Den gamla kvinnan i skogen - Saga av Bröderna Grimm

En fattig tjänsteflicka reste en gång med sin familj genom en stor skog, och när de var mitt i skogen kom rövare fram ur snåret och mördade alla de fann. Alla omkom utom flickan, som hade hoppat ur vagnen i förskräckelse och gömt sig bakom ett träd. När rövarna hade gett sig av med sitt byte kom hon ut och såg den stora olyckan. Då började hon gråta bittert och sade: „Vad kan en fattig flicka som jag göra nu? Jag vet inte hur jag ska ta mig ut ur skogen, ingen människa bor i den, så jag måste svälta ihjäl.“

Hon gick omkring och letade efter en väg, men kunde inte hitta någon. När det blev kväll satte hon sig under ett träd, överlämnade sig åt Guds vård och bestämde sig för att sitta och vänta där och inte gå sin väg, oavsett vad som än kunde hända. Men när hon hade suttit där en stund kom en vit duva flygande till henne med en liten gyllene nyckel i munnen. Den stoppade den lilla nyckeln i hennes hand och sade: ”Ser du det där stora trädet? Där finns ett litet lås. Det öppnas med den lilla nyckeln, och där ska du finna tillräckligt med mat och inte längre hungra.”

Sedan gick hon till trädet och öppnade det, och fann mjölk i en liten skål och vitt bröd att bryta i, så att hon kunde äta sig mätt. När hon var mätt sa hon: „Det är nu dags för hönsen hemma att gå och sova, jag är så trött att jag också skulle kunna gå och lägga mig.“

Då flög duvan till henne igen, hade med sig en annan gyllene nyckel i näbben och sade: ”Öppna det där trädet, så ska du finna en bädd.”

Så öppnade hon den och fann en vacker vit säng, och hon bad Gud att beskydda henne under natten, lade sig ner och sov. På morgonen kom duvan för tredje gången och hade återigen med sig en liten nyckel och sa: ”Öppna det där trädet, så ska du hitta kläder.”

Och när hon öppnade den fann hon kläder prydda med guld och juveler, mer praktfulla än någon kungadotters. Så bodde hon där en tid, och duvan kom varje dag och försåg henne med allt hon behövde, och det var ett lugnt och gott liv.

En gång kom dock duvan och sade: ”Vill du göra något för min skull?”

”Av hela mitt hjärta”, sa flickan.

Då sade den lilla duvan: ”Jag ska leda dig till ett litet hus. Gå in i det, och inuti det kommer en gammal kvinna att sitta vid elden och säga: ‚God dag‘. Men om du inte lever, svara henne inte, låt henne göra vad hon vill, utan gå förbi henne på höger sida. Längre fram finns en dörr som öppnas, och du kommer att komma in i ett rum där en mängd ringar av alla de slag ligger, bland vilka det finns några praktfulla med glänsande stenar. Lämna dem dock där de är, och leta upp en enkel, som också måste finnas bland dem, och ta den hit till mig så fort du kan.”

Flickan gick till det lilla huset och kom till dörren. Där satt en gammal kvinna som stirrade när hon såg henne och sa: „God dag, mitt barn.“

Flickan gav henne inget svar och öppnade dörren. ”Vart bort”, ropade den gamla kvinnan och grep tag i hennes klänning och ville hålla henne fast, medan hon sade: ”Det är mitt hus; ingen kan gå in där om jag inte vill tillåta det.”

Men flickan var tyst, kom ifrån henne och gick rakt in i rummet. Nu låg där på bordet en enorm mängd ringar, som glänste och glittrade framför hennes ögon. Hon vände på dem och letade efter den enkla, men kunde inte hitta den. Medan hon letade såg hon den gamla kvinnan och hur hon smög sig iväg och ville komma undan med en fågelbur som hon hade i handen.

Så gick hon efter henne och tog buren ur hennes hand, och när hon lyfte upp den och tittade in i den, fanns det en fågel inuti som hade den enkla ringen i näbben. Sedan tog hon ringen och sprang glatt hem med den, och trodde att den lilla vita duvan skulle komma och hämta ringen, men det gjorde den inte.

Sedan lutade hon sig mot ett träd och bestämde sig för att vänta på duvan, och medan hon stod så här verkade det som om trädet var mjukt och följsamt och släppte ner sina grenar. Och plötsligt slingrade sig grenarna runt henne och var två armar, och när hon såg sig omkring var trädet en stilig man, som omfamnade och kysste henne hjärtligt och sade: ”Du har befriat mig från den gamla kvinnans våld, som är en elak häxa. Hon hade förvandlat mig till ett träd, och varje dag i två timmar var jag en vit duva, och så länge hon ägde ringen kunde jag inte återfå min mänskliga form.”

Då befriades även hans tjänare och hans hästar, som likaledes hade förvandlats till träd, från förtrollningen och stod bredvid honom. Och han ledde dem ut till sitt rike, ty han var en kungason, och de gifte sig och levde lyckligt.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys