Hunden och sparven - Saga av Bröderna Grimm

En fårhund hade ingen god husse, utan tvärtom en som lät honom lida hunger. Eftersom han inte kunde stanna längre hos honom gick han sorgset därifrån. På vägen mötte han en sparv som sade: ”Broder hund, varför är du så ledsen?”

Hunden svarade: ”Jag är hungrig och har ingenting att äta.”

Då sade sparven: ”Kära broder, kom med mig in i staden, så ska jag stilla din hunger.” Så gick de in i staden tillsammans, och när de kom fram till en slaktare sa sparven till hunden: ”Stanna där, så ska jag plocka ner lite kött åt dig.” Och han landade på ståndet, tittade sig omkring för att se att ingen såg honom, och pickade och drog och slet så länge i en bit som låg på kanten att den gled ner. Då grep hunden tag i den, sprang in i ett hörn och slukade den.

Sparven sade: ”Kom nu med mig till en annan butik, så ska jag köpa dig en bit till så att du kan bli nöjd.” När hunden också hade slukat den andra biten frågade sparven: ”Hundbröder, har du fått nog nu?”

”Ja, jag har ätit tillräckligt med kött”, svarade han, ”men jag har inte ätit något bröd än.”

Sparven sade: ”Det ska du också få, kom med mig.” Sedan tog han honom till ett bageri och pickade på ett par små bullar tills de rullade ner, och eftersom hunden ville ha ännu mer, ledde han honom till ett annat stånd och hämtade återigen bröd åt honom.

När det var uppätet sa sparven: ”Broder hund, har du fått nog nu?”

”Ja”, svarade han, ”nu ska vi gå en stund utanför staden.” Sedan gick de båda ut på landsvägen. Det var dock varmt väder, och när de hade gått en liten bit sa hunden: ”Jag är trött och skulle vilja sova.”

”Nå, sov då”, svarade sparven, ”och under tiden ska jag sätta mig på en gren.” Så lade sig hunden ner på vägen och somnade djupt. Medan han låg och sov där kom en vagnkörare körande förbi, som hade en vagn med tre hästar, lastad med två tunnor vin. Sparven såg dock att han inte tänkte vika av, utan höll sig kvar i hjulspåret där hunden låg, så den ropade: ”Vagkörare, gör det inte, annars gör jag dig fattig.”

Men vagnföraren morrade för sig själv: ”Du ska inte göra mig fattig”, och slog med piskan och körde vagnen över hunden, så att hjulen dödade honom. Då ropade sparven: ”Du har kört över min bror hund och dödat honom, det ska kosta dig både din vagn och dina hästar.”

”Vagn och hästar verkligen!” sa vagnsföraren. ”Vad skada kan ni göra mig?” och körde vidare. Då kröp sparven in under vagnens täcke och pickade så länge i samma tunna att han fick lös vätskan, och sedan rann allt vinet ut utan att kusken märkte det. Men en gång när han tittade sig bakom såg han att vagnen droppade, och tittade på tunnorna och såg att en av dem var tom.

”Olycklig karl som jag är”, utbrast han.

”Inte oturligt nog än”, sa sparven och flög upp på huvudet på en av hästarna och hackade ut ögonen på honom. När kusken såg det drog han fram sin yxa och ville slå sparven, men sparven flög upp i luften och träffade sin häst i huvudet, så att den föll död ner.

”Åh, vilken olycklig man jag är”, utbrast han.

”Inte oturligt nog än”, sa sparven, och när kusken körde vidare med de två hästarna, kröp sparven återigen in under taket och pickade ut proppen ur den andra tunnan, så att allt vin spilldes ut.

När kusken blev medveten om det, ropade han åter: ”Åh, vilken olycklig man jag är”, men sparven svarade: ”Inte tillräckligt olycklig än”, och satte sig på den andra hästens huvud och pickade ut honom i ögonen.

Kusken sprang fram till den och höjde sin yxa för att hugga, men sparven flög upp i luften och slaget träffade hästen, som föll. ”Åh, vilken olycklig man jag är.” ”Inte tillräckligt olycklig än”, sa sparven och landade på den tredje hästens huvud och hackade ut hans ögon. Kusken, i sin ilska, hugg till sparven utan att se sig om och träffade honom inte, utan dödade likaså hans tredje häst.

”Åh, vilken olycklig man jag är”, ropade han. ”Inte tillräckligt olycklig än”, svarade sparven. ”Nu ska jag göra dig olycklig i ditt hem” och flög iväg.

Kusken var tvungen att lämna vagnen stående och gick hem full av ilska och förtret. ”Ack”, sa han till sin fru, ”vilka olyckor jag har haft! Mitt vin har tagit slut, och hästarna är alla tre döda!”

”Ack, min man”, svarade hon, ”vilken elak fågel har kommit in i huset! Den har samlat ihop alla fåglar som finns i världen, och de har fallit på vår säd där uppe och slukar den.” Sedan gick han uppför trappan, och tusentals och åter tusentals fåglar satt på vinden och hade ätit upp all säd, och sparven satt mitt ibland dem. Då ropade kusken: ”Åh, vilken olycklig man jag är!”

”Inte olyckligt nog än!” svarade sparven; ”vagnskaren, det kommer att kosta dig livet också,” och flög iväg.

Då hade vagnen förlorat alla sina ägodelar, och han gick ner i rummet, satte sig bakom spisen och var alldeles rasande och bitter. Men sparven satt utanför fönstret och ropade: ”Vagnare, det kommer att kosta dig livet.”

Då ryckte vagnen yxan och kastade den mot sparven, men den krossade bara fönstret och träffade inte fågeln. Sparven hoppade nu in, ställde sig på spisen och ropade: ”Vagnare, det kommer att kosta dig livet.”

Den senare, helt galen och blind av raseri, slog kaminen itu, och liksom sparven flög från en plats till en annan, så gick det den med alla hans husmöbler, spegel, bänkar, bord och slutligen väggarna i hans hus, och ändå kunde han inte träffa fågeln. Till slut fångade han den dock med handen.

Då sade hans fru: ”Ska jag döda den?”

”Nej”, ropade han, ”det vore alltför barmhärtigt. Den ska dö mycket grymmare”, och han tog den och svalde den hel. Sparven började dock fladdra omkring i hans kropp och fladdrade åter upp i mannens mun; sedan sträckte den ut huvudet och ropade: ”Vagnare, det ska ändå kosta dig livet.”

Kusken gav yxan till sin fru och sade: ”Fru, döda fågeln i min mun åt mig.” Kvinnan högg till, men missade slaget och träffade vagnföraren rakt i huvudet, så att han föll död om. Men sparven flög upp och iväg.

Facebook

Whatsapp

Messenger Telegram

Lär dig språk. Dubbelklicka på ett ord.Lär dig språk i sitt sammanhang med Childstories.org och Deepl.com.

Information för vetenskaplig analys