Kungens son som inte fruktade något - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en kungason som inte längre var nöjd med att stanna hemma i sin fars hus, och eftersom han inte fruktade någonting, tänkte han: „Jag ska gå ut i den vida världen, där ska tiden inte tyckas mig lång, och jag ska få se tillräckligt med underverk.“

Så tog han farväl av sina föräldrar och gick iväg, och fortsatte och fortsatte från morgon till kväll, och vilken väg hans väg än ledde var den likadan för honom. Det hände sig att han kom till en jättes hus, och eftersom han var så trött satte han sig vid dörren och vilade. Och medan han lät blicken vandra hit och dit, såg han jättens leksaker ligga på gården. Det var ett par enorma bollar, och käglor lika höga som en man. Efter en stund fick han lust att ställa upp käglorna och rullade sedan bollarna mot dem, och skrek och ropade när käglorna föll, och hade det riktigt roligt.

Jätten hörde oljudet, sträckte ut huvudet genom fönstret och såg en man som inte var längre än andra män, men ändå lekte med sin kegel. ”Lilla mask”, ropade han, ”varför leker du med mina kulor? Vem gav dig styrkan att göra det?”

Kungasonen tittade upp, fick syn på jätten och sade: ”Åh, din tråkiga man, du tror sannerligen att bara du har starka armar, jag kan göra allt jag vill.”

Jätten kom ner och tittade på bowlinghallen med stor beundran och sade: ”Människobarn, om du är en sådan, gå och hämta ett äpple från livets träd till mig.”

”Vad vill du ha med det?” sa kungasonen. ”Jag vill inte ha äpplet själv”, svarade jätten, ”men jag har en trolovad brud som önskar sig det. Jag har rest långt omkring i världen och kan inte hitta trädet.”

”Jag ska snart hitta det”, sa kungasonen, ”och jag vet inte vad som hindrar mig från att få ner äpplet.”

Jätten sade: ”Tror du verkligen att det är så lätt! Trädgården där trädet står är omgiven av ett järnräcke, och framför räcket ligger vilda djur, tätt intill varandra, och de håller vakt och släpper ingen människa in.”

”De kommer garanterat att släppa in mig”, sa kungasonen.

„Ja, men även om du går in i trädgården och ser äpplet hänga på trädet, så är det fortfarande inte ditt; en ring hänger framför det, genom vilken den som vill nå äpplet och bryta av det måste sticka handen, och ingen har ännu haft turen att göra det.“

”Den lyckan blir min”, sade kungasonen.

Sedan tog han farväl av jätten och gick vidare över berg och dal, genom slätter och skogar, tills han slutligen kom till den underbara trädgården. Djuren låg runt omkring den, men de hade böjt ner huvudet och sov. Dessutom vaknade de inte när han gick fram till dem, så han steg över dem, klättrade över staketet och kom säkert in i trädgården. Där, mitt i den, stod livets träd, och de röda äpplena glänste på grenarna.

Han klättrade upp på stammen till toppen, och just som han skulle sträcka sig efter ett äpple, såg han en ring hänga framför den; men han stack utan svårighet igenom den och plockade upp äpplet. Ringen slöt sig tätt om hans arm, och plötsligt kände han en oerhörd kraft flöda genom hans ådror. När han hade kommit ner från trädet igen med äpplet, ville han inte klättra över staketet, utan grep tag i den stora grinden och behövde inte skaka den mer än en gång innan den sprang upp med en hög smäll. Sedan gick han ut, och lejonet som hade legat ner förut, vaknade och sprang efter honom, inte i raseri och vildsinthet, utan följde honom ödmjukt som sin herre.

Kungasonen tog jätten äpplet som han hade lovat honom och sade: ”Ser du, jag har hämtat det utan svårighet.”

Jätten var glad att hans önskan hade blivit uppfylld så snart, skyndade sig till sin brud och gav henne äpplet som hon hade önskat sig. Hon var en vacker och vis jungfru, och eftersom hon inte såg ringen på hans arm, sade hon: „Jag kommer aldrig att tro att du har tagit med dig äpplet, förrän jag ser ringen på din arm.“

Jätten sade: ”Jag har inget annat att göra än att gå hem och hämta den”, och tänkte att det skulle vara lätt att med våld ta från den svage mannen det han inte ville ge av egen fri vilja. Han krävde därför ringen av honom, men kungasonen vägrade. ”Där äpplet är, där måste också ringen vara”, sade jätten; ”om du inte vill ge den av egen fri vilja, måste du kämpa med mig om den.”

De brottades med varandra länge, men jätten kunde inte få bukt med kungasonen, som stärktes av ringens magiska kraft. Då tänkte jätten ut en list och sade: ”Jag har blivit varm av striden, och det har du också. Vi ska bada i floden och svalka oss innan vi börjar igen.”

Kungasonen, som inte visste något om lögn, gick med honom till vattnet och drog av hans kläder även ringen från hans arm och sprang i floden. Jätten ryckte genast ringen och sprang iväg med den, men lejonet, som hade sett stölden, förföljde jätten, slet ringen ur hans hand och förde den tillbaka till dess herre. Sedan ställde sig jätten bakom en ek, och medan kungasonen var upptagen med att ta på sig sina kläder igen, överraskade han honom och stack ut båda ögonen på honom.

Och nu stod den olycklige kungasonen där, blind och visste inte hur han skulle hjälpa sig själv. Då kom jätten tillbaka till honom, tog honom i handen som om han vore någon som ville vägleda honom, och ledde honom till toppen av en hög klippa. Där lät han honom stå och tänkte: „Bara två steg till, så faller han ner och dödar sig, och jag kan ta ringen från honom.“

Men det trogna lejonet hade inte övergett sin herre; det höll honom fast i kläderna och drog honom gradvis tillbaka igen. När jätten kom och ville råna den döde mannen, insåg han att hans list hade varit förgäves. ”Finns det då inget sätt att förgöra ett svagt människobarn på det sättet?” sade han ilsket för sig själv och grep tag i kungasonen och ledde honom tillbaka till branten på en annan väg, men lejonet, som insåg hans onda plan, hjälpte även här sin herre ur faran. När de hade kommit nära kanten, släppte jätten den blindes hand och tänkte lämna honom ensam kvar, men lejonet knuffade jätten så att han kastades omkull och föll krossad på marken.

Det trogna djuret drog återigen sin herre tillbaka från stupet och ledde honom till ett träd där en klar bäck flöt. Kungasonen satte sig där ner, men lejonet lade sig ner och stänkte vatten i hans ansikte med sina tassar. Knappt hade ett par droppar fuktat hans ögonhålor förrän han återigen kunde se något och lade märke till en liten fågel som flög alldeles i närheten, vilken sårade sig mot en trädstam. Vid detta gick den ner till vattnet och badade sig däri, och sedan svävade den uppåt och svepte mellan träden utan att röra vid dem, som om den hade återfått sin syn. Då kände kungasonen igen ett tecken från Gud och böjde sig ner till vattnet och tvättade och badade sitt ansikte i det. Och när han reste sig hade han återigen sina ögon klarare och klarare än de någonsin hade varit.

Kungasonen tackade Gud för hans stora nåd och reste vidare med sitt lejon genom världen. Och det hände sig att han kom fram till ett slott som var förtrollat. I porten stod en jungfru med vacker gestalt och ett fint ansikte, men hon var helt svart. Hon talade till honom och sade: „Ack, om du bara kunde befria mig från den onda förtrollning som är kastad över mig.“

”Vad ska jag göra?” frågade kungasonen. Flickan svarade: ”Du måste tillbringa tre nätter i den stora salen i detta förtrollade slott, men du får inte låta någon rädsla komma in i ditt hjärta. När de gör sitt värsta för att plåga dig, om du uthärdar det utan att låta ett ljud undkomma dig, ska jag vara fri. Ditt liv vågar de inte ta.” Då sade kungasonen: ”Jag är inte rädd; med Guds hjälp ska jag försöka.”

Så gick han glatt in i slottet, och när det blev mörkt satte han sig i den stora salen och väntade. Allt var dock tyst till midnatt, då plötsligt ett stort tumult började, och ur varje hål och vrå kom små djävlar. De betedde sig som om de inte såg honom, satte sig mitt i rummet, tände en eld och började spela. När en av dem förlorade, sa han: „Det är inte rätt; någon är här som inte tillhör oss; det är hans fel att jag förlorar.“

”Vänta, du karl bakom spisen, jag kommer”, sa en annan.

Skriken blev ännu högre, så att ingen kunde ha hört det utan skräck. Kungasonen satt helt tyst och var inte rädd; men till slut hoppade djävlarna upp från marken och föll över honom, och de var så många att han inte kunde försvara sig mot dem. De släpade honom omkring på golvet, nöp honom, stack honom, slog honom och plågade honom, men inget ljud undslapp honom. Mot morgonen försvann de, och han var så utmattad att han knappt kunde röra sina lemmar, men när dagen grydde kom den svarta jungfrun till honom.

Hon bar i handen en liten flaska med livets vatten, med vilket hon tvättade honom, och han kände genast all smärta försvinna och ny kraft flöda genom hans ådror. Hon sade: ”Du har hållit ut framgångsrikt i en natt, men två till ligger framför dig.” Sedan gick hon sin väg igen, och medan hon gick lade han märke till att hennes fötter hade blivit vita. Nästa natt kom djävlarna och började sina lekfulla upptåg igen.

De överföll kungens son och misshandlade honom mycket hårdare än natten innan, tills hans kropp var täckt av sår. Men eftersom han bar allt lugnt, tvingades de lämna honom, och när gryningen grydde kom flickan och botade honom med livets vatten. Och när hon gick sin väg såg han med glädje att hon redan hade blivit vit till fingertopparna. Och nu hade han bara en natt kvar att gå igenom, men det var den värsta. Hob-goblinerna kom tillbaka: „Är du där fortfarande?“ ropade de, „du ska plågas tills din andedräkt upphör.“

De stack och slog honom, kastade honom hit och dit, drog honom i armar och ben som om de ville slita honom i stycken, men han uthärdade allt och lät aldrig ett rop höras. Till slut försvann djävlarna, men han låg där och svimmade och rörde sig inte, och han kunde inte lyfta blicken för att se på flickan som kom in och stänkte och badade honom med livets vatten. B

Men plötsligt var han befriad från all smärta och kände sig frisk och frisk som om han hade vaknat ur sömnen, och när han öppnade ögonen såg han flickan stå bredvid sig, snövit och vacker som dagen. ”Res dig”, sa hon, ”och svinga ditt svärd tre gånger över trappan, så kommer alla att bli befriade.”

Och när han hade gjort det, var hela slottet befriat från förtrollningen, och jungfrun var en rik kungadotter. Tjänarna kom och sa att bordet redan var dukat i den stora salen, och middagen var uppdukad. Sedan satte de sig ner och åt och drack tillsammans, och på kvällen firades bröllopet med stor glädje.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys