Fitchers fågel - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en trollkarl som brukade ta formen av en fattig man och gå till hus och tigga, och fånga vackra flickor. Ingen visste vart han bar dem, för de sågs aldrig mer. En dag dök han upp framför dörren till en man som hade tre vackra döttrar; han såg ut som en fattig, svag tiggare och bar en korg på ryggen, som om han tänkte samla välgörenhetsgåvor i den.

Han bad om lite mat, och när den äldsta dottern kom ut och just räckte honom en bit bröd, rörde han bara vid henne, och hon tvingades hoppa ner i hans korg. Därefter skyndade han iväg med långa steg och bar henne bort in i en mörk skog till sitt hus, som stod mitt i den.

Allt i huset var magnifikt; han gav henne allt hon kunde önska sig och sade: ”Min älskling, du kommer sannerligen att bli lycklig hos mig, för du har allt ditt hjärta kan önska sig.” Detta varade några dagar, och sedan sade han: ”Jag måste resa iväg och lämna dig ensam en kort tid; där är husets nycklar; du kan gå överallt och titta på allt utom in i ett rum, som denna lilla nyckel här öppnar, och där förbjuder jag dig att gå under dödsstraff.” Han gav henne likaledes ett ägg och sade: ”Förvara ägget noggrant åt mig och bär det ständigt med dig, för en stor olycka skulle uppstå om du förlorade det.”

Hon tog nycklarna och ägget och lovade att lyda honom i allt. När han var borta gick hon runt hela huset från botten till toppen och undersökte allt. Rummen glänste av silver och guld, och hon trodde att hon aldrig hade sett en sådan stor prakt. Till slut kom hon till den förbjudna dörren; hon ville gå förbi den, men nyfikenheten lät henne inte finna ro. Hon undersökte nyckeln, den såg ut precis som vilken annan som helst; hon stoppade den i nyckelhålet och vred lite på den, och dörren sprang upp. Men vad såg hon när hon gick in? En stor blodig skål stod mitt i rummet, och där låg människor, döda och i bitar huggna, och alldeles intill låg ett träblock, och en glänsande yxa låg på det. Hon blev så fruktansvärt orolig att ägget som hon höll i handen föll ner i skålen. Hon tog ut det och tvättade bort blodet, men förgäves dök det upp igen på ett ögonblick. Hon tvättade sig och skrubbade, men hon kunde inte få ut det.

Det dröjde inte länge förrän mannen kom tillbaka från sin resa, och det första han bad om var nyckeln och ägget. Hon gav dem till honom, men hon darrade när hon gjorde det, och han såg genast på de röda fläckarna att hon hade varit i det blodiga rummet. ”Eftersom du har gått in i rummet mot min vilja”, sa han, ”ska du gå tillbaka in i det mot din egen vilja. Ditt liv är slut.” Han kastade ner henne, drog henne dit i håret, högg av hennes huvud på blocket och högg henne i bitar så att hennes blod rann på marken. Sedan kastade han henne i bassängen med resten.

”Nu ska jag hämta den andra”, sa trollkarlen, och återigen gick han till huset i skepnad av en fattig man och bad. Då kom den andra dottern med en bit bröd; han fångade henne som den första, genom att helt enkelt röra vid henne, och bar henne bort. Det gick inte bättre för henne än för sin syster. Hon lät sig ledas bort av sin nyfikenhet, öppnade dörren till den blodiga kammaren, tittade in och var tvungen att sona det med sitt liv när trollkarlen återvände.

Sedan gick han och hämtade den tredje systern, men hon var klok och listig. När han hade gett henne nycklarna och ägget och lämnat henne, lade hon först undan ägget med stor omsorg, och sedan undersökte hon huset och gick slutligen in i det förbjudna rummet. Ack, vad såg hon! Båda hennes systrar låg där i bassängen, grymt mördade och styckade. Men hon började samla ihop deras lemmar och lägga dem i ordning, huvud, kropp, armar och ben. Och när inget mer fattades började lemmarna röra sig och förena sig, och båda flickorna öppnade sina ögon och levde återigen. Då jublade de och kysste och smekte varandra.

Vid sin ankomst krävde mannen genast nycklarna och ägget, och eftersom han inte kunde se något spår av blod på det, sa han: „Du har bestått provet, du ska bli min brud.“ Han hade nu inte längre någon makt över henne och var tvungen att göra vad hon än önskade. „Åh, mycket väl“, sa hon, „du ska först ta en korg full med guld till min far och mor och bära den själv på din rygg; under tiden ska jag förbereda mig för bröllopet.“ Sedan sprang hon till sina systrar, som hon hade gömt i ett litet rum och sa: „Ögonblicket har kommit då jag kan rädda er. Stacken ska själv bära er hem igen, men så snart ni är hemma skicka hjälp till mig.“

Hon lade dem båda i en korg och täckte dem helt med guld, så att ingenting av dem syntes. Sedan kallade hon på trollkarlen och sa till honom: ”Bär nu bort korgen, men jag ska titta genom mitt lilla fönster och se om du stannar på vägen för att stå eller vila.”

Trollkarlen lyfte korgen på ryggen och gick iväg med den, men den tyngde ner honom så tungt att svetten rann från hans ansikte. Sedan satte han sig ner och ville vila en stund, men genast ropade en av flickorna i korgen: „Jag tittar genom mitt lilla fönster och ser att du vilar. Vill du gå vidare genast?“ Han trodde att hans brud ropade det till honom och reste sig upp på benen igen. Återigen skulle han sätta sig ner, men genast ropade hon: „Jag tittar genom mitt lilla fönster och ser att du vilar. Vill du gå vidare direkt?“

Och varje gång han stod stilla, ropade hon detta, och sedan tvingades han gå vidare, tills han slutligen, stönande och andfådd, tog korgen med guldet och de två jungfrurna in i deras föräldrars hus. Hemma förberedde dock bruden bröllopsfesten och skickade inbjudningar till trollkarlens vänner. Sedan tog hon en skalle med flinande tänder, satte några ornament på den och en blomsterkrans, bar den upp till vindsfönstret och lät den titta ut därifrån. När allt var klart, hoppade hon ner i en tunna med honung och skar sedan upp fjäderbädden och rullade sig in i den, tills hon såg ut som en förunderlig fågel, och ingen kunde känna igen henne. Sedan gick hon ut ur huset, och på vägen mötte hon några av bröllopsgästerna, som frågade:

„Åh, Fitchers fågel, hur kommer du hit?“ „Jag kommer från Fitchers hus ganska nära.“ „Och vad kan den unga bruden hålla på med?“ „Från källare till vind har hon sopat allt rent, Och nu tittar hon ut genom fönstret, jag vet.” Till slut mötte hon brudgummen, som sakta kom tillbaka. Han, liksom de andra, frågade: „Åh, Fitchers fågel, hur kommer du hit?“ „Jag kommer från Fitchers hus ganska nära.“ „Och vad kan den unga bruden hålla på med?“ „Från källare till vind har hon sopat allt rent, Och nu tittar hon ut genom fönstret, jag vet.”

Brudgummen tittade upp, såg den utsmyckade skallen, trodde att det var hans brud och nickade vänligt till henne. Men när han och hans gäster alla hade gått in i huset anlände brudens bröder och släktingar, som hade skickats för att rädda henne. De låste alla dörrar till huset, så att ingen skulle kunna fly, satte eld på det, och trollkarlen och hela hans besättning var tvungna att bränna upp det.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys