Fundevogel - Saga av Bröderna Grimm

Det var en gång en skogvaktare som gick in i skogen för att jaga, och när han kom in i den hörde han ett skrikande ljud som om ett litet barn vore där. Han följde ljudet och kom slutligen till ett högt träd, och högst upp i det satt ett litet barn, ty modern hade somnat under trädet med barnet, och en rovfågel hade sett det i sin famn, flugit ner, ryckt bort det och satt det på det höga trädet.

Skogsvaktaren klättrade upp, tog ner barnet och tänkte för sig själv: ”Du ska ta honom med dig hem och föra honom upp med din Lina.” Han tog det därför hem, och de två barnen växte upp tillsammans. Det som han hade hittat i ett träd kallades dock Fundevogel, eftersom en fågel hade burit bort det. Fundevogel och Lina älskade varandra så innerligt att när de inte såg varandra blev de ledsna.

Skogsvaktaren hade emellertid en gammal kock, som en kväll tog två hinkar och började hämta vatten, och gick inte bara en gång, utan många gånger, ut till källan. Lina såg detta och sade: ”Hör du, gamla Sanna, varför hämtar du så mycket vatten?”

”Om du aldrig säger det till någon, ska jag berätta varför.” Så Lina sa nej, hon skulle aldrig säga det till någon, och sedan sa kocken: ”Tidigt imorgon bitti, när skogvaktaren är ute och jagar, ska jag värma vattnet, och när det kokar i kitteln ska jag hälla i Fundevogel och koka honom i det.”

Nästa morgon steg skogvaktaren upp och gav sig ut på jakt, och när han var borta låg barnen fortfarande i sängen. Då sa Lina till Fundevogel: ”Om du aldrig lämnar mig, kommer jag aldrig heller att lämna dig.”

Fundevogel sade: ”Varken nu eller någonsin kommer jag att lämna dig.”

Då sa Lina: ”Då ska jag berätta det för dig. I går kväll bar gamla Sanna in så många hinkar vatten i huset att jag frågade henne varför hon gjorde det, och hon sa att om jag lovade att inte berätta det för någon skulle hon berätta det för mig, och jag sa att jag skulle se till att inte berätta det för någon, och hon sa att tidigt i morgon bitti när pappa var ute och jagade skulle hon sätta på kitteln full med vatten, kasta dig i den och koka dig; men vi ska gå upp snabbt, klä på oss och gå iväg tillsammans.”

De två barnen reste sig därför, klädde sig snabbt och gick iväg. När vattnet i kitteln kokade gick kocken in i sovrummet för att hämta Fundevogel och kasta honom i det. Men när hon kom in och gick till sängarna var båda barnen borta. Då blev hon fruktansvärt orolig och sade för sig själv: „Vad ska jag säga nu när skogvaktaren kommer hem och ser att barnen är borta? De måste omedelbart följas för att få tillbaka dem.“

Sedan skickade kocken tre tjänare efter dem, som skulle springa och hinna ikapp barnen. Barnen satt dock utanför skogen, och när de på avstånd såg de tre tjänarna springa, sa Lina till Fundevogel: ”Lämna mig aldrig, och jag ska aldrig lämna dig.”

Fundevogel sade: ”Varken nu eller någonsin.”

Då sade Lina: ”Bli du ett rosenträd, och jag rosen på det.”

När de tre tjänarna kom till skogen, fanns där ingenting annat än ett rosenträd och en ros på det, men barnen var ingenstans. Då sa de: „Det finns ingenting att göra här,“ och de gick hem och berättade för kocken att de inte hade sett något annat i skogen än en liten rosenbuske med en ros på.

Då skällde den gamle kocken och sade: ”Ni dumma män, ni borde ha huggit rosenbusken itu och brutit av rosen och tagit den med er hem; gå och gör det genast.” De var därför tvungna att gå ut och leta för andra gången.

Barnen däremot såg dem komma på avstånd. Då sa Lina: ”Fundevogel, lämna mig aldrig, och jag kommer aldrig att lämna dig.”

Fundevogel sade: ”Varken nu eller någonsin.”

Lina sa: ”Då blir du en kyrka, och jag blir ljuskrona i den.” Så när de tre tjänarna kom, fanns ingenting där utom en kyrka, med en ljuskrona i. De sade därför till varandra: ”Vad ska vi göra här, låt oss gå hem.”

När de kom hem frågade kocken om de inte hade hittat dem; så de sa nej, de hade inte hittat något annat än en kyrka, och att det fanns en ljuskrona i den. Och kocken skällde på dem och sa: ”Ni dårar! Varför rev ni inte kyrkan i bitar och tog med er ljuskronan hem?”

Och nu reste sig den gamla kocken själv på benen och följde de tre tjänarna för att jaga efter barnen. Barnen såg dock på avstånd att de tre tjänarna kom, och kocken vaggande efter dem. Då sade Lina: ”Fundevogel, lämna mig aldrig, och jag kommer aldrig att lämna dig.”

Då sade Fundevogel: ”Varken nu eller någonsin.”

Lina sa: ”Var en fiskdamm, så blir jag ankan på den.”

Kocken kom dock fram till dem, och när hon såg dammen lade hon sig ner vid den och skulle just dricka upp den. Men ankan simmade snabbt fram till henne, grep tag i hennes huvud i näbben och drog ner henne i vattnet, och där var den gamla häxan tvungen att drunkna. Sedan gick barnen hem tillsammans och var hjärtligt förtjusta, och om de inte är döda, så lever de fortfarande.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys