Mäster Syl - Saga av Bröderna Grimm

Mäster Syl var en liten mager, men liflig karl, som ej hade ro ett ögonblick. Hans ansikte, hvarifrån en uppnäsa stack fram, var koppärrigt och likblekt, hans hår var grått och stripigt, hans ögon små, men de skickade oupphörligt ut blixtar till höger och vänster. Han märkte allt, klandrade allt, visste allt bättre än andra och hade alltid rätt. Gick han på gatan, så svängde han med bägge armarne, och en gång slog han ämbaren så högt upp i luften för en flicka, som bar vatten, att han själf öfvergöts af deras innehåll. »Fårskalle», ropade han till henne och riste på sig, »kunde du inte se, att jag kom bakom dig?» Till sitt handtverk var han skomakare, och då han arbetade, drog han ut tråden så långt, att hvar och en, som ej höll sig på tillräckligt långt afstånd, fick sig en knuff i magen. Ingen gesäll stannade längre än en månad hos honom, ty han hade alltid någonting att anmärka på äfven det bästa arbete. Än voro styngen ej lika, än var den ena skon längre, än den ena klacken högre än den andra, än var lädret ej tillräckligt bultadt. »Vänta», sade han till lärlingarne, »jag skall nog visa er huru man bultar skinn mjukt», sedan hämtade han spannremmen och gaf dem ett par klatschar öfver ryggen. Lättingar kallade han dem alla.

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

Han själf uträttade dock ej mycket, emedan han aldrig kunde sitta stilla så länge som en kvart. Hade hans hustru stigit tidigt upp och tändt eld, så hoppade han ur bädden och sprang barfota ut i köket. »Vill ni tända på huset för mig?» skrek han. »Det är ju en eld som man kan steka en oxe vid! Eller tror ni kanske, att veden inte kostar någonting?» Om pigorna stodo vid tvättbaljan och skrattade och talade om för hvarandra hvad de visste, så bannade han dem: »Där stå de gässen och snattra och glömma bort arbetet för prat. Och hvad ska’ ni med såpa till? Ett oförsvarligt slöseri och till på köpet en skamlig lättja: de vilja spara sina händer och slippa gnida kläderna ordentligt.» Han sprang ut, men slog omkull ett ämbar med lut, så att hela köket blef öfversvämmadt. Om ett nytt hus uppfördes, så gick han och ställde sig vid ett fönster och såg på. »Där mura de nu igen med röd sandsten», ropade han, »som aldrig torkar! I det där huset kan ingen människa vara frisk. Och se bara, så illa gesällerna passa ihop stenarne! Murbruket duger inte häller, det måste vara grus och inte finsand. Få se, om inte huset ramlar en vacker dag.» Han satte sig och tog ett par styng, sedan sprang han åter upp, spände af sig förskinnet och sade: »Nu skall jag ut och tala förstånd med folk.» Han råkade på några timmermän. »Hvad för slag?» skrek han. »Ni hugger ju inte efter snöre! Tror ni, att de där bjälkarne komma att stå raka? Nej, de komma att gapa i alla fogar.» Han ryckte yxan ur handen på en timmerman och ville visa honom huru han skulle hugga, men då en med lera lastad vagn kom farande, kastade han bort yxan och sprang till bonden, som gick bredvid vagnen. »Ni är inte rätt klok», ropade han, »hvem spänner unga hästar för en så tungt lastad vagn? De arma djuren störta för er.» Bonden svarade ej, och i förargelsen sprang mäster Syl tillbaka till sin verkstad. Då han åter ville sätta sig till arbetet, räckte en af lärlingarne honom en sko. »Hvad är det där nu igen?» skrek han. »Har jag inte sagt er, att ni inte ska’ skära ur skorna så mycket? Hvem vill köpa en sådan där sko, som bara består af sulan? Jag fordrar, att mina befallningar bli åtlydda till punkt och pricka.» — »Mästare», svarade lärlingen, »ni har nog rätt i, att skon inte duger, men det är samma sko, som ni själf har skurit till och börjat arbeta på. Då ni sprang ut nyss, drog ni ned den från bordet, och jag har bara tagit upp den. Men er kan då inte änglarne i himlen göra till lags.»

Mäster Syl drömde en natt, att han var död och på väg till himlen. Då han kom fram dit, klappade han hårdt på porten. »Det förvånar mig», sade han, »att ni inte ha en klocksträng på porten, man knackar ju alldeles sönder sina knogar.» Apostelen Petrus öppnade och ville se efter hvem det var, som förde ett sådant oväsen. »Jaså, är det ni, mäster Syl», sade han. »Ja, jag skall släppa in er, men ett råd vill jag ge er: låt bli att som vanligt klandra allt hvad ni ser här i himlen; det kunde bekomma er illa.» — »Den varningen kunde ni ha sparat er», svarade Syl, »jag vet nog hvad som passar sig, och här är, Gud ske lof, allting fullkomligt och inte så tadelvärdt som på jorden.»

Han inträdde alltså och spatserade af och an i himlens stora salar. Han såg sig omkring till höger och vänster, men skakade ibland på hufvudet eller brummade någonting för sig själf. Emellertid fick han se två änglar, som buro bort en bjälke. Det var den bjälke, som en man hade i ögat, medan han sökte efter grandet i sin broders. Men de buro ej bjälken på längden, utan på tvären. »Har man någonsin sett ett sådant oförstånd?» tänkte mäster Syl, men han teg och lugnade sig: »Det är på det hela taget enahanda, hur man bär bjälken, på längden eller på tvären, bara man kommer fram med den, och jag ser verkligen, att de ej stöta emot på något ställe.» Snart fick han se två änglar, hvilka öste vatten ur en brunn i ett fat, men på samma gång märkte han, att fatet var genomborradt med hål och att vattnet rann ut på alla kanter. De vattnade jorden med rägn. »Anfäkta och regera!» skrek han, men besinnade sig lyckligtvis och tänkte: »Kanske är det bara ett tidsfördrif; om det roar en, så kan man ju gärna göra sådana där onyttiga saker, ja, till och med här i himlen, där man ändå inte gör annat än latar sig, efter hvad jag har märkt.»

Han gick vidare och fick se en vagn, som hade fastnat i ett djupt hål. »Ja, det är då inte underligt», sade han till mannen, som stod bredvid, »hvem lastar väl så oförståndigt? Hvad har ni där?» — »Fromma önskningar», svarade mannen, »jag kunde ej komma någon hvart med dem, men hit har jag ändå fått upp vagnen lyckligt och väl, och här skola de ej lämna mig i sticket.» En ängel kom verkligen och spände för två hästar. »Förträffligt», sade mäster Syl, »men två hästar dra inte upp den vagnen, minst fyra måste spännas för.» En annan ängel kom och ledde fram två hästar till, men spände ej för dem framtill, utan bak. Det var för mycket för mäster Syl. »Din drummel», skrek han, »hvad tar du dig till? Har man någonsin, så länge världen stått, dragit upp en vagn på det viset? Men här inbillar man sig i sin högfärd veta mer än alla andra.» Han ämnade säga mera, men en af himlens invånare hade tagit honom i kragen och sköt ut honom med oemotståndlig kraft. I porten vände sig mäster ännu en gång om efter vagnen och såg huru den lyftes upp af fyra bevingade hästar.

I detta ögonblick vaknade mäster Syl. »Det går visserligen helt annorlunda till i himlen än på jorden», sade han för sig själf, »och därför får man ursäkta mycket, men hvem kan tåligt se på, att man spänner för hästar både fram och bak? Visserligen hade de vingar, men hvem kunde veta det? Det är för rästen en stor dumhet att sätta vingar på hästarne, som ha fyra ben att springa med. Men nu måste jag stiga upp, annars göra de allt hvad galet är nere i verkstaden. Det var då för väl, att jag inte är död.»

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Bonden och djävulen

Stjärnpengarna

Den åldrade modern

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys