Småbonden - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en by, hvari endast rika bönder bodde och blott en fattig; honom kallade de Småbonden. Han hade ej ens en ko och ännu mindre pänningar att köpa en för; och han och hans hustru skulle så gärna ha velat ha en ko. En gång sade han till henne: »Hör på, jag har hittat på någonting; gudfar är ju snickare, han kan göra oss en kalf af trä och måla den brun, så att den blir lik en vanlig kalf; med tiden växer den väl och blir en ko.» Det tyckte hustrun också var bra, och gudfar snickare timrade och hyflade kalfven i ordning, målade den vederbörligen och lagade så, att den höll hufvudet nedåt, som om den åt.

Digitalt paketIllustrerad utgåva med 247 bilder och 1 362 sidorPDF + EPUB + Kindle + KoboLadda ner nu

Då korna följande morgon drefvos ut på bete, ropade Småbonden in herden och sade: »Se här har jag en liten kalf, men han är ännu liten och måste bäras.» Herden sade: »Det gör ingenting», tog honom i sina armar, bar honom ut på ängen och ställde honom i gräset. Kalfven stod alldeles stilla, som om han ätit, och herden sade: »Den där kommer snart att springa själf, se bara så han redan äter!» Om kvällen, då han skulle drifva hem hjorden, sade han till kalfven: »Kan du stå där och äta dig mätt, så kan du också gå på dina fyra ben, jag vill inte släpa hem dig igen på armen.» Men Småbonden stod utanför sin dörr och väntade på sin kalf; då nu herden dref hjorden genom byn och kalfven saknades, frågade han efter honom. Herden svarade: »Han står ännu där ute och äter; han ville inte sluta och gå med.» Men Småbonden sade: »Hvad är det för prat? Jag vill ha igen min kalf.» Då gingo de tillsammans ut på ängen, men någon hade stulit kalfven, och han var borta. Herden sade: »Han har väl sprungit vilse.» Men Småbonden sade: »Det nöjer jag mig inte med», och drog herden inför domaren, som dömde honom att för sin vårdslöshet ge Småbonden en ko i stället för den bortkomne kalfven.

Nu hade Småbonden och hans hustru den länge önskade kon; de gladde sig af hjärtat, men hade intet foder och kunde ej ge henne någonting att äta, hon måste således snart slaktas ned. Köttet saltade de in, och Småbonden gick till staden och ville sälja huden och för pängarne skaffa sig en ny kalf. Under vägen kom han till en kvarn; där satt en korp med brutna vingar, honom tog han upp af barmhärtighet och lindade in honom i huden. Men som det var fult väder, blåste och rägnade, kunde han ej komma längre, utan gick in i kvarnen och bad om härbärge. Mjölnarhustrun var ensam hemma och sade till Småbonden: »Lägg dig på halmen där», och gaf honom ost och bröd. Småbonden åt och lade sig med huden bredvid sig, och hustrun tänkte: »Han är trött och sofver.» Emellertid kom prästen; hustrun tog emot honom väl och sade: »Min man är borta; nu skola vi smörja kråset.» Småbonden lyssnade, och då han hörde dem tala om att smörja kråset, blef han förargad öfver att han måst hålla till godo med ost och bröd. Nu dukade hustrun fram allehanda läckerheter, stek, salad, tårta och vin.

Då de nu satte sig för att äta, klappade det på där utanför. Hustrun sade: »Ack, det är min man!» Skyndsamt gömde hon steken i kakelugnen, vinet under örngåttskudden, saladen i sängen, tårtan under sängen och prästen i skåpet ute i förstugan. Sedan öppnade hon för mannen och sade: »Gudskelof att du är här igen! Det är ett väder, som om världen höll på att förgås!» Mjölnaren fick se Småbonden ligga på halmen och frågade: »Hvad är det där för en karl?» — »Ack», sade hustrun, »den stackaren kom hit i storm och rägn och bad om tak öfver hufvudet; jag gaf honom litet ost och bröd och lät honom lägga sig på halmen.» Mannen sade: »Jag har ingenting däremot, men skaffa mig snart någonting att äta.» Hustrun sade: »Jag har ingenting annat än ost och bröd.» — »Jag är belåten med hvad som hälst», svarade mannen, »ge mig gärna ost och bröd.» Sedan såg han på Småbonden och ropade: »Kom och ät med.» Småbonden lät ej säga sig detta två gånger, utan steg upp och åt med.

Nu fick mjölnaren se kohuden, hvari korpen var gömd, och frågade: »Hvad har du där?» Småbonden svarade: »Jag har en spåman däri.» — »Kan han spå mig också?» sade mjölnaren. »Hvarför inte?» svarade Småbonden, »men han säger bara fyra saker, och den femte behåller han för sig själf.» Mjölnaren var nyfiken och sade: »Låt honom spå nu!» Då tryckte Småbonden korpen på hufvudet, så att han kraxade och sade: »krrkrr». Mjölnaren frågade: »Hvad sade han?» Småbonden svarade: »Först och främst sade han, att det ligger vin under örngåttskudden.» — »Det vore väl katten!» utbrast mjölnaren, gick dit och hittade vinet. »Nå vidare?» sade mjölnaren. Småbonden lät korpen åter kraxa och sade: »För det andra säger han, att det finns stek i kakelugnen.» — »Det vore katten!» utbrast mjölnaren, gick dit och hittade steken. Småbonden lät korpen fortsätta att spå och sade: »För det tredje har han sagt, att det finns salad i sängen.» — »Det vore katten!» utropade mjölnaren, gick dit och hittade saladen. Till sist tryckte Småbonden på korpen ännu en gång, så att han kraxade, och sade: »För det fjärde, säger han, finns det tårta under sängen.» — »Det vore katten!» utropade mjölnaren, gick dit och hittade tårtan.

Nu satte de sig bägge ned vid bordet, men mjölnarhustrun blef alldeles ifrån sig af förskräckelse, lade sig i sängen och tog alla nycklarne till sig. Mjölnaren skulle äfven gärna ha velat veta det femte, men Småbonden sade: »Först skola vi i lugn och ro äta upp de fyra andra sakerna, ty det femte är någonting hemskt.» De åto, och sedan köpslogo de om huru mycket mjölnaren skulle ge för den femte spådomen, och till sist kommo de öfverens om tre hundra daler. Då tryckte Småbonden ännu en gång korpen på hufvudet, så att han skrek till. Mjölnaren frågade: »Hvad sade han?» Småbonden svarade: »Han säger, att i skåpet där ute i förstugan står den onde gömd.» Mjölnaren sade: »Den onde måste ut!» och slog upp porten, men hustrun måste lämna fram nycklarne, och Småbonden öppnade skåpet. Då sprang prästen ut så fort han kunde, och mjölnaren sade: »Jag såg den svarta figuren med egna ögon; det var verkligen han.» Men Småbonden begaf sig i gryningen följande morgon därifrån med sina tre hundra daler.

Där hemma rodde Småbonden småningom upp sig och byggde ett vackert hus. Bönderna sade: »Småbonden har visst varit där guldsnön faller och man öser pängar med skofvel.» Nu blef Småbonden stämd inför byfogden för att redogöra för hvar han fått sin rikedom ifrån. Han svarade: »Jag har sålt min kohud i staden för tre hundra daler.» Då bönderna hörde det, ville de äfven njuta af samma fördel, sprungo hem, slaktade alla sina kor och drogo af huden för att sälja den i staden med stor vinst. Byfogden sade: »Men min piga måste gå först.» Då denna kom till köpmannen i staden, gaf han henne ej mer än tre daler, och då de öfriga kommo, gaf han dem ej ens så mycket och sade: »Hvad skall jag med alla de där hudarne?»

Nu förargade sig bönderna öfver att de hade blifvit förda bakom ljuset af Småbonden, ville kräfva ut hämnd på honom och anklagade honom hos byfogden för bedrägeri. Den oskyldige Småbonden blef enhälligt dömd till döden och skulle rullas i vattnet i ett genomborradt fat. Småbonden fördes ut till afrättning, och man hämtade en präst, som skulle läsa en själamässa. Alla andra måste aflägsna sig, men då Småbonden fick se prästen, kände han igen, att det var den vördige gudsman, som hade varit hos mjölnarhustrun. Han sade till honom: »Jag har befriat er ur skåpet, befria ni mig ur fatet.» I det samma dref just herden sin hjord där förbi, och Småbonden visste, att denne länge hade velat bli byfogde; han ropade därför af alla krafter: »Nej, jag gör det inte! Om också hela världen sade, att jag skulle göra det, så gör jag det inte!» Herden, som hörde detta, kom fram och frågade: »Hvad står på? Hvad är det du inte vill göra?» Småbonden sade: »De vilja göra mig till byfogde, om jag sätter mig i fatet, men jag gör det inte.» Herden sade: »Om det inte behöfs mer för att bli byfogde, skall jag genast sätta mig i fatet.» Småbonden sade: »Vill du sätta dig däri, så blir du byfogde.» Herden blef mycket förnöjd, satte sig i fatet, och Småbonden slog igen locket; sedan tog han herdens hjord och dref bort den. Men prästen gick till folket och sade, att själamässan nu var läst. Då kommo de och rullade fatet ned mot sjön. Då fatet började rulla, ropade herden: »Jag vill ju gärna bli byfogde!» De trodde, att det var Småbonden, som ropade så, och sade: »Det kunna vi väl tro, men först skall du se dig omkring där nere», och rullade ned fatet i sjön.

Sedan gingo bönderna hem, och då de kommo till byn, kom äfven Småbonden dit hem helt lugnt drifvande sin fårahjord framför sig och var helt belåten. Då blefvo bönderna förvånade och sade: »Hvarifrån kommer du, Småbonde? Kommer du ur sjön?» — »Ja visst», svarade Småbonden, »jag sjönk djupt, djupt, tills jag slutligen kom till bottnen; jag slog ut locket på fatet och kröp ur, och där var det vackra ängar, hvarpå många lamm betade, och af dem tog jag med mig en hjord.» Bönderna sade: »Finns där flera kvar?» — »Ja då», sade Småbonden, »mer än ni kan behöfva.» Då kommo bönderna öfverens om, att de också skulle hämta sig får, hvar och en sin hjord; men byfogden sade: »Jag går först.» Nu följdes de åt till sjön, och på den blåa himlen stodo just små krusiga skyar, som liknade lamm, och speglade sig i vattnet; då ropade bönderna: »Vi se redan fåren där nere på bottnen.» Byfogden trängde sig fram och sade: »Jag skall först ge mig dit ned och se mig omkring; om det är bra, skall jag ropa er.» Då hoppade han i, så att det sade »plump» i vattnet. De trodde att han hade ropat »kom!» till dem, och hela bondhögen hoppade i en hast ned efter honom. Nu var hela byn utdöd, och Småbonden som den ende arfvingen blef en rik man.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Dela

Läs en annan kort saga (5 min)

Söt gröt

Stjärnpengarna

Bonden och djävulen

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys