Lästid: 9 min
Mats var lat, och fast han ej hade annat att göra än att hvarje dag drifva sin get ut på bete, så suckade han likväl, när han kom hem om kvällarne. »Det är sannerligen en tung börda», sade han, »och ett mödosamt arbete att drifva en sådan get ut på fältet år ut och år in ända till sent på hösten. Om man ändå kunde få lägga sig att sofva! Men nej, man måste ha ögonen med sig och passa på, att den inte gör skada på de unga träden eller springer genom häckarne eller löper bort. Hur skall man kunna få komma i ro och njuta af lifvet?» Han satte sig ned, samlade sina tankar och öfverlade, huru han skulle bli kvitt denna börda. Länge tänkte han förgäfves, men plötsligt föll det som fjäll från hans ögon. »Nu vet jag hvad jag gör!» utbrast han. »Jag gifter mig med tjocka Trina, hon har också en get, och då kan hon ju ta min med sig, så behöfver jag inte pinas längre.»

Mats reste sig alltså upp, satte sina trötta lemmar i rörelse och gick tvärt öfver gatan, ty längre väg hade han ej att gå, öfver till tjocka Trinas föräldrar och anhöll om den arbetsamma och dygdiga dotterns hand. Föräldrarne betänkte sig ej länge, utan gåfvo genast sitt samtycke. »Lika barn leka bäst», menade de. Tjocka Trina blef Mats’ hustru och dref de bägge getterna ut på bete. Mats hade nu goddagar och behöfde ej hvila sig efter annat än sin egen lättja. Någon enda gång gick han ut och vallade med henne och sade: »Det är bara för att hvilan skall smaka så mycket bättre efteråt, annars kanske man alldeles tappar smaken för den.»
Men tjocka Trina var ej mindre lat. »Käre Mats», sade hon en dag, »hvarför ska’ vi i onödan förbittra vårt lif och förnöta vår bästa ungdomstid med att släpa och träla? Vore det inte bättre, om vi gåfve vår granne getterna, som hvar morgon störa oss i vår goda sömn med sitt bräkande? Han kunde ge oss en bikupa för dem; den kunde vi sätta bakom huset i solskenet och ej vidare bry oss om den. Bina behöfver man hvarken vakta eller föra ut på bete; de flyga ut och komma hem af sig själfva och samla honung, utan att man har det minsta besvär däraf.» — »Du har talat som en förståndig hustru», sade Mats, »det förslaget skola vi genast utföra; dessutom smakar honungen bättre och är mera närande än getmjölken, och den kan också förvaras längre.»
Grannen gaf dem gärna en bikupa för de båda getterna. Bina flögo outtröttligt ut och in från tidigt på morgonen till sent på aftonen och fyllde kupan med den skönaste honung, så att Mats om hösten fick en hel kruka full. De satte krukan på ett bräde, som var fastsatt vid väggen i deras sofrum, och som de voro rädda för att den skulle bli dem frånstulen eller att råttorna skulle göra skada på den, hämtade Trina en lång hasselkäpp och lade den bredvid sig i sängen, så att hon kunde nå den med handen och köra bort objudna gäster, utan att behöfva stiga upp.
Late Mats gick ej gärna ur sängen före middagen. »Ju förr man stiger upp, desto mera äter man», sade han. En morgon, då han ännu låg i sängen, fast det var stora ljusa dagen, sade han till sin hustru: »Fruntimmerna tycka om det, som är sött, och du snaskar af honungen; innan du alldeles hinner äta upp den, är det bäst att vi byta bort den mot en gås och en gåskarl.» — »Ja, men inte förr än vi ha fått ett litet barn, som kan vakta dem», sade Trina. »Kanske jag skulle ha besvär med gåsungarne och nöta ut mina krafter onödigtvis?» — »Tror du, att pojken skulle vilja vakta gäss?» sade Mats. »Nu för tiden vilja barnen aldrig lyda; de göra hvad de själfva vilja, ty de inbilla sig vara klokare än föräldrarne, alldeles som drängen, som skulle söka kon och jagade efter trastarne.» — »Åh», svarade Trina, »om han inte gör som jag säger, skall det bekomma honom illa. Jag tar då en käpp och pryglar honom, så länge jag orkar. Så här, Mats» — sade hon i sin ifver och tog käppen, som hon skulle använda till att jaga bort råttorna — »så här skulle jag slå honom!» Hon slog till, men träffade olyckligtvis honungskrukan, som stod öfver sängen. Krukan gick i tusen bitar, och den sköna honungen rann utåt golfvet. »Där ligger både gåsen och gåskarlen», sade Mats, »nu behöfver man inte vakta dem. Men det var en lycka, att jag inte fick krukan i hufvudet; vi ha all anledning att vara nöjda med vårt öde.» Och då han ännu såg litet honung på en af skärfvorna, sträckte han ut sig efter den och sade helt belåten: »Låt oss nu hålla kalas på kvarlefvorna och sedan hvila oss litet efter förskräckelsen; hvad gör det, om vi stiga upp litet senare än vanligt? Dagen är lång nog ändå.» — »Ja», svarade Trina, »man kommer alltid tids nog. Har du hört historien om snigeln? Den var en gång bjuden på bröllop och begaf sig på väg, men kom ej fram förr än till barndopet. Utanför huset snafvade den öfver gärdesgården och sade: »Fort och väl trifs inte ihop.»

Information för vetenskaplig analys
Nyckeltal | Värde |
|---|---|
| Aarne-Thompson-Uther-index | ATU Typ 1430 |
| Översättningar | EN, ZH, ES, FR, RU, CZ, PT, JA, DE, VI, TR, IT, PL, NL, HU, DA, FI, BG, ET, SK, SR, LT |
| Läsbarhetsindex enligt Björnsson | 30,2 |
| Antal tecken | 4.770 |
| Antal bokstäver | 3.701 |
| Antal meningar | 47 |
| Antal ord | 883 |
| Genomsnittligt antal ord per mening | 18,79 |
| Ord med fler än 6 bokstäver | 101 |
| Andel långa ord | 11,4% |
| Typ-token-kvot (TTR) | 0,453 |
| Glidande medelvärde för typ-token-kvot (MATTR) | 0,870 |
| Mått på textuell lexikal mångfald (MTLD) | 156,0 |
| Hapax legomena | 273 |
| Genomsnittlig ordlängd | 4,19 |
| Median för meningslängd | 14,5 |
| 90:e percentilen för meningslängd | 32,0 |
| Andel direkt tal | 54,8% |
| Meningskomplexitet | 1,62 |
| Konnektorer | 0 |
| Referentiell kohesion | 0,013 |
| Kandidater för figurer/namn | Mats (8), Trina (7) |
| Samförekomstnätverk för figurer | Mats - Trina (1) |
| Motiv-/taggkandidater | Bröderna Grimm |















