost komma, inför vilken elden ska skämmas och krypa bort.” Sedan satte han mössan rakt på sig, och genast kom en sådan frost att all värme försvann och maten på tallrikarna började frysa. När en timme eller två hade gått och kungen trodde att de hade omkommit i värmen, lät han öppna dörrarna för att själv kunna se dem. Men när dörrarna öppnades stod alla sex där, vid liv och välmående, och sa att de gärna ville komma ut och värma sig, för just maten var fastfrusen i tallrikarna av kylan. Då, full av ilska, gick kungen ner till kocken, skällde på honom och frågade varför han inte hade gjort vad han hade blivit beordrad att göra. Men kocken svarade: ”Det finns tillräckligt med värme där, titta bara själv.” Då såg kungen att en våldsam eld brann under järnrummet, och insåg att det inte fanns någon möjlighet att få bukt med de sex på detta sätt.

Återigen funderade kungen på hur han skulle bli av med sina otrevliga gäster, lät hämta deras hövding och sade: ”Om du tar guld och avstår från min dotter, får du så mycket du vill.”

”Åh, ja, herre kung”, svarade han, ”ge mig så mycket som min tjänare kan bära, och jag vill inte be om er dotter.”

Kungen var nöjd med detta, och den andre fortsatte: ”Om fjorton dagar kommer jag och hämtar den.” Därefter kallade han samman alla skräddare i hela riket, och de skulle sitta i fjorton dagar och sy en säck. Och när den var klar, var den starke som kunde riva upp träd tvungen att ta den på ryggen och följa med den till kungen. Då sade kungen: ”Vem kan den starke mannen vara som bär ett linnebylte på ryggen som är lika stort som ett hus?” Och han blev förskräckt och sade: ”Vad mycket guld han kan bära bort!” Sedan befallde han att ett ton guld skulle hämtas; det krävdes sexton av hans starkaste män för att bära det, men den starke ryckte upp det i ena handen, stoppade det i sin säck och sade: ”Varför tar du inte med dig mer på samma gång?

– det täcker knappt botten!” Sedan, lite i taget, lät kungen hämta alla sina skatter dit, och den starke tryckte ner dem i säcken, och säcken var fortfarande inte halvfull.” ”Bär mer”, ropade han, ”dessa få smulor fyller inte det.” Då måste sju tusen vagnar med guld samlas ihop i hela kungariket, och den starke kastade dem och oxarna spända för dem i sin säck. ”Jag ska inte undersöka den längre”, sa han, ”utan bara ta vad som kommer, så länge säcken bara är full.” När allt detta var inuti fanns det fortfarande plats för mycket mer; då sa han: ”Jag ska bara göra slut på saken; folk knyter ibland ihop en säck även när den inte är full.” Så tog han den på ryggen och gick iväg med sina kamrater. När kungen nu såg hur en enda man förde bort hela landets rikedomar blev han rasande och beordrade sina ryttare att rida upp och förfölja de sex och beordrade dem att ta säcken från den starke. Två regementen hann snabbt ikapp de sex och ropade: ”Ni är fångar, lägg ner säcken med guldet, annars kommer ni alla att huggas i bitar!” ”Vad säger ni?” ropade blåsaren, ”att vi är fångar! „Hällre än att det ska hända, skall ni alla dansa omkring i luften.“ Och han stängde ena näsborren och blåste med den andra på de två regementena. Sedan drevs de bort från varandra och fördes upp i den blå himlen över alla bergen – den ene här, den andre där. En sergeant ropade om nåd; han hade nio sår och var en modig karl som inte förtjänade dålig behandling. Blåsaren stannade lite så att han kom ner utan skada, och då sa blåsaren till honom: „Gå nu hem till din kung och säg till honom att han bäst gör att skicka några fler ryttare, så ska jag blåsa dem alla upp i luften.“ När kungen fick veta detta sa han: „Släpp skurkarna. De får det bästa av det.“ Sedan förde de sex hem rikedomarna, delade dem mellan sig och levde nöjda till sin död.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys