Lästid: 12 min
En rik bonde stod en dag på sin gård och inspekterade sina åkrar och trädgårdar. Säden växte kraftigt och fruktträden var tungt lastade med frukt. Årets säd låg fortfarande i så ofantliga högar på golven att takbjälkarna knappt kunde bära den. Sedan gick han in i stallet, där det fanns välnärda oxar, feta kor och hästar som var blanka som en spegel. Till slut gick han tillbaka in i sitt vardagsrum och kastade en blick på järnkistan där hans pengar låg.
Medan han stod och betraktade sina rikedomar, knackade plötsligt högt på honom. Det knackade inte på dörren till hans rum, utan på dörren till hans hjärta. Den öppnades, och han hörde en röst som sade till honom: ”Har du gjort gott mot din familj med den? Har du tänkt på de fattigas behov? Har du delat ditt bröd med de hungriga? Har du varit nöjd med vad du har, eller har du alltid önskat dig mer?” Hjärtat var inte dröjt med att svara: ”Jag har varit hård och obarmhärtig och har aldrig visat någon vänlighet mot min egen familj. Om en tiggare kom, vände jag mina ögon bort från honom. Jag har inte bekymrat mig om Gud, utan bara tänkt på att öka min rikedom. Om allt som himlen täcker hade varit mitt eget, skulle jag ändå inte ha fått nog.”
När han fick höra detta svar blev han mycket förskräckt, hans knän började darra och han tvingades sätta sig ner.
Sedan knackade det igen, men det knackade på dörren till hans rum. Det var hans granne, en fattig man som hade ett antal barn som han inte längre kunde mätta med mat. ”Jag vet”, tänkte den fattige mannen, ”att min granne är rik, men han är lika hård som han är rik. Jag tror inte att han kommer att hjälpa mig, men mina barn gråter efter bröd, så jag vågar mig.” Han sade till den rike mannen: ”Du ger inte gärna bort något som är ditt, men jag står här som en som känner vattnet stiga över hans huvud. Mina barn svälter, låna mig fyra mått* säd.” Den rike mannen tittade länge på honom, och sedan började den första solstrålen av barmhärtighet smälta bort en droppe av girighetens is. ”Jag vill inte låna dig fyra mått”, svarade han, ”men jag vill ge dig åtta i present, men du måste uppfylla ett villkor.” ”Vad ska jag göra?” sade den fattige mannen. ”När jag är död ska du vaka i tre nätter vid min grav.” Bonden blev upprörd över denna begäran, men i den nöd han befann sig i skulle han ha gått med på vad som helst; han accepterade därför och bar säden med sig hem.
Det verkade som om den rike mannen hade förutsett vad som skulle hända, för efter tre dagar föll han plötsligt död ner. Ingen visste exakt hur det hade gått, men ingen sörjde honom. När han begravdes kom den fattige mannen ihåg sitt löfte; han skulle gärna ha blivit befriad från det, men han tänkte: „Trots allt handlade han vänligt mot mig. Jag har matat mina hungriga barn med hans säd, och även om det inte vore fallet, måste jag hålla det där jag en gång har gett mitt löfte.“ Vid skymningen gick han in på kyrkogården och satte sig på gravhögen. Allt var tyst, bara månen visade sig ovanför graven, och ofta flög en uggla förbi och lät sitt melankoliska rop höra. När solen gick upp begav sig den fattige mannen i säkerhet hem, och på samma sätt gick den andra natten tyst förbi. På kvällen den tredje dagen kände han en märklig oro, det tycktes honom att något skulle hända. När han gick ut såg han vid kyrkogårdsmuren en man som han aldrig hade sett förut. Han var inte längre ung, hade ärr i ansiktet, och hans ögon såg skarpt och ivrigt sig omkring. Han var helt täckt av en gammal kappa, och ingenting syntes förutom hans stora ridstövlar. ”Vad letar du efter här?” frågade bonden. ”Är du inte rädd för den ensliga kyrkogården?”
”Jag söker ingenting”, svarade han, ”och jag är inte rädd för någonting! Jag är som ynglingen som gick ut för att lära sig att huttra och hade sitt mödosamma liv, men fick kungadottern till hustru och stor rikedom med henne, bara det att jag har förblivit fattig. Jag är inget annat än en avlönad soldat, och jag tänker tillbringa natten här, eftersom jag inte har något annat skydd.” ”Om du är utan rädsla”, sa bonden, ”stanna hos mig och hjälp mig att vakta graven där.”
”Att hålla vakt är en soldats uppgift”, svarade han, ”vad vi än finner här, vare sig det är bra eller dåligt, så ska vi dela det mellan oss.” Bonden gick med på detta, och de satte sig ner på graven tillsammans.
Allt var tyst till midnatt, då plötsligt ett gällt visslande hördes i luften, och de två vaktarna uppfattade den Onde stående framför dem. ”Gå iväg, era jäklar!” ropade han till dem, ”mannen som ligger i den där graven tillhör mig; jag vill ta honom, och om ni inte går min väg ska jag vrida nackarna av er!” ”Herren med den röda fjädern”,* sa soldaten, ”ni är inte min kapten, jag behöver inte lyda er, och jag har ännu inte lärt mig att vara rädd. Gå iväg, vi ska sitta här.”
Djävulen tänkte för sig själv: ”Pengar är det bästa sättet att få tag på de här två vagabonderna.” Så han började spela en mjukare melodi och frågade vänligt om de inte ville ta emot en påse pengar och gå hem med den? ”Det är värt att lyssna på”, svarade soldaten, ”men en påse guld är inte bra för oss. Om du ger så mycket som går ner i en av mina stövlar, så lämnar vi fältet för dig och går iväg.”
”Jag har inte så mycket med mig”, sa djävulen, ”men jag ska hämta det. I grannstaden bor en penningväxlare som är en god vän till mig, och han kommer gärna att ge mig det.” När djävulen hade försvunnit tog soldaten av sig sin vänstra stövel och sa: ”Vi ska snart riva upp kolaren på nosen åt honom, ge mig bara din kniv, kamrat.” Han skar av sulan på stöveln och lade den i det höga gräset nära graven på kanten av ett hål som var halvvuxet. ”Det räcker”, sa han; ”nu kan sotaren komma.”
De satte sig båda ner och väntade, och det dröjde inte länge förrän Djävulen återvände med en liten påse guld i handen. ”Häll bara i det”, sa soldaten och lyfte upp stöveln lite, ”men det räcker inte.”
Den Svarte skakade ut allt som fanns i påsen; guldet föll igenom, och stöveln förblev tom. ”Dumma djävul”, ropade soldaten, ”det går inte! Sa jag inte det genast? Gå tillbaka igen och hämta mer.” Djävulen skakade på huvudet, gick, och efter en timme kom han med en mycket större påse under armen. ”Häll i den nu”, ropade soldaten, ”men jag tvivlar på att stöveln inte blir full.

” Guldet klirrade när det föll, men stöveln förblev tom. Djävulen tittade in i sig själv med sina brinnande ögon och övertygade sig om sanningen. ”Du har skamligt stora vader på dina ben!” ropade han och gjorde en snett grimas. ”Trodde du”, svarade soldaten, ”att jag hade en kluven fot som du? Sedan när har du varit så snål? Se till att du får ihop mer guld, annars kommer vårt avtal att gå om intet!” Den Onde gick iväg igen. Den här gången höll han sig borta längre, och när han äntligen dök upp flåsade han under tyngden av en säck som låg på hans axlar. Han tömde den i stöveln, som var lika långt ifrån att vara fylld som förut. Han blev rasande och skulle just slita stöveln ur soldatens händer, men i samma ögonblick bröt den första solstrålen fram från himlen, och den onde anden flydde med höga skrik. Den stackars själen var räddad.
Bonden ville dela upp guldet, men soldaten sade: ”Ge det som faller på min lott till de fattiga, jag följer med dig till din stuga, och tillsammans skall vi leva i vila och fred på det som återstår, så länge Gud behagar.”

Information för vetenskaplig analys
Nyckeltal | Värde |
|---|---|
| Nummer | KHM 195 |
| Översättningar | EN, ZH, ES, FR, RU, CZ, PT, JA, DE, VI, TR, IT, PL, NL |
| Läsbarhetsindex enligt Björnsson | 28,4 |
| Antal tecken | 7.328 |
| Antal bokstäver | 5.697 |
| Antal meningar | 84 |
| Antal ord | 1.364 |
| Genomsnittligt antal ord per mening | 16,24 |
| Ord med fler än 6 bokstäver | 166 |
| Andel långa ord | 12,2% |
| Typ-token-kvot (TTR) | 0,387 |
| Glidande medelvärde för typ-token-kvot (MATTR) | 0,831 |
| Mått på textuell lexikal mångfald (MTLD) | 108,4 |
| Hapax legomena | 348 |
| Genomsnittlig ordlängd | 4,18 |
| Median för meningslängd | 16,0 |
| 90:e percentilen för meningslängd | 28,0 |
| Andel direkt tal | 42,2% |
| Meningskomplexitet | 1,21 |
| Konnektorer | 0 |
| Referentiell kohesion | 0,022 |
| Kandidater för figurer/namn | Gud (2), Onde (2) |
| Samförekomstnätverk för figurer | inga |
| Motiv-/taggkandidater | Bröderna Grimm |











