Gärdsmygen - Saga av Bröderna Grimm

Förr i tiden hade varje ljud sin betydelse och tillämpning. När smedens hammare genljöd ropade den: ”Slå! slå!” När timmermanens hyvel skavde sa den: ”Här går! här går.” Om kvarnhjulet började klappra sa den: ”Hjälp, Herre Gud! hjälp, Herre Gud!” och om mjölnaren var en bedragare och råkade lämna kvarnen talade den högtyska och frågade först långsamt: ”Vem är där? vem är där?” och svarade sedan snabbt: ”Mjölnaren! mjölnaren!” och till sist ganska hastigt: ”Han stjäl tappert! Han stjäl tappert! tre hack i en skäppa.”

Vid den här tiden hade även fåglarna sitt eget språk som alla förstod; nu låter det bara som kvittrande, skrikande och visslande, och för vissa som musik utan ord. Det kom dock fågeln att tänka på att de inte längre skulle vara utan en härskare, och att de skulle välja en av sig själva till sin kung. Endast en av dem, grönpiparen, var emot detta. Han hade levt fri och skulle dö fri, och ängsligt flygande hit och dit ropade han: „Vart ska jag gå? vart ska jag gå?“ Han drog sig tillbaka till ett ensligt och obekymrat kärr och visade sig inte mer bland sina vänner.

Fåglarna ville nu diskutera saken, och en vacker majmorgon samlades de alla från skogarna och fälten: örnar och bofinkar, ugglor och kråkor, lärkor och sparvar, hur ska jag kunna namnge dem alla? Till och med göken kom, och härfågeln, hans skrivare, som kallas så eftersom han alltid hörs några dagar före honom, och en mycket liten fågel som ännu inte hade något namn, blandade sig med skaran. Hönan, som av en slump inte hade hört något om hela saken, blev förvånad över den stora församlingen. ”Vad, vad, vad ska göras?” fnissade hon; men tuppen lugnade sin älskade höna och sa: ”Bara rika människor”, och berättade för henne vad de hade till hands. Det bestämdes dock att den som kunde flyga högst skulle bli kung. En trädgroda som satt bland buskarna ropade varnande: ”Nej, nej, nej! nej!”, eftersom han trodde att många tårar skulle fällas på grund av detta; men kråkan sa: ”Kråk, kråk!” och att allt skulle passera fridfullt. Det var nu bestämt att de denna fina morgon genast skulle börja stiga, så att ingen framöver skulle kunna säga: ”Jag kunde lätt ha flugit mycket högre, men kvällen kom, och jag kunde inte göra mer.” På en given signal steg därför hela truppen upp i luften. Dammet steg från landet, och det hördes ett enormt fladdrande, surrande och vingslag, och det såg ut som om ett svart moln steg upp. De små fåglarna lämnades dock snart kvar. De kunde inte gå längre och föll tillbaka till marken. De större fåglarna höll ut längre, men ingen kunde mäta sig med örnen, som steg så högt att han kunde ha pekat ögonen ur solen. Och när han såg att de andra inte kunde komma upp till honom, tänkte han: ”Varför skulle du flyga ännu högre, du är kungen?” och började sänka sig igen. Fåglarna under honom ropade genast till honom: ”Du måste vara vår kung, ingen har flugit så högt som du.” ”Utom jag”, skrek den lille namnlösa karln, som hade krupit in i örnens bröstfjädrar. Och eftersom han inte alls var trött, reste han sig upp och steg så högt att han nådde själva himlen. Men när han hade kommit så långt, vek han ihop sina vingar och ropade ner med klar och genomträngande röst: ”Jag är kung! Jag är kung.”

”Du, vår kung?” ropade fåglarna ilsket. ”Du har omringat det med list och knep!” Så de ställde ytterligare ett villkor. Den som kunde gå längst ner i marken skulle bli kung. Hur gåsen flaxade omkring med sitt breda bröst när den åter var på land! Hur snabbt hanen kliade ett hål! Ankan kom sämst av alla, för hon hoppade ner i ett dike, men stukade benen och vaggade bort till en närliggande damm och ropade: ”Fusk, fusk!” Den lilla fågeln utan namn sökte dock upp ett mushål, gled ner i det och ropade ut ur det med sin låga röst: ”Jag är kung! Jag är kung!”

”Du vår kung!” ropade fåglarna ännu ilsket. ”Tror du att din list ska segra?” De bestämde sig för att hålla honom fången i hålet och svälta ut honom. Ugglan placerades som vakt framför den och fick inte släppa ut skurken om hon hade något värde i sitt liv. När kvällen kom kände sig alla fåglarna mycket trötta efter att ha ansträngt sina vingar så mycket, så de gick och la sig med sina fruar och barn. Ensam uggla stod kvar vid mushålet och stirrade orubbligt in i det med sina stora ögon. Under tiden hade även hon blivit trött och tänkte för sig själv: ”Du kan säkert blunda ena ögat, du kommer fortfarande att vaka med det andra, och den lille skurken kommer inte ut ur sitt hål.” Så slöt hon ena ögat och tittade rakt in i mushålet med det andra. Den lille stack ut huvudet och kikade och ville smita undan, men ugglan kom genast fram och drog tillbaka huvudet igen. Sedan öppnade ugglan det ena ögat igen och slöt det andra, i avsikt att sluta dem i tur och ordning hela natten.

Men när hon nästa gång slöt ena ögat glömde hon att öppna det andra, och så snart båda ögonen var slutna somnade hon. Den lille killen märkte det snart och smet iväg.

Från den dagen har ugglan aldrig vågat visa sig i dagsljus, för om hon gör det jagar de andra fåglarna henne och plockar ut hennes fjädrar. Hon flyger bara ut på natten, men hatar och förföljer möss eftersom de gör så fula hål. Den lilla fågeln är också mycket ovillig att låta sig ses, eftersom han är rädd att det ska kosta honom livet om han blir fångad. Han smyger omkring i häckarna, och när han är helt säker ropar han ibland: „Jag är kung“, och av denna anledning kallar de andra fåglarna honom hånfullt „häckarnas kung“ (Zaunk’nig). Ingen var dock så glad som lärkan över att inte behöva lyda den lille kungen. Så snart solen visar sig stiger hon högt upp i luften och ropar: „Åh, vad vackert det är! vackert det är! vackert, vackert! åh, vad vackert det är!“

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys