Gamle Sultanen - Saga av Bröderna Grimm

En bonde hade en gång en trogen hund som hette Sultan, som hade blivit gammal och förlorat alla sina tänder, så att han inte längre kunde hålla fast någonting. En dag stod bonden med sin fru framför husdörren och sa: „I morgon tänker jag skjuta gamle Sultan, han är inte längre till någon nytta.“

Hans hustru, som tyckte medlidande med det trogna odjuret, svarade: ”Han har tjänat oss så länge och varit så trogen att vi mycket väl kan ge honom hans uppehälle.”

”Äh! vadå?” sa mannen. ”Du är inte särskilt skarp. Han har inte en tand kvar i munnen, och ingen tjuv är rädd för honom; nu får han ge sig av. Om han har tjänat oss har han fått god mat för det.”

Den stackars hunden, som låg utsträckt i solen inte långt borta, hade hört allt och var ledsen över att morgondagen skulle bli hans sista dag. Han hade en god vän, vargen, och han smög sig ut till honom i skogen på kvällen och klagade över det öde som väntade honom. ”Hör nu, skvaller”, sa vargen, ”var vid gott mod, jag ska hjälpa dig ur din oro. Jag har tänkt på något. Imorgon, tidigt på bitti, går din husbonde med sin hustru för att slå hö, och de tar med sig sitt lilla barn, för ingen kommer att lämnas kvar i huset. De brukar, under arbetstid, lägga barnet under häcken i skuggan; du lägger dig där också, precis som om du ville vakta det. Sedan kommer jag ut ur skogen och bär bort barnet. Du måste rusa snabbt efter mig, som om du skulle ta det från mig igen. Jag ska låta det falla, och du ska ta tillbaka det till dess föräldrar, som kommer att tro att du har räddat det och kommer att vara alltför tacksamma för att göra dig något ont; tvärtom kommer du att vara i hög gunst, och de kommer aldrig att låta dig sakna något igen.”

Planen behagade hunden, och den genomfördes precis som den var planerad. Fadern skrek när han såg vargen springa över fältet med sitt barn, men när den gamle sultanen kom tillbaka blev han full av glädje, klappade honom och sa: „Inte ett hårstrå på dig ska skadas, du ska äta mitt bröd fritt så länge du lever.“

Och till sin fru sade han: ”Gå genast hem och gör lite bröd till gamle sultanen som han inte behöver bita i, och ta fram kudden ur min säng, så ska jag ge honom den att ligga på.”

Hädanefter hade den gamle sultanen det så bra som han kunde önska sig.

Strax därefter besökte vargen honom och var glad över att allt hade gått så bra. ”Men, skvaller”, sa han, ”ni kommer bara att blinka om jag, när jag får chansen, stjäl ett av er herres feta får.”

”Räkna inte med det”, svarade hunden; ”jag ska förbli trogen min husse; jag kan inte gå med på det.”

Vargen, som trodde att detta inte kunde sägas på allvar, kom smygande omkring i natten och skulle ta bort fåren. Men bonden, för vilken den trogne sultanen hade berättat om vargens plan, fångade honom och putsade hans hud ordentligt med slagan. Vargen var tvungen att packa iväg, men han ropade till hunden: „Vänta lite, din skurk, du ska få betala för detta.“

Nästa morgon skickade vargen iväg vildsvinet för att utmana hunden att komma ut i skogen så att de kunde avgöra saken. Den gamle sultanen kunde inte hitta någon annan som kunde stå vid hans sida än en katt med bara tre ben, och när de gick ut tillsammans haltade den stackars katten framåt, och sträckte samtidigt ut svansen i luften av smärta.

Vargen och hans vän var redan på plats, utsedd, men när de såg sin fiende komma trodde de att han hade med sig en sabel, för de misstog kattens utsträckta svans för en. Och när det stackars odjuret hoppade upp på sina tre ben, kunde de bara tänka varje gång att det plockade upp en sten att kasta på dem. Så de blev båda rädda; vildsvinet kröp in i underskogen och vargen hoppade upp i ett träd.

Hunden och katten, när de kom fram, förundrade sig över att ingen fanns att se. Vildsvinet hade dock inte kunnat gömma sig helt och hållet, och ett av dess öron syntes fortfarande. Medan katten tittade noga omkring, rörde vildsvinet på örat; katten, som trodde att det var en mus som rörde sig där, hoppade upp på det och bet det hårt.

Vildsvinet gav ifrån sig ett förskräckligt ljud och sprang iväg och ropade: ”Den skyldige är uppe i trädet.” Hunden och katten tittade upp och såg vargen, som skämdes över att ha visat sig så blyg, och blev vän med hunden.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys