Tummetott ute på vandring - Saga av Bröderna Grimm

En skräddare hade en son, som hade råkat bli mycket liten och ej var större än en tumme; därför hette han också Tummetott. Men han hade mod i kroppen och sade till sin far: »Far, jag skall och måste ut i världen.» — »Rätt så, min son», sade fadern, tog en lång stoppnål och gjorde på ljuset en knapp af lack därpå, »här har du en värja med dig på vägen.» Nu ville den lille skräddaresonen ännu en gång äta tillsammans med de sina och sprang ut i köket för att se efter hvad kära mor hade kokat för godt nu på sistone. Det var nyss färdigt och fatet stod på spiseln. Då sade han: »Mor, hvad få vi för mat i dag?» — »Se efter själf», sade modern. Då hoppade Tummetott upp på spiseln och tittade ned i fatet, men som han sträckte ut halsen för långt, fattade ångan från maten i honom och hvirflade upp med honom genom skorstenen. En stund red han omkring i luften på röken, tills han slutligen åter sjönk ned på marken. Nu var den lille skräddaren där ute i vida världen, drog omkring, fick äfven arbete hos en mästare, men maten var honom ej god nog. »Mästarefru», sade Tummetott, »om ni inte ger oss bättre mat, så går jag och skrifver i morgon bittida med krita på er dörr: ‚För mycket potatis, för litet fläsk, adjö, herr potatiskung.’» — »Hvad säger du, din stackare?» sade mästarefrun, blef ond, tog en klädeslapp och ville slå efter honom, men den lille skräddaren kröp behändigt under fingerborgen, tittade fram under den och räckte ut tungan åt mästarefrun. Hon lyfte upp fingerborgen och ville ta honom, men lille Tummetott hoppade in bland lapparne, och medan mästarefrun kastade omkring lapparne och sökte efter honom, gömde han sig i bordspringan. »Hi, hi, mästarefru!» ropade han och stack upp hufvudet, och när hon ville slå till, hoppade han ned i bordslådan. Men slutligen fick hon honom fast och körde honom ur huset.

Den lille skräddaren vandrade framåt och kom till en stor skog, där mötte han en hop röfvare, som gingo för att stjäla i konungens skattkammare. Då de fingo se skräddaren, tänkte de: »En sådan liten karl kan krypa genom ett nyckelhål och tjäna oss till dyrk.» — »Hallo», ropade en af dem, »du jätte Goliath där, vill du gå med till skattkammaren? Du kan smyga dig in och kasta ut guldet.» Tummetott betänkte sig, slutligen sade han ja och gick med till skattkammaren. Där granskade han dörrarne uppifrån och ned om där ej var någon springa. Det dröjde ej länge förr än han fann en, som var så bred, att han kunde krypa in genom den. Han ville äfven genast göra detta, men en af de båda skildtvakterna, som stodo utanför dörren, märkte honom och sade till den andre: »Hvad kryper där för en ful spindel? Jag skall trampa ihjäl honom.» — »Låt det stackars djuret gå», sade den andre, »han har ju ej gjort dig någonting.» Nu kom Tummetott genom springan lyckligt in i skattkammaren, öppnade fönstret, under hvilket röfvarena stodo, och kastade den ena dalern efter den andra ut till dem. Då den lille skräddaren var som bäst i farten med sitt arbete, hörde han, att konungen kom för att bese sin skattkammare, och gömde sig skyndsamt. Konungen märkte att många klingande dalrar fattades, men kunde ej förstå hvem som hade stulit dem, då lås och rigel voro i godt stånd och allt tycktes vara väl förvaradt. Då gick han bort igen och sade till de båda vakterna: »Gif akt, det är någon, som vill åt pänningarne.» Då nu Tummetott ånyo började med sitt arbete, hörde de guldet röra sig och klinga där inne, klipp klapp, klipp klapp. De sprungo genast in och ville gripa tjufven. Men den lille skräddaren, som hörde dem komma, var ännu raskare i vändningarne, han sprang in i ett hörn och hvälfde en daler öfver sig, så att ingenting af honom syntes; därvid gycklade han till på köpet med vakten och ropade: »Här är jag.» Vakterna sprungo dit, men då de hunno fram, hade han redan sprungit till ett annat hörn och gömt sig under en annan daler och ropade: »Holla, här är jag.» Vakterna rusade dit, men Tummetott var redan i ett tredje hörn och ropade: »Holla, här är jag.» Och så dref han gyckel med dem och narrade dem så länge att springa omkring i skattkammaren, tills de voro trötta och gingo därifrån. Nu kastade han efter hand ut alla dalrarne; den sista slungade han af all makt, hoppade sedan själf upp därpå och flög ut genom fönstret på den. Röfvarena höllo långa loftal om honom. »Du är en stor hjälte», sade de, »vill du bli vår anförare?» Men Tummetott betackade sig och sade, att först ville han se sig om i världen. De delade nu bytet, men den lille skräddaren begärde blott ett öre, emedan han ej orkade bära mera.

Därpå spände han åter sin värja om lifvet, tog farväl af röfvarena och begaf sig på väg. Han fick arbete hos flere mästare, men de föllo honom ej på läppen; slutligen tog han tjänst som husdräng på en gästgifvaregård. Men pigorna kunde ej tåla honom, ty utan att de kunde se honom, såg han allt hvad de gjorde i hemlighet och omtalade för herrskapet hvad de hade tagit från faten och ur källaren. Då sade de: »Vänta, det skall du allt få betala», och kommo öfverens om att spela honom ett spratt. Då en af pigorna snart därefter slog gräs i trädgården och såg Tummetott springa omkring där och klättra upp- och nedför plantorna, räfsade hon upp honom tillsammans med höt, band alltsammans till en stor bundt och kastade den för korna. Bland dem var en stor svart, som slukade honom, utan att göra honom något illa. Men nere i hennes mage trifdes han mycket illa, ty där var alldeles mörkt och brann intet ljus. Då kon mjölkades, ropade han:

»Trip trap trull, är ej stäfvan snart full?»

Men som mjölken skvalade, var det ingen som hörde honom. Om en stund kom gästgifvaren ut i ladugården och sade: »I morgon skall den där kon slaktas.» Då blef Tummetott så rädd, att han ropade med hög röst: »Släpp mig ut först, jag sitter ju här inne.» Herrn hörde det visserligen, men han urskilde ej hvarifrån rösten kom. »Hvar är du?» frågade han. »I den svarta», svarade Tummetott, men herrn förstod ej hvad det skulle betyda och gick därifrån.

Följande morgon blef kon slaktad. Lyckligtvis träffade intet hugg Tummetott, under det hon höggs och skars sönder, men han kom med bland korfköttet. Då nu korfmakaren kom fram och började sitt arbete, ropade han allt hvad han orkade: »Hacka inte för djupt, hacka inte för djupt, jag är ju här under!» Men för hackknifvarnes larm hörde ingen människa det. Nu var den stackars Tummetott i nöd, men nöden lär en springa, och där sprang han nu så vigt mellan hackknifvarne, att ingen af dem rörde honom och han kom helskinnad därifrån. Men springa därifrån kunde han ej; det fanns ingen annan råd än att han måste låta stoppa sig i en blodkorf tillsammans med fläsktärningarne. Där var kvarteret litet trångt, och till på köpet blef han upphängd i skorstenen till rökning, och där blef tiden honom förskräckligt lång. Ändtligen fram på vintern blef han nedtagen, emedan korfven skulle sättas för en gäst. Då nu fru värdinnan skar korfven i skifvor, tog han sig i akt att ej sticka fram hufvudet för långt, så att han ej skulle få halsen afskuren; till sist yppade sig ett lämpligt tillfälle för honom, han stack ut hufvudet och hoppade ner.

Men i det hus, där man behandlat honom så illa, ville den lille skräddaren ej stanna längre, utan begaf sig genast åter ut på vandring. Men hans frihet varade ej länge. På öppna fältet kom han i vägen för en räf, som i tankarne nafsade honom åt sig. »Ack, herr räf», ropade den lille skräddaren, »det är ju jag, som sitter i er hals; släpp mig lös.» — »Du har rätt», svarade räfven, »du mättar så godt som ingenting; lofvar du mig hönorna i din fars gård, så skall jag släppa dig lös.» — »Hjärtans gärna», svarade Tummetott, »du skall få alla hönorna, det lofvar jag dig.» Då släppte räfven honom åter lös och bar honom själf hem. Då fadern återsåg sin lille son, gaf han gärna räfven alla hönor han hade. »För det skall du också få en ganska vacker pänningsumma, som jag har med mig hem», sade Tummetott och räckte honom öret, som han hade förtjänat på sina vandringar.

»Men hvarför fick räfven äta upp de stackars pullorna?» — »Ah, du lille tok, din far måtte väl hålla sitt barn mera kärt än hönorna på sin gård.»

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Hamelns barn (Råttfångaren)

Söt gröt

Bonden och djävulen

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys