Livets varaktighet - Saga av Bröderna Grimm

När Gud hade skapat världen och skulle bestämma längden på varje varelse’s liv, kom åsnan och frågade: ”Herre, hur länge ska jag leva?”

”Trettio år”, svarade Gud, ”gör det dig nöjd?”

”Åh, Herre”, svarade åsnan, ”det är lång tid. Tänk på min plågsamma tillvaro! Att bära tunga bördor från morgon till kväll, att släpa sädesäckar till kvarnen, så att andra kan äta bröd, för att bli uppmuntrade och uppfriskade med ingenting annat än slag och sparkar. Befria mig från en del av denna långa tid.”

Då förbarmade sig Gud över honom och befriade honom från arton år. Åsnan gick tröstad därifrån, och hunden dök upp. ”Hur länge vill du leva?” frågade Gud honom. „Trettio år är för mycket för åsnan, men du skall få vara nöjd med det.“

”Herre”, svarade hunden, ”är det din vilja? Tänk på hur jag måste springa, mina fötter kommer aldrig att hålla ut så länge, och när jag en gång har förlorat min röst för att skälla och mina tänder för att bita, vad finns då kvar för mig att göra annat än att springa från ett hörn till ett annat och morra?”

Gud såg att han hade rätt och befriade honom från tolv års liv. Sedan kom apan. ”Vill du verkligen leva trettio år frivilligt?” sade Herren till honom. ”Du behöver inte arbeta som åsnan och hunden måste göra, utan du kommer alltid att ha roligt.”

”Åh! Herre”, svarade han, ”det kan verka som om det vore fallet, men det är helt annorlunda. När det regnar gröt har jag ingen sked. Jag ska alltid spela glada spratt och grimasera som får folk att skratta, och om de ger mig ett äpple och jag biter i det, då blir det surt! Hur ofta döljer sig inte sorgen bakom glädjen! Jag kommer aldrig att kunna hålla ut i trettio år.” Gud var nådig och tog bort tio.

Till slut dök mannen upp, glad, frisk och pigg, och bad Gud att bestämma hans tid för honom. ”Trettio år skall du leva”, sade Herren. ”Är det tillräckligt för dig?”

”Vilken kort tid”, ropade mannen, ”när jag har byggt mitt hus och min eld brinner på min egen härd; när jag har planterat träd som blommar och bär frukt, och bara tänker njuta av mitt liv, då ska jag dö! O Herre, förläng min tid.”

”Jag ska lägga till åsnans arton år”, sade Gud. ”Det räcker inte”, svarade mannen.

”Du skall också få hundens tolv år.” ”Fortfarande för lite!” ”Nåväl”, sa Gud, ”ska jag ge dig apans tio år också, men fler skall du inte få.” Mannen gick sin väg, men var inte nöjd.

Så lever människan sjuttio år. De första trettio är hennes mänskliga år, som snart är förbi; sedan är hon frisk, glad, arbetar med nöje och är glad över sitt liv. Sedan följer åsnans arton år, då den ena bördan efter den andra läggs på henne, hon måste bära säden som föder andra, och slag och sparkar är belöningen för hennes trogna tjänst. Sedan kommer hundens tolv år, då hon ligger i hörnet och morrar och inte längre har några tänder att bita med, och när denna tid är över är apans tio år slut. Då är människan svag och dum, gör dumma saker och blir barnens skämt.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys