VII i en smäll - Saga av Bröderna Grimm

En sommarmorgon satt en liten skräddare på sitt bord vid fönstret, var vid godt humör och sydde af alla krafter. Då kom en bondgumma utför gatan och ropade: »Godt mos till salu! Godt mos till salu!» Det lät så trefligt i skräddarens öron, han sträckte ut sitt lilla hufvud genom fönstret och ropade: »Hitåt, kära mor, här blir ni af med edra varor!» Bondgumman gick uppför de tre trapporna med sin tunga korg till skräddaren och måste packa ur alla burkarne. Han granskade dem allesamman, lyfte upp dem, luktade på dem och sade slutligen: »Moset tycks vara godt, väg af fyra lod åt mig, kära mor, och om det också blir ett kvarts skålpund, så gör det ingenting.» Gumman, som hade hoppats på god afsättning, gaf honom hvad han begärde, men gick därifrån helt förargad och brummande. »Gud välsigne maten», sade den lille skräddaren, »den skall ge mig kraft och styrka.» Han tog fram bröd ur skåpet, skar sig en skifva tvärtöfver hela bullen och bredde moset därpå. »Det kommer inte att smaka beskt», sade han, »men först vill jag göra tröjan färdig, innan jag smakar på det.» Han lade brödet bredvid sig, fortfor att sy och gjorde i glädjen allt längre styng. Emellertid steg lukten från det söta moset uppåt väggen, där flugorna sutto i stor mängd, så att de lockades ned och satte sig hoptals därpå. »Nej, hvem har bjudit er?» sade den lille skräddaren och jagade bort de objudna gästerna. Men flugorna, som ej förstodo hans språk, läto ej afvisa sig, utan kommo tillbaka i allt större sällskap. Då kokade det öfver för den lille skräddaren, han sträckte sig i ilskan efter ett stycke kläde och — »vänta, jag skall ge er, jag!» — slog det obarmhärtigt midt i högen. Då han drog undan det och räknade, lågo ej mindre än sju döda framför honom och sträckte ut benen. »Är du en sådan karlakarl?» sade han och måste själf beundra sin tapperhet. »Det skall hela staden få veta.» Och i hast skar den lille skräddaren till ett bälte åt sig, sydde det och stickade med stora bokstäfver därpå: »VII i en smäll!» — »Hvad pratar jag? Staden!» fortfor han. »Nej, hela världen skall få veta det!» och hans hjärta vickade af glädje som svansen på en lammunge.

Skräddaren band bältet om lifvet på sig och ville gå ut i världen, ty han tyckte, att verkstaden var för liten för hans tapperhet. Innan han begaf sig på väg, letade han i huset, om där ej fanns någonting, som han kunde ta med sig, men han hittade ingenting annat än en mjuk ost; den stoppade han på sig. Utanför stadsporten varseblef han en fågel, som hade fastnat i ett busksnår; den måste till osten i fickan. Nu tog han tappert vägen mellan benen, och som han var lätt och vig, kände han ingen trötthet. Vägen förde honom upp på ett bärg, och då han hade kommit upp på den högsta toppen, så satt där en väldig jätte och såg sig helt makligt omkring. Den lille skräddaren gick modigt fram till honom, tilltalade honom och sade: »God dag, kamrat! Jag slår vad om att du sitter här och beser den vida världen? Jag är också på väg dit och vill försöka min lycka. Har du lust att gå med?» Jätten såg föraktfullt på skräddaren och sade: »Du stackare! Du eländige mes!» — »Kantänka!» svarade den lille skräddaren, knäppte upp rocken och visade jätten bältet. »Nu kan du läsa hvad jag är för en man.» Jätten läste: »VII i en smäll», trodde att det var människor, som skräddaren hade slagit ihjäl, och fick litet respekt för den lille mannen. Han ville likväl först pröfva honom, tog därför en sten i handen och prässade ihop den, så att vattnet dröp därur. »Gör mig det efter», sade jätten, »om du har någon styrka.» — »Är det ingenting annat?» sade den lille skräddaren. »Det är ett lekverk för en sådan som jag», dök med handen ned i fickan, tog fram den mjuka osten och prässade den, så att vasslan rann därur. »Inte sant», sade han, »det var bättre upp?» Jätten visste ej hvad han skulle säga; det hade han aldrig tilltrott den lille mannen. Nu tog jätten upp en sten och kastade den så högt, att man knappt kunde se den med ögonen. »Nå, du lilla ankbonde, gör mig det efter!» — »Bra kastadt», sade skräddaren, »men stenen föll ju ändå till marken igen; jag skall kasta upp en, som alls inte skall komma ned.» Han dök ned med handen i fickan, tog upp fågeln och kastade honom i luften. Glad öfver sin frihet höjde fågeln sig, flög bort och kom ej tillbaka. »Hvad tycker du om det, kamrat?» frågade skräddaren. »Kasta kan du visserligen», sade jätten, »men nu skola vi se, om du är i stånd att bära någonting ordentligt.» Han förde den lille skräddaren till en väldig ek, som låg fälld på marken, och sade: »Om du är så stark, så hjälp mig att bära trädet ut ur skogen.» — »Gärna», svarade den lille mannen, »tag du stammen på axeln, jag skall lyfta upp och bära dess grenar och kvistar, det är ändå det tyngsta.» Jätten tog stammen på axeln, men skräddaren satte sig på en gren, och jätten, som ej kunde se sig om, måste bära bort hela trädet och skräddaren till på köpet. Han satt där bakom helt munter och vid gladt humör och hvisslade sången: »Det red tre skräddare genom en port», som om det varit en barnlek att bära trädet. Sedan jätten hade släpat den tunga bördan ett stycke, orkade han ej längre och ropade: »Hör du, jag måste släppa ned trädet.» Skräddaren hoppade behändigt ned, fattade i trädet med bägge armarne, som om han hade burit det, och sade till jätten: »Du är en sådan stor karl och kan ändå inte bära trädet.»

De vandrade vidare tillsammans, och då de gingo förbi ett körsbärsträd, fattade jätten i trädets krona, där de tidigast mogna bären hängde, böjde ned det, lade toppgrenarne i skräddarens hand och uppmanade honom att äta. Men den lille skräddaren var mycket för svag för att hålla trädet, och då jätten släppte det, flögo grenarne i luften, och skräddaren rycktes med. Då han åter hade fallit ned, utan att skada sig, sade jätten: »Hvad vill det säga? Har du inte kraft att hålla den svaga vidjan?» — »Kraft fattas inte», svarade den lille skräddaren. »Tycker du, att det vore någonting för den, som har slagit sju i en smäll? Jag hoppade öfver trädet därför att jägarne skjuta där nere i buskarne. Hoppa efter, om du kan.» Jätten försökte det, men kunde ej komma öfver trädet, utan blef hängande i grenarne, så att den lille skräddaren äfven här fick öfvertaget.

Jätten sade: »Om du är en sådan tapper karl, så kom med till vår håla och ligg öfver natten hos oss.» Skräddaren var redo och följde honom. Då de kommo till hålan, sutto där andra jättar vid elden, och hvar och en hade ett stekt får i handen och åt däraf. Den lille skräddaren såg sig omkring och tänkte: »Här är det allt ändå bättre utrymme än i min verkstad.» Jätten visade honom en säng och sade, att han skulle lägga sig däri och sofva ut. Men sängen var för stor för den lille skräddaren, han lade sig ej däri, utan kröp ned i en vrå. Då det blef midnatt och jätten trodde, att skräddaren låg i sin djupa sömn, steg han upp, tog en stor järnstång och slog den med ett slag tvärs igenom sängen och trodde, att han hade gjort kål på den gräshoppan. Tidigt på morgonen gingo jättarne till skogs och hade alldeles glömt bort den lille skräddaren, då kom han plötsligt spatserande helt munter och käck. Jättarne blefvo förskräckta, trodde att han skulle slå ihjäl dem allesamman, och sprungo bort i en fart.

Den lille skräddaren drog vidare, alltjämt dit hans spetsiga näsa pekade. Sedan han hade vandrat länge, kom han till gården utanför ett kungligt palats, och som han kände sig trött, lade han sig i gräset och somnade. Medan han låg där, kom det folk, betraktade honom från alla håll och läste på bältet: »VII i en smäll.» — »Ack», sade de, »hvad vill den store krigshjälten här midt i freden? Det måtte vara en mäktig herre.» De gingo och anmälde det för konungen och tyckte, att om krig utbröte, vore det en viktig och nyttig man, som man till intet pris borde släppa ifrån sig. Rådet behagade konungen, och han skickade en af sina hofmän till skräddaren för att, då han vaknat, erbjuda honom krigstjänst. Den utskickade ställde sig bredvid den sofvande, väntade tills han slog upp ögonen och sträckte ut sina lemmar, och framförde sedan sitt ärende. »Just därför har jag kommit hit», svarade han, »jag är beredd att träda i konungens tjänst.» Han blef högst ärofullt emottagen, och särskild bostad anvisades honom.

Men krigsfolket var uppbragt på den lille skräddaren och önskade honom tusen mil bort. »Hvad skall detta bli af?» sade de sins emellan. »Om vi komma i tvist med honom och han hugger till, så falla ju sju på en gång. Då kan ingen af oss bestå.» De fattade alltså ett beslut, begåfvo sig allesamman till konungen och bådo om sitt afsked. »Vi äro ej gjorda», sade de, »att hålla ut tillsammans med en man, som slår sju i ett slag.» Konungen var ledsen, att han för denne endes skull måste förlora alla sina trogna, önskade att han aldrig hade sett honom för sina ögon, och hade gärna blifvit honom kvitt. Men han vågade ej afskeda honom, ty han fruktade, att skräddaren skulle slå ihjäl honom och allt hans folk och sätta sig på den kungliga tronen. Han funderade länge hit och dit, och ändtligen hittade han på råd. Han skickade bud till den lille skräddaren och lät säga honom, att eftersom han var en sådan stor krigshjälte, så ville han göra honom ett anbud. I en skog inom hans rike huserade två jättar, som gjorde mycken skada genom att röfva, mörda och bränna; ingen vågade nalkas dem, ty det var förenadt med lifsfara. Om han öfvervann och dödade dessa båda jättar, ville han ge honom sin enda dotter till gemål och halfva konungariket i hemgift; äfven skulle hundra riddare draga dit med honom och bistå honom. »Det vore någonting för en sådan man som du», tänkte skräddaren. »En vacker prinsessa och ett halft konungarike bjudes en ej alla dagar.» — »Åh ja», svarade han, »jättarne skall jag nog tukta och behöfver därtill ej de hundra ryttarne; den, som slår sju i ett tag, behöfver ej vara rädd för två.»

Den lille skräddaren drog ut, och de hundra ryttarne följde honom. Då han kom till skogens bryn, sade han till sina följeslagare: »Stannen här, jag skall nog ensam göra upp den här saken med jättarne.» Sedan sprang han in i skogen och såg sig omkring till höger och vänster. Efter en stund fick han sikte på bägge jättarne; de lågo under ett träd och sofvo och snarkade därvid, så att grenarne vajade af och an. Den lille skräddaren var ej sen till att plocka bägge fickorna fulla med stenar och klättrade därmed upp i trädet. Då han kom halfvägs upp, kröp han ut på en gren, tills han kom att sitta rakt ofvanför de sofvande, och lät den ena stenen efter den andra falla ned på ene jättens bröst. Jätten märkte ingenting på länge, men slutligen vaknade han, knuffade till sin kamrat och sade: »Hvarför slår du mig?» — »Du drömmer», sade den andre, »jag slår dig inte.» De lade sig åter att sofva; då kastade skräddaren ned en sten på den andre. »Hvad skall det betyda?» ropade den andre. »Hvarför kastar du på mig?» — »Jag kastar inte på dig», svarade den förste och brummade. De tvistade en stund därom, men som de voro trötta, läto de udda vara jämt, och deras ögon föllo åter ihop. Den lille skräddaren började om leken igen, letade ut den största stenen och kastade den med all sin kraft i bröstet på den förste jätten. »Det går för långt!» skrek han, sprang upp som en galning och knuffade sin kamrat mot trädet, så att detta skakade. Den andre betalade med samma mynt, och de kommo i ett sådant raseri, att de ryckte upp träd med rötterna och slogo hvarandra därmed, tills de slutligen bägge föllo döda till marken. Nu klättrade den lille skräddaren ned. »Det var då tur», sade han, »att de inte ryckte upp trädet, som jag satt i, annars hade jag måst hoppa till ett annat som en ekorre; men sådana som jag äro lätta på foten!» Han drog sitt svärd och gaf hvardera jätten ett par duktiga hugg i bröstet, sedan gick han till ryttarne och sade: »Arbetet är utfördt, jag har gjort ände på bägge två; men det har gått vildt till, de ryckte i sin nöd upp träd för att försvara sig, men det hjälper ej, då det kommer en sådan som jag, som slår sju i taget.» — »Är ni då icke sårad?» frågade ryttarne. »Det har ingen fara», svarade skräddaren, »de ha ej krökt ett hår på mig.» Ryttarne ville ej tro på hvad han sade, utan redo in i skogen; där funno de jättarne simmande i sitt blod, och rundt omkring lågo de uppryckta träden.

Den lille skräddaren begärde den utlofvade belöningen af konungen, men denne ångrade sitt löfte och han grubblade åter öfver huru han skulle bli af med hjälten. »Innan du erhåller min dotter och halfva riket», sade han till honom, »måste du utföra ännu en hjältedat. I skogen löper en enhörning, som gör stor skada, honom måste du först fånga.» — »För en enhörning är jag ännu mindre rädd än för två jättar; sju i ett tag, det är min sak.» Han tog med sig ett rep och en yxa, gick ut i skogen och befallde åter dem, som fått tillsägelse att följa honom, att vänta utanför. Han behöfde ej vänta länge, enhörningen kom snart fram och sprang rakt emot skräddaren, som om han ville utan krus äta upp honom. »Sakta, sakta», sade han, »så fort går det icke!» Skräddaren väntade, tills djuret var honom alldeles nära, sedan sprang han behändigt bakom ett träd. Enhörningen rände med all kraft mot trädet och borrade sitt horn så fast i stammen, att han ej hade styrka att rycka ut det, och så var han fången. »Nu har jag fågeln», sade skräddaren, kom fram bakom trädet, lade först repet om enhörningens hals, högg sedan hornet från trädet med yxan, och då allt var i ordning, förde han bort djuret och aflämnade det till konungen.

Konungen ville ännu ej utbetala den lofvade belöningen och framställde en tredje fordran. Skräddaren skulle före bröllopet först fånga åt honom ett vildsvin, som gjorde stor skada i skogen; jägarne skulle hjälpa honom. »Gärna», sade skräddaren, »det är en barnlek.» Jägarne tog han ej med sig in i skogen, och det voro de mycket belåtna med, ty vildsvinet hade redan flera gånger tagit emot dem så, att de ej hade någon lust att jaga det. Då vildsvinet fick se jägaren, sprang det med skummande gap och gnisslande tänder emot honom och ville kasta omkull honom; men den lättfotade hjälten sprang in i ett kapell, som låg i närheten, och så genast upp till fönstret och ut därigenom i ett språng. Svinet hade sprungit efter honom, men han skyndade yttre vägen och slog igen dörren efter det, och djuret, som var mycket för tungt och klumpigt för att kunna hoppa ut genom fönstret, var nu fånget. Den lille skräddaren ropade fram jägarne, så att de med egna ögon skulle få se fången; men hjälten begaf sig till konungen, som nu, antingen han ville eller icke, måste hålla sitt löfte och ge honom sin dotter och halfva konungariket. Hade han vetat, att det ej var någon krigshjälte, utan en skräddare, som stod framför honom, hade det gått honom ännu mera till sinnes. Bröllopet firades således med stor prakt och liten glädje, och skräddaren gjordes till konung.

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

Efter någon tid hörde den unga drottningen om natten, huru hennes gemål talade i sömnen: »Pojke, sy tröjan och lappa byxorna, annars skall jag slå dig om öronen med alnen.» Då märkte hon i hvilken gränd den unge herrn var född, klagade morgonen därpå sin sorg för fadern och bad, att han skulle befria henne ifrån mannen, som ej var någonting annat än en skräddare. Konungen intalade henne tröst och sade: »Låt nästa natt din sängkammardörr stå öppen, mina tjänare skola stå utanför och, då han har somnat, gå in, binda honom och bära honom ombord på ett skepp, som skall föra honom ut i vida världen.» Den unga drottningen var belåten därmed, men konungens vapendragare, som hade hört allt, var den unge herrn bevågen och omtalade hela anslaget för honom. »Den saken vill jag sätta p för», sade den lille skräddaren. Om kvällen gick han till sängs med sin gemål vid vanlig tid; då hon trodde, att han hade somnat, steg hon upp, öppnade dörren och lade sig igen. Den lille skräddaren, som endast låtsades sofva, började ropa med hög röst: »Pojke, sy tröjan och lappa byxorna, annars skall jag slå dig om öronen med alnen! Jag har slagit sju i ett tag, dödat två jättar, fört bort en enhörning och fångat ett vildsvin, skulle jag vara rädd för dem, som stå utanför dörren?» Då dessa hörde skräddaren tala så, grepos de af en stor förskräckelse. De sprungo, som om den vilda jakten vore efter dem, och ingen vågade sig på honom mera. Alltså var och förblef den lille skräddaren konung i hela sitt lif.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Den åldrade modern

Stjärnpengarna

Hamelns barn (Råttfångaren)

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys