Lästid: 10 min
Det var en gång en prinsessa, som var öfvermåttan stolt. Kom någon friare till henne, så gaf hon honom en gåta att lösa, och om han ej kunde gissa den, blef han bortvisad med hån. Hon lät kungöra, att den, som löste gåtan, skulle få henne till äkta, hvem han än vore. Slutligen anmälde sig äfven tre skräddare. De två äldsta af dem tyckte, att de hade gjort så många styng i sina dagar och alltid träffat på rätta stället, så att nu skulle de nog också träffa det rätta här; men den tredje var en liten vildbasare, som icke en gång förstod sitt eget handtverk. Han tänkte som så, att då han annars aldrig hade lyckan med sig i någonting, skulle han väl ha tur i giftas. De båda andra rådde honom att stanna hemma, ty med så litet förstånd som han hade, tyckte de, skulle han ej kunna komma långt. Men den lille skräddaren lät sig ej bekomma, utan sade, att han hade föresatt sig att göra ett försök, om han också skulle mista sitt hufvud, och han skulle nog hjälpa sig fram. Och därmed begaf han sig på väg och var till mods, som om hela världen vore hans.

Som sagdt, de anmälde sig nu alla tre hos prinsessan och sade, att hon skulle förelägga dem sin gåta. Nu hade de rätta kommit, och de hade ett förstånd så fint, att det kunde trädas i en synål. Då sade prinsessan: »Jag har två slags hufvudhår, hvad ha de för färg?» — »Inte annat än det», sade den förste. »Det är väl svart och hvitt som det tyg di kallar för ‚peppar och salt‘.» — »Orätt gissadt», sade prinsessan. »Nu skall den andre svara.» — »Ja», sade den andre, »om det inte är svart och hvitt, så är det väl brunt och rödt som far mins helgdagsrock.» — »Orätt gissadt», sade prinsessan. »Nu är turen hos den tredje; jag ser på honom, att han säkert vet det.» Då framträdde den lille skräddaren dristigt och sade: »Prinsessan har på sitt hufvud ett guldhår och ett silfverhår, det är de båda färgerna.» Då prinsessan hörde detta, bleknade hon och var nära att svimma af förskräckelse, ty den lille skräddaren hade gissat rätt, och hon trodde fullt och fast, att ingen människa i världen visste hennes hemlighet. Då hon hade hämtat sig litet, sade hon: »Därmed har du ej vunnit mig. Du måste uppfylla ännu ett villkor. Nere i stallet ligger en björn; hos honom skall du tillbringa natten, och om du ännu är vid lif i morgon bittida, då jag stiger upp, skall jag ta dig till man.» På detta sätt trodde hon sig bli skräddaren kvitt, ty ännu hade ingen människa kommit lefvande ur björnens klor. Men skräddaren lät ej skrämma sig, han var vid godt mod och sade: »Friskt vågadt är hälften vunnet.»

Så snart det blef kväll, fördes skräddaren ned till björnen. Denne ville genast gå löst på honom och med sina ramar ge honom en varm välkomsthälsning, men skräddaren sade: »Sakta, min vän, sakta! Jag skall nog få dig att ta reson.» Sedan började han helt lugnt, som om ingenting stod på, ta upp några nötter ur fickan, knäckte dem och åt upp kärnorna. Då björnen såg detta, började han också bli lysten efter nötter; skräddaren tog ned i fickan och räckte honom en hand full, men det var inga nötter, utan rullstenar. Björnen tog dem i munnen och bet allt hvad han kunde, men det hjälpte icke, han kunde ej knäcka dem. »Jag måtte då vara en riktig stackare», tänkte han, »kan jag nu inte en gång knäcka nötter?» — »Knäck dem åt mig», sade han till skräddaren. »Där ser du hvad du är för en karl», sade skräddaren, »du har så stor mun och kan ändå inte knäcka en nöt.» Då tog han stenarne, bytte hastigt ut dem mot nötter och — knack! voro de i tu. »Jag får lof att försöka ännu en gång», sade björnen, »när du gör det, ser det ut som om det vore mycket lätt.» Skräddaren gaf honom nu naturligtvis stenar, och björnen arbetade och bet af alla krafter. Men du kan väl förstå, att han inte fick sönder dem.
Nu tog skräddaren fram en fiol och började spela ett muntert stycke. Då björnen hörde musiken, kunde han ej styra sig, utan började dansa. Då han hade hoppat en stund, sade han: »Är det svårt att lära sig spela?» — »Nej, tvärtom, man håller bara på strängarne med den vänstra handen och gnider stråken med den högra; se bara, så bra det går, hoppsasa, fallerallera!» — »Jag kunde allt ha lust att lära mig spela», sade björnen, »ty då kunde jag dansa när jag hade lust. Vill du lära mig det?» — »Hjärtans gärna», sade skräddaren, »det kommer bara an på, om du har geni därtill. Men låt mig se på dina tassar; de där klorna ä’ alldeles för långa, först måste jag klippa dina naglar litet.» Nu hämtade han en skrufklofve, och björnen måste sticka in klorna däri; men det fick han snart ångra, ty skräddaren skrufvade honom så fast, att han ej kunde röra sig ur fläcken. »Vänta nu, tills jag kommer med saxen», sade skräddaren, lät björnen brumma så mycket han ville och lade sig därefter att sofva på en knippa halm i en vrå.
Då prinsessan om kvällen hörde det förfärliga brummandet, trodde hon, att björnen brummade af glädje öfver att ha gjort ända på skräddaren. Hon steg därför helt glad och belåten upp om morgonen, men då hon tittade in i stallet och fick se skräddaren stå där lifs lefvande, blef hon mållös af bestörtning. Hon kunde emellertid ej göra några invändningar, ty hon hade gifvit sitt löfte offentligen, och konungen lät statsvagnen köra fram och däri måste prinsessan sätta sig med skräddaren för att fara till kyrkan och vigas. Knappast hade de stigit i vagnen, förr än de båda andra skräddarne, som hade ett falskt hjärta och afundades honom hans lycka, gingo in i stallet och skrufvade björnen lös. Björnen rusade i fullt raseri efter vagnen. Prinsessan hörde honom flåsa och brumma, blef förskräckt och utropade: »Björnen är efter oss och vill ta dig.» Men skräddaren ställde sig på hufvudet, stack ut benen genom fönstret och ropade: »Ser du skrufklofven? Packa dig af, annars kommer du i den igen!» Då björnen hörde detta, vände han genast om och sprang sin väg, men skräddaren och prinsessan åkte i lugn och ro till kyrkan och blefvo förmälda, och han lefde tillsammans med henne, glad som en bofink. Den, som inte tror det, han får plikta en daler.

Information för vetenskaplig analys
Nyckeltal | Värde |
|---|---|
| Aarne-Thompson-Uther-index | ATU Typ 850 |
| Översättningar | EN, ZH, ES, RU, CZ, PT, JA, DE, VI, TR, IT, PL, NL, RO, HU, DA, FI, BE, BG, ET, SK, SR, NO |
| Läsbarhetsindex enligt Björnsson | 31,8 |
| Antal tecken | 6.034 |
| Antal bokstäver | 4.683 |
| Antal meningar | 60 |
| Antal ord | 1.093 |
| Genomsnittligt antal ord per mening | 18,22 |
| Ord med fler än 6 bokstäver | 149 |
| Andel långa ord | 13,6% |
| Typ-token-kvot (TTR) | 0,394 |
| Glidande medelvärde för typ-token-kvot (MATTR) | 0,834 |
| Mått på textuell lexikal mångfald (MTLD) | 106,5 |
| Hapax legomena | 283 |
| Genomsnittlig ordlängd | 4,28 |
| Median för meningslängd | 17,5 |
| 90:e percentilen för meningslängd | 32,0 |
| Andel direkt tal | 26,5% |
| Meningskomplexitet | 2,00 |
| Konnektorer | 0 |
| Referentiell kohesion | 0,038 |
| Kandidater för figurer/namn | inga |
| Samförekomstnätverk för figurer | inga |
| Motiv-/taggkandidater | Bröderna Grimm |















