Tummeliten - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en fattig bonde, som om kvällen satt vid spiseln och rörde om i elden, och hustrun satt och spann. Då sade han: »Så ledsamt det är, att vi ej ha några barn! Hos oss är så tyst, och i andra hus går det så högljudt och muntert till.» — »Ja», svarade hustrun och suckade, »om det också bara vore ett enda, och om det vore aldrig så litet, inte större än tummen, så skulle jag ändå vara nöjd; vi skulle ändå hålla hjärtligt af det.» Nu begaf det sig att hustrun blef sjuklig och efter sju månader födde hon ett barn, som visserligen var välskapadt till alla lemmar, men ej längre än en tumme. Då sade de: »Det är som vi ha önskat det, och det skall bli vårt kära barn», och kallade det efter dess gestalt Tummeliten. De läto det ej sakna föda, men barnet blef ej större, utan fortfor att vara sådant det varit från första stund; men det hade kloka ögon och visade sig snart vara en förståndig och händig liten varelse, för hvilken allt hvad han företog sig lyckades.

Bonden beredde sig en dag att gå till skogen och hugga ved; då sade han för sig själf: »Jag önskar, att jag hade någon, som kunde komma efter mig med vagnen.» — »Far», ropade Tummeliten, »vagnen skall jag nog komma med, lita på det, den skall vara i skogen på bestämd tid.» Då skrattade mannen och sade: »Huru skulle det gå till? Du är mycket för liten för att leda hästen vid tygeln.» — »Det gör ingenting, far, om bara mor vill spänna för, så sätter jag mig i hästens öra och ropar till honom huru han skall gå.» — »Nåja», svarade fadern, »vi kunna ju försöka en gång.» Då tiden var inne, spände modern för och satte Tummeliten i hästens öra, och sedan ropade den lille huru hästen skulle gå: »Häjsann! Raska på nu!» Han gick mycket ordentligt, som om en riktig mästerkusk kört honom, och vagnen for rätta vägen till skogen. Det begaf sig, att just då han vek om en krökning och den lille ropade: »Häjsann!» kommo två främmande män gående. »Hvad kan det vara, månntro?» sade den ene. »Där far en vagn och en körsven ropar till hästen, men synes icke.» — »Det kan aldrig hänga rätt ihop», sade den andre, »vi skola följa efter kärran och se hvar den håller.» Men vagnen for rakt in i skogen och fram till det ställe, där veden höggs. Då Tummeliten fick se sin far, ropade han till honom: »Ser du, far, här är jag med vagnen, lyft nu ned mig.» Fadern fattade i hästens betsel med vänstra handen och lyfte med den högra ned sin lille son ur hans öra, hvarpå Tummeliten helt glad satte sig ned på ett halmstrå.

Då de bägge främmande männen fingo se honom, blefvo de så förvånade, att de ej visste hvad de skulle säga. Då tog den ene den andre afsides och sade: »Hör på, den lille karlen kunde göra vår lycka, om vi i en stor stad visade honom för pängar; vi vilja köpa honom.» De gingo till bonden och sade: »Låt oss få köpa den lille karlen, han skall få det bra hos oss.» — »Nej», svarade fadern, »han är mitt hjärtas älskling och är ej till salu för allt guld i världen.» Men då Tummeliten hörde dem tala om handeln, klättrade han upp för ett veck på faderns rock, ställde sig på hans axel och hviskade honom i örat: »Far, lämna ut mig, jag skall nog komma tillbaka.» Då lämnade fadern bort honom för en rund summa pänningar. »Hvar vill du sitta?» sade de till honom. »Ack jo, sätt mig på ert hattbrätte, så kan jag spatsera af och an och betrakta omgifningarne; jag faller inte ner.» De gjorde honom till viljes, och då Tummeliten hade tagit afsked af sin far, begåfvo de sig bort med honom.

Så gingo de ända till skymningen, då sade den lille: »Lyft ned mig, det är nödvändigt.» — »Nej, stanna du kvar där uppe», sade mannen, på hvars hufvud han satt, »jag tar inte illa upp, fåglarne släppa ofta ned åtskilligt på min hatt.» — »Nej», sade Tummeliten, »jag vet nog hvad som passar sig; lyft ned mig genast.» Mannen tog af sig hatten och satte den lille på en åker vid vägen; här sprang och kröp han omkring litet mellan jordkokorna, sedan gled han plötsligt ned i ett råtthål, som han hade sökt ut åt sig. »God kväll, mina herrar, gå nu hem utan mig!» ropade han till dem och skrattade ut dem. De sprungo fram och stucko med käppar in i råtthålet, men det var förspilld möda; Tummeliten kröp allt längre in, och som det snart blef alldeles mörkt, måste de med förargelse och tom pung vandra hem igen.

Då Tummeliten märkte, att de voro borta, kröp han åter fram ur den underjordiska gången. »Det är farligt att gå på åkern i mörkret», sade han. »Huru lätt bryter man ej armar och ben af sig!» Lyckligtvis träffade han på ett tomt snäckhus. »Gudskelof», sade han, »här kan jag tryggt tillbringa natten», och kröp in däri. Just då han skulle till att somna, hörde han två män gå förbi. Den ene af dem sade: »Huru skola vi bära oss åt för att komma åt den rike kyrkoherdens guld och silfver?» — »Det kan jag säga dig», ropade Tummeliten. »Hvad var det?» sade den ene tjufven förskräckt. »Jag hörde någon tala.» De stannade och lyssnade; då sade Tummeliten åter: »Ta mig med, så skall jag hjälpa er.» — »Hvar är du då?» — »Sök på marken och lägg märke till hvarifrån rösten kommer», svarade han. Då funno tjufvarne honom ändtligen och lyfte upp honom. »Du lille skälm, hur skall du kunna hjälpa oss?» sade de. »Jo», svarade han, »jag kryper mellan järnstängerna in i kyrkoherdens rum och langar ut till er hvad ni vill ha.» — »Välan», sade de, »vi vilja se hvad du förmår.»

Då de kommo till prästgården, kröp Tummeliten in i rummet, men skrek genast allt hvad han orkade: »Vill ni ha allt hvad som finns här?» Tjufvarne blefvo förskräckta och sade: »Men så tala då sakta, så att ingen vaknar.» Men Tummeliten låtsade som om han ej hade förstått dem och ropade ånyo: »Hur vill ni? Vill ni ha allt hvad som finns här?» Det hörde köksan, som sof i rummet bredvid, satte sig upp i bädden och lyssnade. Men tjufvarne hade af förskräckelse sprungit ett stycke tillbaka; slutligen fattade de åter mod och tänkte: »Den lille skälmen vill drifva gyckel med oss.» De kommo tillbaka och hviskade till honom: »Håll dig allvarsam nu och räck ut någonting till oss.» Då skrek Tummeliten ännu en gång så högt han kunde: »Jag skall ge er alltihop, håll bara fram händerna.»

Det hörde den lyssnande pigan mycket tydligt, hoppade ur sängen och trefvade sig in genom dörren. Tjufvarne packade sig af och sprungo som den vilda jakten varit efter dem; men då pigan ej märkte någonting, gick hon och tände på ett ljus. När hon kom in därmed, smög sig Tummeliten ut i ladan, utan att bli sedd; men sedan pigan letat i alla vrår och ej funnit någonting, lade hon sig slutligen igen och trodde, att hon hade drömt med öppna ögon och öron.

Tummeliten hade klättrat omkring i höt och hittat en bekväm plats att sofva på; där ville han hvila ut, tills det blef dager, och sedan gå hem igen till sina föräldrar. Men han fick upplefva helt andra öden. Ja, man har mycket elände och pröfningar att genomgå här i lifvet! Då dagen grydde, steg pigan upp för att ge kreaturen foder. Det första hon gjorde var att gå in i ladan, där hon tog ett fång hö, och just det, hvari den stackars Tummeliten låg och sof. Men han sof så tungt, att han ej märkte det och ej vaknade förr än han befann sig i munnen på kon, som hade nafsat till sig honom med höt. »Ack», utropade han, »huru har jag kommit i valkkvarnen?» Men han märkte nu hvar han var. Nu gällde det att passa på, så att han ej kom mellan tänderna och blef sönderkrossad, och sedan måste han ändå följa med ned i magen. »I den här stugan ha de glömt bort fönsterna», sade han, »ingen sol skiner in, och ingen kommer med ljus.» Öfver hufvud taget tyckte han illa om sitt kvarter, och det värsta var, att det alltjämt kom nytt hö in genom dörren, och utrymmet blef allt mindre och mindre. Då ropade han slutligen i sin ångest så högt han kunde: »Ge mig inte mera foder, ge mig inte mera foder!» Pigan höll just på att mjölka kon, och då hon hörde någon tala, utan att se någon, och det var samma röst, som hon äfven hade hört om natten, blef hon så förskräckt, att hon trillade af pallen och spillde ut mjölken. Hon sprang så fort hon kunde till sin husbonde och ropade: »Käre herr kyrkoherden, kon har talat!» — »Du är förryckt», sade prästen, men gick dock själf ut i ladugården för att se efter huru det hängde ihop. Men knappast hade han satt foten öfver tröskeln, förr än Tummeliten ånyo ropade: »Ge mig inte mera foder, ge mig inte mera foder!» Då blef kyrkoherden själf förskräckt, trodde, att en ond ande farit i kon och befallde att hon skulle dödas. Hon blef slaktad, men magen, hvari Tummeliten låg, kastades på dynghögen. Tummeliten hade mycken möda att arbeta sig ut, men lyckades slutligen få litet utrymme, men just då han ville sträcka ut hufvudet, kom en ny olycka. En hungrig varg kom springande och slukade hela magen i ett tag. Tummeliten förlorade ej modet. »Kanske låter vargen tala med sig», tänkte han och ropade till honom ur magen: »Kära varg, jag vet hvar du skall kunna få dig ett godt mål.» — »Hvar är det?» sade vargen. »I det och det huset, där skall du krypa in genom afloppsrännan, och där finner du kakor, fläsk och korf, så mycket du vill äta», och så beskref han noga sin fars hus för honom.

Vargen lät ej säga sig detta två gånger; han trängde sig om natten in genom afloppsröret och höll kalas af hjärtans lust i skafferiet. Då han hade ätit sig mätt, ville han åter bort, men han hade blifvit så tjock, att han ej kunde komma ut samma väg. Därpå hade Tummeliten räknat och började nu att i vargens kropp föra ett förfärligt oväsen, larmade och skrek allt hvad han förmådde. »Vill du vara stilla», sade vargen, »du väcker upp folket.» — »Än sedan?» svarade den lille, »du har ätit dig mätt, jag vill också muntra mig», och började ånyo skrika af alla krafter. Däraf vaknade slutligen hans föräldrar, sprungo till skafferiet och tittade in genom en springa. Då de sågo, att en varg huserade där inne, sprungo de därifrån, och mannen hämtade yxan och hustrun lien. »Gå bakefter mig», sade mannen, då de kommo in i rummet. »Om jag ger honom ett slag och han ej dör däraf, måste du hugga in på honom och skära sönder hans kropp.» Då hörde Tummeliten sin fars röst och ropade: »Kära far, jag är här, jag ligger gömd i vargens mage.» Fadern sade full af glädje: »Gudskelof, vårt kära barn är återfunnet», och befallde hustrun att lägga bort lien, så att Tummeliten ej skulle bli skadad. Därefter höjde han yxan och slog vargen ett sådant slag i hufvudet, att han störtade ned död; sedan togo de rätt på knif och sax, skuro upp kroppen på honom och togo fram den lille. »Ack», sade fadern, »hvilken sorg vi ha utstått för dig!» — »Ja, far, jag har varit vida omkring i världen; gudskelof att jag åter kan få andas frisk luft.» — »Hvar har du då varit allt?» — »Ack, far, jag har varit i ett råtthål, i en kos våmm och i en vargs mage; nu stannar jag hos er.» — »Och vi sälja dig ej mer för alla världens rikedomar», sade föräldrarne och kysste och smekte sin käre Tummeliten. De gåfvo honom att äta och dricka och läto göra honom nya kläder, ty de, han hade på sig, hade blifvit fördärfvade under resan.

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Hamelns barn (Råttfångaren)

Räven och gässen

Den åldrade modern

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys