Den rätta bruden - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en ung, vacker flicka, som tidigt hade förlorat sin mor, och hennes styfmor gjorde henne all förtret hon kunde. När denna befallde henne att förrätta ett arbete, grep hon sig oförtrutet an därmed, om det var aldrig så svårt, och gjorde hvad som stod i hennes makt. Men därmed kunde hon likväl ej göra den elaka kvinnan till lags; alltid var hon missnöjd, aldrig var det nog. Ju flitigare den stackars flickan arbetade, desto mera ålade man henne, och styfmodern tänkte ej på annat än hur hon skulle kunna lasta på henne större bördor och göra henne lifvet riktigt bittert.

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

En dag sade hon till henne: »Här har du tolf marker fjäder; dem skall du plocka, och om du inte har slutat därmed till i kväll, skall du få så mycket stryk du står ut med. Tror du kanske, att du skall gå och lata dig hela dagarne?» Den stackars flickan tog i tu med arbetet, men hon grät sina modiga tårar, ty hon kunde mycket väl inse, att hon ej skulle hinna sluta på en dag. När hon hade en hög med fjäder liggande framför sig och hon i sin förtviflan råkade slå ihop händerna eller sucka, flögo de ifrån hvarandra och omkring i rummet, så att hon måste samla ihop dem och börja om igen. I sin nöd lade hon sitt hufvud i händerna, stödde armbågen mot bordet och utbrast: »Finns det då ingen på hela Guds gröna jord, som vill förbarma sig öfver mig?» I detsamma hörde hon en vänlig röst, som sade: »Trösta dig, mitt barn, jag har kommit för att hjälpa dig.» Flickan såg upp, och en gammal gumma stod framför henne. Hon tog flickan vänligt i handen och sade: »Anförtro mig orsaken till din sorg.» Då hon sade detta i så hjärtlig ton, berättade flickan henne om det sorgliga lif, hon måste föra, och om allt det stränga arbete, som styfmodern ålade henne och som hon ej kunde hinna med. »Om jag ej har slutat med all denna fjäder till i kväll», fortfor hon, »så får jag stryk, ty min styfmor har hotat mig därmed, och jag vet, att hon håller ord.» Hon började åter gråta, men den vänliga gumman sade: »Var lugn, mitt barn, hvila dig nu, så skall jag utföra ditt arbete.» Flickan lade sig på sin säng och föll snart i sömn.

Den gamla satte sig vid bordet, och ett tu tre! flögo fjädrarne från rören, dem hon knappast vidrörde med sina knotiga händer. Snart hade hon fått de tolf markerna färdiga. Då flickan vaknade, låg fjädern upplagd i stora, snöhvita högar, och allting i kammaren var iordningställdt, men den gamla var försvunnen. Flickan tackade Gud och satt kvar där, tills det blef afton. Då kom styfmodern in, och hon blef mycket öfverraskad, då hon såg, att arbetet var färdigt. »Ser du nu, din lätting», sade hon, »hvad man kan uträtta, när man är flitig! Hade du inte nu kunnat ta dig för någonting mera, i stället för att sitta där med händerna i kors?» Då hon gick ut, sade hon för sig själf: »Den där flickan är inte bortkommen, jag måste ge henne svårare sysslor.»

Följande morgon ropade hon på styfdottern och sade: »Där har du en sked; gå ned och ös därmed allt vattnet ur den stora dammen utmed trädgården. Har du inte slutat det arbetet till i kväll, så vet du hvad som kommer att hända.» Flickan tog skeden och såg, att den var full med hål, och om den också ej hade varit det, skulle hon ändå aldrig ha kunnat ösa allt vattnet ur dammen därmed. Hon tog genast i tu med arbetet, lade sig på knä vid vattnet, som hennes tårar föllo ned i, och öste allt hvad hon kunde. Men den vänliga gumman kom åter fram till henne, och då hon hörde, hvad det var fråga om, sade hon: »Var lugn, mitt barn, gå in mellan buskarne och lägg dig att sofva, så skall jag under tiden utföra ditt arbete.» Då den gamla blifvit ensam, rörde hon endast vid dammen, och genast steg vattnet upp i ångform och blandade sig med skyarne. Småningom blef dammen tömd, och då flickan vaknade före solens nedgång och kom fram, såg hon ej annat än fiskarne, som sprattlade omkring på bottnen. Hon gick upp till sin styfmor och visade henne, att arbetet var fullgjordt. »Du kunde ha slutat för längesedan», sade styfmodern, blek af ilska, och nu grubblade hon på hvad hon skulle tänka ut.

Den tredje morgonen sade hon till flickan: »Här nere på slätten skall du bygga mig ett vackert slott, och det måste vara färdigt till i afton.» Flickan blef förskräckt och sade: »Huru skall jag kunna utföra ett sådant arbete?» Men styfmodern skrek: »Jag tål inga motsägelser. Kan du ösa ur en damm med en ihålig sked, så kan du också bygga ett slott. I afton vill jag flytta in i det, och om där fattas det allra minsta, vare sig i kök eller källare, så vet du hvad som väntar dig.» Hon dref ut flickan, och då denna kom ned i dalen, lågo klippstyckena upptornade på hvarandra; om hon ansträngt sig aldrig så mycket, skulle hon ej ha förmått rubba ett enda. Hon satte sig därför ned och grät och önskade att gumman skulle komma och hjälpa henne. Den gamla lät ej häller länge vänta på sig, hon kom och tröstade henne och sade: »Lägg dig och sof där borta i skuggan, så skall jag emellertid bygga slottet åt dig. Om du har lust, kan du själf bo däri.»

Så snart flickan gått bort, rörde den gamla vid de gråa klipporna, och i detsamma flyttade de sig, ryckte tillsammans och bildade murar, som om de varit byggda af jättar: där reste sig en stor byggnad, det var som om otaliga osynliga händer arbetat och lagt sten på sten; stora pelare höjde sig af sig själfva och ställde sig i ordning bredvid hvarandra. Tegelstenarne lade sig till rätta på taket och innan middagen vred sig redan en stor väderflöjel på tornets spets i form af en gyllne jungfru med fladdrande kläder. Det inre af slottet var färdigt, innan det blef kväll. Huru den gamla bar sig åt därmed, vet jag icke, men rummens väggar voro klädda med siden och sammet, rundt omkring marmorborden stodo broderade länstolar, i salarne hängde kristallkronor, som speglade sig i de bonade golfven, gröna papegojor och andra utländska fåglar, som sjöngo vackert, sutto i guldburar, öfverallt rådde en prakt, som om en konung skulle flytta in där. Solen höll just på att gå ned, då flickan vaknade och glansen af tusen ljus strålade emot henne. Hon skyndade sig dit och inträdde i slottet genom den öppna porten. Då hon såg all prakten inne i rummen, stannade hon som förstenad. Hvem vet huru länge hon skulle ha stått där, om hon ej kommit att tänka på sin styfmor. »Ack», sade hon för sig själf, »bara hon nu ville bli nöjd och låta bli att plåga mig.» Flickan gick därpå hem och berättade för styfmodern, att slottet var färdigt. »Då vill jag genast flytta in», sade denna och reste sig upp.

Då hon inträdde i slottet, måste hon hålla handen för ögonen, så bländades hon af glansen. »Ser du», sade hon till flickan, »så lätt du slapp ifrån det; jag borde ha ålagt dig något svårare.» Hon gick genom alla rummen och tittade i alla vrår för att se efter, om någonting saknades eller var bristfälligt, men hon kunde ej finna något skäl till anmärkning. »Låt oss nu gå ned i kök och källare», sade hon och betraktade flickan med en ondskefull blick. »Har du glömt någonting, så skall du ej undgå ditt straff.» Men elden brann i spiseln, maten kokade i kittlarne, där fanns både eldtång och askskyffel, och på vägghyllorna voro de blanka mässingskärlen uppställda. Ingenting fattades, ej ens kollåren och vattenämbaren. »Hvar är ingången till källaren?» ropade hon. »Är den inte full af vinfat, skall det gå dig illa.» Hon öppnade själf falluckan och steg utför trappan, men knappast hade hon gått ett par steg, förr än den tunga luckan föll igen och träffade henne i hufvudet. Flickan hörde ett skrik och skyndade sig att öppna luckan för att komma henne till hjälp, men det var förgäfves, hon fann styfmoderns liflösa kropp ligga på källaregolfvet.

Den unga flickan var nu ensam ägarinna till det präktiga slottet, men det dröjde länge, innan hon riktigt kunde sätta sig in i sin lycka. I skåpen hängde vackra kläder af alla slag, skrin och kistor voro fulla af pärlor och ädelstenar, kort sagdt, där fanns allt hvad hon kunde önska sig. Snart spred sig öfver hela trakten ryktet om hennes rikedom och skönhet, och dagligen anmälde sig friare hos henne, men hon tyckte ej om någon af dem. Slutligen kom en konungason, som förstod att röra hennes hjärta, och honom förlofvade hon sig med. I slottsträdgården stod en lind, och som de nu en dag sutto därunder och talades vid, sade han till henne: »Jag ämnar resa hem för att få min fars samtycke, men vänta på mig här under detta träd; om några timmar är jag här igen.» Flickan kysste honom på den vänstra kinden och sade: »Blif mig trogen och låt ingen annan kyssa dig på denna kind. Jag vill vänta på dig här, tills du kommer åter.»

Hon satt kvar under linden, tills solen gick ned, men han kom icke igen. I tre dagar satt hon där från morgon till kväll och väntade på honom, men förgäfves. Då han ej häller kom den fjärde dagen, sade hon: »Det har visst händt honom en olycka, jag måste ut och söka upp honom; jag kommer ej hem, förr än jag har funnit honom.» Hon packade in tre af sina vackraste klädningar, den ena broderad med strålande stjärnor, den andra med silfvermånar och den tredje med guldsolar, band in en handfull ädelstenar i sin näsduk och begaf sig på väg. Öfverallt, hvar hon kom, frågade hon efter sin brudgum, men ingen hade sett honom, ingen visste till honom. Hon vandrade genom världen i alla riktningar, men hon fann honom ej. Slutligen gaf hon sig i tjänst hos en bonde som herdinna och gräfde ned sina kläder och ädelstenar under en sten.

Nu lefde hon som herdinna och vaktade sin hjord, men hon var ständigt bedröfvad och längtade efter sin älskade. Hon hade en liten kalf, som hon vande att äta ur hennes hand, och när hon sade till honom:

»Lägg dig på knä, min lilla vän, och glöm ej din herdinna igen, som prinsen sin brud under linden glömde och till evig längtan och sorg henne dömde —» då lade kalfven sig på knä och lät klappa sig af henne.

Då hon sålunda hade lefvat ett par år i sorgsen enslighet, utbredde sig i hela landet det ryktet, att konungens dotter skulle hålla bröllop. Vägen till hufvudstaden gick genom den by, där flickan bodde, och en gång, då hon dref sin hjord ut på fältet, hände det, att brudgummen kom ridande förbi. Han satt stolt på sin häst och såg ej åt henne, men då hon såg på honom, kände hon igen sin älskade. Det var som om man stuckit henne i hjärtat med en knif. »Ack», sade hon, »jag trodde att han hade förblifvit mig trogen, men han har glömt mig.»

Dagen därpå red han åter förbi. Då han kom i närheten af henne, sade hon till sin kalf:

»Lägg dig på knä, min lilla vän, och glöm ej din herdinna igen, som prinsen sin brud under linden glömde och till evig längtan och sorg henne dömde.»

Då han hörde hennes röst, såg han ned och häjdade sin häst. Han såg herdinnan i ansiktet och höll handen för ögonen, liksom för att samla sina tankar, men därpå red han hastigt vidare och var snart försvunnen. »Ack», sade hon, »han känner ej mer igen mig», och hon blef ännu mera bedröfvad än förut.

Snart därefter skulle vid konungens hof firas en fest, som skulle räcka i tre dagar, och hela landet inbjöds därtill. »Nu vill jag försöka det sista medlet», tänkte flickan, och då det blef kväll, gick hon till stenen, där hon hade gräft ned sina skatter. Hon tog fram klädningen med guldsolarne, klädde sig i den och prydde sig med ädelstenar. Sitt hår, som hon hade gömt under en duk, löste hon upp, så att de långa lockarne föllo ned omkring henne. Så gick hon in i staden, och som det var mörkt, lade ingen märke till henne. Då hon inträdde i den starkt upplysta salen, veko alla förvånade tillbaka, men ingen visste hvem hon var. Konungasonen gick emot henne, men han kände ej igen henne. Han bjöd upp henne till dans och var så hänryckt öfver hennes skönhet, att han alldeles glömde sin brud. Då festen var slut, försvann hon i trängseln och ilade före daggryningen till byn, där hon åter tog på sig herdinnedräkten.

Följande afton tog hon på sig klädningen med silfvermånarne och stack en halfmåne af ädelstenar i håret. Då hon visade sig vid festen, väckte hon allmän uppmärksamhet. Konungasonen ilade emot henne, och han blef så förälskad i henne, att han endast dansade med henne och ej hade ögon för någon annan än henne. Innan hon gick, måste hon lofva honom att komma igen till festen följande afton.

Då hon infann sig för tredje gången, hade hon på sig sin stjärnklädning, som gnistrade vid hvarje steg hon tog, och hennes halsband och skärp bestod af diamantstjärnor. Konungasonen hade länge väntat på henne och trängde sig fram till henne. »Säg mig hvem du är», sade han, »det förefaller mig, som om jag hade känt dig länge.» — »Minns du inte», svarade hon, »hvad jag gjorde, då du tog afsked af mig?» Hon framträdde till honom och kysste honom på den vänstra kinden, och i detsamma föll det som fjäll från hans ögon, så att han kände igen den rätta bruden. »Kom», sade han till henne, »här kan jag inte stanna längre», hvarpå han räckte henne handen. De satte sig i en vagn och hastigt som en hvirfvelvind foro hästarne till det underbara slottet med dem. Redan på långt afstånd kunde de se de upplysta fönstren. Då de kommo uppför trappan, blommade de lefvande växterna, och de utländska fåglarnes sång genljöd från alla rum. I salen var hela hofvet församladt, och prästen stod beredd att viga brudgummen vid den rätta bruden.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Bonden och djävulen

Räven och gässen

Hamelns barn (Råttfångaren)

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys