Lilla Rödhufvan - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en liten söt flicka, hvilken alla människor, som sågo henne, tyckte om, men allra mest hennes mormor; hon visste ej allt hvad hon skulle ge barnet. En gång skänkte hon henne en liten hufva af röd sammet, och emedan den klädde henne så väl och hon ej ville bära någon annan, kallades hon nu lilla Rödhufvan. En dag sade hennes mor till henne: »Kom, lilla Rödhufva, där har du ett stycke tårta och en flaska vin, bär det till mormor; hon är sjuk och svag, det skall smaka henne godt. Ge dig i väg, innan det blir varmt, och när du kommer ut, så gå vackert och sedesamt, spring inte från vägen, annars faller du omkull och slår sönder glaset och mormor får ingenting. När du kommer in i hennes rum, så glöm inte att säga god morgon och titta dig inte först omkring i alla hörn.»

»Jag skall nog uträtta alltsammans bra», sade lilla Rödhufvan till modern och det tog hon henne i handen på. Men mormor bodde inne i skogen, en half mil från byn. Då nu lilla Rödhufvan kom in i skogen, mötte hon vargen. Men lilla Rödhufvan visste ej, att det var ett så elakt djur, och var ej rädd för honom. »God dag, Rödhufva», sade han. »God dag själf, Varg.» — »Hvart skall du ta vägen så tidigt, Rödhufva?» — »Till mormor.» — »Hvad bär du under förklädet?» — »Tårta och vin; vi bakade i går, och nu skall den sjuka och svaga mormor ha litet att friska sig med, som kan stärka henne.» — »Rödhufva, hvar bor din mormor?» — »Ännu en god kvarts väg in i skogen, under de tre stora ekarne, där står hennes hus, och nedanför är det hasselhäckar, det måtte du väl veta», sade lilla Rödhufvan. Vargen tänkte för sig själf: »Den unga, späda varelsen är en läckerbit, hon smakar ännu bättre än den gamla; du får lof att bära dig fiffigt åt, så att du kan kapa åt dig båda två.» Han gick en stund bredvid Rödhufvan, sedan sade han: »Rödhufva, se så vackra blommor här stå rundt omkring, hvarför ser du dig inte om? Jag tror, att du inte hör, så ljufligt fåglarne sjunga? Du går ju stilla för dig själf, som om du ginge till skolan, och det är ändå så roligt att leka här ute i skogen.»

Lilla Rödhufvan slog upp ögonen, och då hon såg huru solstrålarne dansade af och an mellan träden och vackra blommor stodo öfverallt, tänkte hon: »Om jag tar med mig en frisk bukett till mormor, skall den också bereda henne glädje; det är så bittida på dagen, att jag ändå kommer i rättan tid.» Hon sprang från vägen in i skogen och plockade blommor. När hon hade brutit en, tyckte hon, att längre in stod en vackrare, och sprang efter den och kom allt djupare in i skogen. Men vargen gick raka vägen till mormoderns hus och klappade på dörren. »Hvem är där ute?» — »Lilla Rödhufvan, som kommer med tårta och vin, låt upp!» — »Tryck bara på klinkan», ropade mormodern, »jag är för matt och kan inte stiga upp.» Vargen tryckte på klinkan, dörren sprang upp och han gick, utan att säga ett ord, rakt fram till mormoderns säng och åt upp henne. Sedan tog han på sig hennes kläder, satte på sig hennes mössa, lade sig i hennes säng och drog för gardinerna.

Men lilla Rödhufvan hade sprungit omkring efter blommorna, och då hon hade fått så många, att hon ej kunde bära flera, erinrade hon sig åter mormodern och begaf sig på väg till henne. Hon förvånade sig öfver att dörren stod öppen, och då hon inträdde i rummet, tyckte hon, att där var så besynnerligt. Hon tänkte: »Ack, min Gud, i dag blir jag så ängslig till mods, och annars är jag ju så gärna hos mormor.» Hon ropade: »God morgon», men fick intet svar. Därpå gick hon till sängen och drog tillbaka förhängena; där låg mormor och hade dragit mössan långt ned i ansiktet och såg så underlig ut. »Åh, mormor, så stora öron du har!» — »Det är för att jag bättre skall kunna höra dig.» — »Åh, mormor, så stora ögon du har!» — »Det är för att jag bättre skall kunna se dig.» — »Åh, mormor, så stora händer du har!» — »Det är för att jag lättare skall kunna ta dig.» — »Men, mormor, hvad har du för en fasligt stor mun?» — »Det är för att jag lättare skall kunna äta upp dig.» Knappast hade vargen sagt detta, förr än han tog ett skutt ur sängen och slukade den stackars Rödhufvan.

Då vargen hade tillfredsställt sin glupskhet, lade han sig åter i sängen, somnade och började att snarka öfverljudt. Jägaren gick just förbi huset och tänkte: »Så den gamla frun snarkar; du får lof att se efter om det felas henne något.» Då inträdde han i stugan, och när han kom fram till sängen, såg han att vargen låg däri. »Finner jag dig här, du gamle syndare», sade han, »jag har sökt dig länge.» Nu ville han sikta med bössan på honom, men då föll det honom in, att vargen kunde ha ätit upp mormodern och att hon ännu kunde räddas; han sköt ej, utan tog en sax och började sprätta upp magen på den sofvande vargen. Då han hade gjort ett par snitt, såg han den röda hufvan lysa, och efter ännu ett par snitt hoppade flickan ut och ropade: »Åh, så rädd jag var! Och så mörkt det var i vargens mage!» Sedan kom äfven den gamla mormodern lefvande fram igen, men hon kunde knappast andas. Men lilla Rödhufvan hämtade skyndsamt stora stenar; därmed fyllde de vargens kropp, och när han vaknade, ville han springa bort, men stenarne voro så tunga, att han genast föll ned och slog ihjäl sig.

Nu voro alla tre belåtna; jägaren drog skinnet af vargen och gick hem därmed, mormor åt upp tårtan och drack vinet, som lilla Rödhufvan hade burit till henne, och hämtade sig åter, men Rödhufvan tänkte: »Aldrig mer i ditt lif skall du vika af vägen i skogen, om din mor har förbjudit dig det.»

Det berättas också, att en gång, då lilla Rödhufvan åter gick till gamla mormor med bakverk, tilltalade henne en annan varg och ville narra henne att vika af vägen. Men lilla Rödhufvan aktade sig och gick sin väg rakt fram och omtalade för mormor, att hon hade mött vargen, som hade önskat henne god dag, men sett så elak ut på ögonen: »Om det ej varit på öppna landsvägen, hade han ätit upp mig.» — »Kom», sade mormor, »vi skola stänga dörren, så att han inte kommer in.» Strax därpå klappade vargen på och ropade: »Öppna, mormor, jag är Rödhufvan, jag har med mig bakverk åt dig.» Men de voro alldeles tysta och öppnade ej dörren; då smög sig gråbenet några gånger omkring huset, sprang slutligen upp på taket och ville vänta, tills lilla Rödhufvan gick hem om kvällen, då skulle han smyga sig efter henne och äta upp henne i mörkret. Men mormor märkte hvad han hade i sinnet. Nu stod framför huset ett stort stenkar; då sade hon till barnet: »Tag ämbaret, lilla Rödhufva, jag kokade korf i går, bär ut det här vattnet, hvari den kokades, och häll det i karet.» Rödhufvan bar ut vatten så länge, tills det stora karet var alldeles fullt. Då slog korflukten i näsan på vargen, han vädrade och tittade ned, slutligen sträckte han ut halsen så långt, att han ej längre kunde hålla sig fast och började halka; han gled ned från taket rakt ned i det stora karet och drunknade. Men lilla Rödhufvan gick glad hem, och ingen gjorde henne något för när.

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Räven och gässen

Hamelns barn (Råttfångaren)

Bonden och djävulen

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys