Smarta Elsie - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en man som hade en dotter som hette Smarta Elsie. Och när hon blev stor sa hennes far: ”Vi ska gifta oss med henne.” ”Ja”, sa modern, ”om bara någon ville komma och ta emot henne.”

Till slut kom en man långt ifrån och uppvaktade henne, han hette Hans; men han bestämde att den kloka Elsie skulle vara riktigt klok. ”Åh”, sa fadern, ”hon är tillräckligt skarp”; och modern sade: ”Åh, hon kan se vinden komma uppför gatan och höra flugorna hosta.”

”Nå”, sa Hans, ”om hon inte är riktigt klok, så vill jag inte ha henne.” När de satt vid middagen och hade ätit, sa modern: ”Elsie, gå ner i källaren och hämta lite öl.” Då tog den kloka Elsie kannan från väggen, gick ner i källaren och knackade hastigt på locket medan hon gick, så att tiden inte skulle se ut som lång.

När hon var nere hämtade hon sig en stol och ställde den framför tunnan så att hon inte behövde böja sig ner och inte skadade ryggen eller tillfogade sig någon oväntad skada. Sedan ställde hon burken framför sig och vred på kranen, och medan ölet rann lät hon inte blicken vara sysslolös, utan tittade upp mot väggen, och efter mycket tittande här och där fick hon syn på en hacka precis ovanför sig, som murarna av misstag hade lämnat där.

Då började den smarta Elsie gråta och sa: ”Om jag får Hans, och vi får ett barn, och han blir stor, och vi skickar honom ner i källaren här för att tappa öl, då kommer hackan att falla på hans huvud och döda honom.” Sedan satt hon och grät och skrek av all sin kropps styrka över den olycka som låg framför henne. De där uppe väntade på drycken, men den smarta Elsie kom fortfarande inte. Då sa kvinnan till tjänaren: ”Gå bara ner i källaren och se var Elsie är.”

Pigan gick och fann henne sittande framför tunnan och skrikande högt. ”Elsie, varför gråter du?” frågade pigan. ”Ah”, svarade hon, ”har jag inte anledning att gråta? Om jag får tag på Hans, och vi får ett barn, och han blir stor och måste ta upp öl här, så kanske hackan faller på hans huvud och dödar honom.”

Då sade pigan: ”Vilken klok Elsie vi har!” och satte sig bredvid henne och började gråta högljutt över olyckan. Efter en stund, eftersom pigan inte kom tillbaka, och de där uppe var törstande efter öl, sa mannen till pojken: ”Gå bara ner i källaren och se var Elsie och flickan är.” Pojken gick ner, och där satt kloka Elsie och flickan och grät tillsammans. Sedan frågade han: ”Varför gråter ni?

Bild: Paul Hey (1867 – 1952)

”

”Åh”, sa Elsie, ”har jag inte anledning att gråta? Om jag får Hans, och vi får ett barn, och han blir stor och måste ta upp öl här, så kommer hackan att falla på hans huvud och döda honom.” Då sa pojken: ”Vilken klipsk Elsie vi har!” och satte sig bredvid henne och började likaså yla högt.

Uppe väntade de på pojken, men eftersom han fortfarande inte kom tillbaka, sa mannen till kvinnan: ”Gå bara ner i källaren och se var Elsie är!” Kvinnan gick ner och fann alla tre mitt i deras klagan och frågade vad orsaken var; då berättade Elsie henne också att hennes blivande barn skulle dödas av hackan när det blev stort och var tvunget att tappa öl, och hackan föll ner. Då sa modern likaså: ”Vilken klipsk Elsie vi har!” och satte sig ner och grät med dem.

Mannen där uppe väntade en kort stund, men eftersom hans fru inte kom tillbaka och hans törst blev allt större, sa han: ”Jag måste själv gå ner i källaren och se var Elsie är.” Men när han kom ner i källaren, och de alla satt tillsammans och grät, och han hörde orsaken, och att Elsies barn var orsaken, och att Elsie kanske skulle föda ett till världen en dag, och att det kunde dödas av hackan, om det råkade sitta under den och tappa öl just när det föll ner, ropade han: ”Åh, vilken klipsk Elsie!” och satte sig ner, och grät likaså med dem.

Brudgummen stannade ensam där uppe länge; sedan, eftersom ingen ville komma tillbaka, tänkte han: ”De måste vänta på mig där nere; jag måste också gå dit och se vad de håller på med.” När han kom ner satt fem av dem och skrek och klagade mycket ynkligt, och den ena överträffade den andra. ”Vilken olycka har då hänt?” frågade han.

”Åh, kära Hans”, sa Elsie, ”om vi gifter oss med varandra och får ett barn, och han är stor, och vi kanske skickar honom hit för att hämta något att dricka, då kan hackan som har lämnats där uppe slå ut hans hjärna om den skulle ramla ner, så har vi inte anledning att gråta?” ”Kom igen”, sa Hans, ”mer förståelse än så behövs inte för mitt hushåll, eftersom du är en så klipsk Elsie, jag vill ha dig”, och han tog hennes hand, tog henne med sig uppför trappan och gifte sig med henne.

Efter att Hans hade haft henne en stund sa han: ”Fru, jag ska gå ut och arbeta och tjäna lite pengar åt oss; gå ut på åkern och skär säden så att vi kan få lite bröd.” ”Ja, kära Hans, det ska jag göra.” Efter att Hans hade gått iväg kokade hon sig lite god buljong och tog den med sig ut på åkern. När hon kom till åkern sa hon till sig själv: ”Vad ska jag göra? Ska jag klippa först, eller ska jag äta först? Åh, jag ska äta först.” Sedan tömde hon buljongen i sin skål, och när hon var helt mätt sa hon återigen: ”Vad ska jag göra? Ska jag klippa först, eller ska jag sova först? Jag ska sova först.”

Sedan lade hon sig ner bland säden och somnade. Hans hade varit hemma länge, men Elsie kom inte; då sa han: „Vilken klok Elsie jag har; hon är så flitig att hon inte ens kommer hem för att äta.“ Men eftersom hon fortfarande höll sig borta, och det var kväll, gick Hans ut för att se vad hon hade skurit, men ingenting var skuret, och hon låg bland säden och sov. Då skyndade Hans hem och hämtade ett fågelnät med små bjällror och hängde det runt henne, och hon sov vidare. Sedan sprang han hem, stängde husdörren och satte sig i sin stol och arbetade. Till slut, när det var alldeles mörkt, vaknade kloka Elsie, och när hon reste sig hördes ett klingande runt omkring henne, och klockorna ringde vid varje steg hon tog. Då blev hon orolig och blev osäker på om hon verkligen var kloka Elsie eller inte, och sa: „Är det jag, eller är det inte jag?“

Men hon visste inte vad hon skulle svara på detta och stod en stund i tvivel; till slut tänkte hon: ”Jag ska gå hem och fråga om det är jag, eller om det inte är jag, de kommer säkert att veta.” Hon sprang till dörren till sitt eget hus, men den var stängd; sedan knackade hon på fönstret och ropade: ”Hans, är Elsie inne?” ”Ja”, svarade Hans, ”hon är inne.” Då blev hon förskräckt och sa: ”Ah, herregud! Då är det inte jag”, och gick till en annan dörr; men när folket hörde klockornas klingande ville de inte öppna den, och hon kunde inte komma in någonstans. Sedan sprang hon ut ur byn, och ingen har sett henne sedan dess.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys