Den lata spinnaren - Saga av Bröderna Grimm

I en viss by bodde en gång en man och hans hustru, och hustrun var så sysslolös att hon aldrig ville arbeta med någonting; vad hennes man än gav henne att spinna, fick hon inte gjort, och det hon spann spände hon inte, utan lät allt förbli intrasslat i en hög. Om mannen skällde på henne, var hon alltid redo med tungan och sa: „Nå, hur ska jag spola den, när jag inte har någon rulle? Gå bara du in i skogen och hämta en åt mig.“ „Om det är allt,“ sa mannen, „då ska jag gå in i skogen och hämta lite ved till att göra ruller.“

Då blev kvinnan rädd att om han hade veden skulle han göra en rulle åt henne, och hon skulle bli tvungen att spola av garnet och sedan börja spinna igen. Hon tänkte lite på sig själv, och då slog henne en lyckosam idé, och hon följde i hemlighet mannen in i skogen, och när han hade klättrat upp i ett träd för att välja och hugga ved, kröp hon in i snåret nedanför där han inte kunde se henne, och ropade:

„Den som hugger ved till spolar skall dö, Och den som vindar, han skall förgås.”

Mannen lyssnade, lade ner sin yxa för ett ögonblick och började fundera över vad det kunde betyda. ”Hallå”, sa han till slut, ”vad kan det ha varit; mina öron måste ha sjungit, jag kommer inte att oroa mig för ingenting.”

Så grep han åter yxan och började hugga, då kom åter ett rop nerifrån: „Den som hugger ved till spolar skall dö, Och den som vindar skall förgås.”

Han stannade och kände sig rädd och oroad och funderade över omständigheterna. Men när några ögonblick hade gått, tog han mod igen, och för tredje gången sträckte han ut handen efter yxan och började hugga. Men någon ropade för tredje gången och sade högt: „Den som hugger ved till spolar skall dö, Och den som vindar, han skall förgås.”

Det var nog för honom, och all lust hade lämnat honom, så han klev hastigt ner från trädet och gav sig av på väg hem. Kvinnan sprang så fort hon kunde längs småvägar för att komma hem först. Så när han kom in i salongen, satte hon på en oskyldig blick som om ingenting hade hänt, och sade: „Nå, har du tagit med dig ett fint trästycke till spolar?“

”Nej”, sa han, ”jag ser mycket väl att det inte går att linda garnet”, och berättade för henne vad som hade hänt honom i skogen, och från och med den stunden lät han henne vara i fred med det. Ändå började mannen efter en tid återigen klaga på oordningen i huset. ”Hustru”, sa han, ”det är verkligen synd att det spunna garnet ska ligga där helt intrasslat!” ”Jag ska säga dig vad”, sa hon, ”eftersom vi fortfarande inte hittar någon rulle, gå upp på loftet, så står jag nere och kastar upp garnet till dig, och du kastar ner det till mig, så får vi ett härva trots allt.”

”Ja, det räcker”, sa mannen. Så gjorde de, och när det var klart sa han: ”Garnet sitter i nystan, nu måste det kokas.” Kvinnan blev återigen upprörd; hon sa visserligen: ”Ja, vi kokar det tidigt nästa morgon”, men hon hittade i hemlighet på ett annat trick.

Tidigt på morgonen steg hon upp, tände en eld och satte på kitteln, men istället för garn lade hon i en klump blånor och lät det koka. Därefter gick hon till mannen som fortfarande låg i sängen och sa till honom: „Jag måste bara gå ut, du måste gå upp och se till garnet som ligger i kitteln på elden, men du måste vara till hands genast; tänk på det, för om tuppen skulle gala och du inte sköter garnet, blir det blånor.“ Mannen var villig och aktade sig noga för att dröja kvar. Han reste sig så fort han kunde och gick in i köket. Men när han nådde kitteln och kikade in, såg han till sin fasa ingenting annat än en klump blånor. Då var den stackars mannen tyst som en mus och trodde att han hade försummat den och var skyldig, och i framtiden sa han inte mer om garn och spinning. Men du måste själv erkänna att hon var en avskyvärd kvinna!

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys